PATRIK ENGELLAU: Priset trumfar lagen

Att mångfalden numera med väldig kraft trängt in i den svenska arbetsmarknaden är inte, som väluppfostrade tyckare hävdar, en anomali som bör motarbetas utan i stället ett nytt normaltillstånd som vanliga medborgare gör bäst i att anpassa sig till. När det finns folk som är villiga att jobba för mindre än en hundralapp i timmen spelar det ingen roll vad det står i kollektivavtalen.

Allt beror förstås på vad du hade tänkt att upphandla. Om du vill köpa ett stridsflygplan JAS 39A/B/C/D Gripen kan du vara ganska säker på att Saab har skött skatteinbetalningarna enligt regelboken och att företaget inte låter mekanikerna sova på en trasig madrass i en städskrubb (fast om du är försvarsminister i ett land som behöver planet finns det säkert en hacka över för din samarbetsvilja). Om du å andra sidan vill ha hjälp med däcksbyte till bilen kan du räkna med att dras in i ett så kallat skuggsamhälle där inga regler gäller och den invandrade arbetskraften med oklara tillstånd inte talar svenska.

Den moderna mångfalden innebär att man som kund ofta inte kan avgöra var på skalan mellan dessa extrempunkter ett köp befinner sig. Själv anlitar jag en bilverkstad som verkar helt laglig och gör ett bra jobb. Där finns ingen utom chefen som kan kommunicera på svenska. De anställda förstår ej heller varandra. När lufttrycket i mina däck skulle justeras till 2,1 bar kunde den enes budskap till den andre inte överföras muntligt utan skrevs med ett finger i mitt dammiga lack. Det gick bra vilket kan vara ett tecken på mångkulturens framgångar.

Man får lära sig att förhålla sig till detta nya normaltillstånd. Det är meningslöst att insistera på att det ska finnas kollektivavtal när man exempelvis vill ha hjälp med att renovera en bostad. Förr i tiden kunde man känna sig rimligt säker om jobbet gjordes av svenska hantverkare. Numera är det snarare tvärtom. En polsk byggfirma som jag anlitat och som skickar räkningar med moms och organisationsnummer vägrar att ta in svenska jobbare eftersom de inte är tillräckligt flitiga och pålitliga. Det räcker med att titta på en svensk och en polsk målare jobba sida vid sida för att förstå rimligheten i denna bedömning.

Hur ska man förhindra att det kommer in skattefuskare och andra kriminella element med mångkulturen? Vad med samvetslösa arbetsgivare som suger ut den rättslösa invandrade arbetskraften? Vad ska regeringen göra åt sådana olägenheter? Jag vet inte. Troligen går det inte att göra någonting alls som inte bara förvärrar tillståndet. Om man bryr sig om arbetarna som nöjer sig med svältlöner och dåliga villkor så hjälper det inte att stoppa arbetskraftsinvandringen (om de nu är registrerade som arbetskraftsinvandrare). De vill ju vara här. Om man bryr sig om de svenska kunderna så är de för det mesta tacksamma för att svenska arbetare utsätts för konkurrens.

Den etablerade svenska ordningen gillar inte denna mångkultur eftersom den stör invanda arbetssätt och den respekt för människors levnadsvillkor som vi trott blivit säkrad i Sverige. Journalisten Elinor Torp har i flera böcker beskrivit slaveriliknande förhållanden på svenska arbetsplatser som folk trots allt frivilligt utsätter sig för: ”Jag var inte ens en hund i chefens ögon. Jag var skräp”.

Den fria marknaden, inte minst den fria arbetsmarknaden, är ett vilddjur som inte kan behandlas som en chihuahua eller någon annan fjollig modern minihund. Den svenska staten rår inte på denna best (och inte så mycket annat heller än snälla skattebetalare som parkerar fel). Att vi tidigare haft så civiliserade förhållanden på den svenska arbetsmarknaden beror inte, tror jag, i huvudsak på regelverket utan på en försvinnande svensk monokultur som kännetecknats av alla de vackra begrepp som vi nostalgiskt brukar peka på såsom solidaritet, tillit, homogenitet och pliktkänsla.

Som tjänsteköpare får man lära sig att bli mer noggrann och sluta vara så tillitsfull mot folk som erbjuder arbetskraft.

Patrik Engellau