I det första avsnittet tog jag upp hur Sverige sedan millennieskiftet förändrats så att drygt en och en halv miljon personer med utländsk bakgrund hade folkbokförts här, medan de med två svenska föräldrar hade minskat med knappt 160 000 personer. Det stora inflödet som ger permanenta uppehållstillstånd kommer främst från tredje världens asyl- och anhöriginvandring medan svenskarna är den största gruppen utvandrare.

Hur ser då sammansättningen enligt SCB ut idag vad gäller svensk och utländsk härkomst bland vår folkbokförda befolkning? Cirkeldiagrammet nedan avser hela befolkningen, och visar att nästan 30 procent av dem som varaktigt lever i vårt land har utländsk bakgrund och utgör drygt tre miljoner människor. Den ljusgröna delen av den yttre cirkeln anger deras omfattning medan den ljusblå delen omsluter de svenskättade. Fördelningen beror på att jag, liksom i tidigare diagram, har räknat dem som har en utländsk respektive en svenskfödd förälder 50/50 var gäller svensk respektive utländsk bakgrund. 

Går man lägre ner i åldrarna ökar befolkningen med utländsk bakgrund. Män mellan 15 och 44 år är avgörande för ett samhälles trygghet, eftersom dessa utgör den mest brottsaktiva gruppen. Vid utgången av 2020 utgjorde de folkbokförda männen i Sverige med utländsk bakgrund nästan 37 procent av denna åldersgrupp. Den siffran har ökat år från år.  

Att så stor andel män i denna ålder har utländsk bakgrund blir oroande när anmälningar om brott knyts till de områden som många brottsmisstänkta kommer ifrån, enligt Brå-rapporten ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet”. 

Rapporten är den senaste som har gjorts av svenska myndigheter, men är föråldrad eftersom den är från 2005 och innehåller data från 1997 till och med 2001. 

En betydligt senare rapport gjordes av stiftelsen Det Goda Samhället (DGS), som uppdaterade BRÅ-rapporten med data från myndigheten för perioden 2002 till 2017.  DGS-rapporten kom fram till att för första gången begås numera fler brott – räknat i absoluta tal – av personer med utländsk bakgrund än av personer med svenskt ursprung. Rapporten konstaterade också att den mest brottsbelastade befolkningsmässiga undergruppen är inrikes födda av två utrikes födda föräldrar. Denna grupps belastning ligger högre än de utlandsföddas och ökar över tid, vilket är en stark indikation på att integrationen har misslyckats. 

Under den senaste mätperioden 2013-2017 hade andra generationens invandrare ungefär åtta gånger så stor överrisk i förhållande till svenskar vad gäller antal brottsmisstankar om mord, dråp och rån. Detta kan jämföras med hela gruppen utrikes födda, som har runt tre till fyra gånger så stor överrisk i förhållande till svenskar för dessa brottsmisstankar. Men eftersom utrikes födda fortfarande är betydligt fler till antalet än andra generationens invandrare (se cirkeldiagrammet ovan), så är de också den mest brottsmisstänkta gruppen vad gäller det totala antalet anmälningar. 

Ser vi till geografiska områden under samma mätperiod kom DGS-rapporten fram till att västländerna och Östra Asien (bl.a. Indien och Kina) har låg brottslighet. Däremot har de som kom från Västra Asien (grovt sett Mellanöstern) och Afrika en hög anmälningsfrekvens, särskilt vad gäller våldsbrott som mord, dråp, misshandel och rån, som låg mellan drygt fyra till över sju gångers överrisk jämfört med svenskar. Men hänsyn till detta illustrerar diagrammet nedan en problematisk utveckling, när man ser hur sammansättningen har förändrats under 50 år. 

Som vi kan se i diagrammet, är det mest signifikativa att personer från Asien (i hög grad liktydigt med Mellanöstern) och Afrika under dessa 50 år har bytt plats med tidigare invandrare från Norden, och utgör nu nästan två tredjedelar. Det är nordbor, främst finländare, som varit med om att bygga upp det svenska välfärdssamhället, som under denna tid åldrats eller avlidit, och ersatts av invandrare från dessa dysfunktionella, krigs- och konfliktdrabbade länder. Man kan också säga att diagrammet speglar Sveriges väg från arbetskraftsinvandring till asylmottagning. Utrikesfödda mäns andel i hela åldersgruppen är dessutom i dag nästan tre gånger större än vad den var 1970, då de utgjorde tio procent.  

Men ”utmaningarna” slutar inte här. Problemen gäller inte bara överrisk för kriminalitet, utan också en mycket låg grad av självförsörjning i dessa expanderande grupper. Förra året kom en viktig och tämligen förbisedd forskningsrapport från Entreprenörskapsforums projekt Integration Sverige med syftet att studera hur det så kallade utanförskapet i landet kunde brytas och leda till bättre ekonomisk integration av utrikes födda. 

Det nya med rapporten var att den kom fram till att tidigare uppgifter varit friserade. Detta då man alltid utgått från utrikes föddas ”sysselsättningsgrad”, vilket innebär att en person anses vara i arbete om denne endast har varit ”sysselsatt” en timme under mätperioden. När rapporten nu istället mätte förmågan att kunna försörja sig själv, visade resultatet att bara en dryg tredjedel av dem i arbetsför ålder som kommer från Mellanöstern och Afrika klarar en så pass låg ”självförsörjningsgrad” som 12 600 kr netto per månad, vilket är liktydigt med OECD:s relativa fattigdomsgräns. För utrikes födda i stort tar det i genomsnitt 13–14 år innan hälften har uppnått denna låga nivå av självförsörjning, och då är även subventionerade jobb inräknade.  

Trots allt detta fortsätter den svenska migrationspolitiken utan att ha någon genomgripande förändring i sikte. Förra året beviljades totalt 89 000 nya uppehållstillstånd, trots pandemin. Det ser ungefär likadant ut hittills i år. 

Tack Affes statistikblogg för research och diagram. 

BILD: Rosengård i Malmö på 1970-talet.