Gästskribent CARL JOHAN LJUNGBERG: Socialdemokraterna – under statsmedias beskydd?

Kanske besvarar SvT:s intervjuprogram ”30 minuter” två frågor :

1) Varför påstår de socialdemokratiska regeringsmedlemmarna Stefan Löfven och Anders Ygeman att begränsningar av public service är ett hot mot demokratin?

2) Hur kan den nuvarande S/MP-regeringen sitta kvar? Och, om man får tro opinionsmätningarna, också ha en chans att göra det efter valet 2022?

Sverige har en S/MP – regering, en minoritets-regering som sannolikt är den sämsta vi haft sedan demokratins genombrott. Dess år vid makten är kantad av misstag, inkompetens och misslyckanden. På de flesta områden – sysselsättning, kriminalitet, utbildning – halkar vi efter jämförbara länder.

Och till det kan läggas fattigpensionärerna, äldrevårdens corona-dödstal, skjutningarna och gängkriminaliteten, no go-zonerna, den ökande otryggheten och nu senast det bedrövliga EU-stödpaketet och kanske än allvarligare: försöken att lagstifta fram en socialdemokratisk värdegrundsdemokratur.

Dessutom fortsätter man att driva en förödande invandringspolitik i strid med väljarnas önskemål.

Till detta kommer en samling obehagligt agerande S-ministrar och partikoryféer som Morgan Johansson, Anders Ygeman, Annika Strandhäll, Ylva Johansson och Ann Linde som kombinerar hög svansföring med okunnighet eller oärlighet.

Varför får den sitta kvar?

I de flesta demokratier skulle en sån här regering snart sitta löst, och bli bortröstad, kanske i ett extraval.

Varför inte också så i Sverige?

En del av svaret är statsmedia – SR och SvT.

Det är den partiska, selektiva nyhets- och samhällsbevakningen hos SR/SvT, men också underhållningsprogrammen som avgör vad svenskarna får och inte får veta.

Katerina Janouch belyser detta i en artikel tidigare i veckan. Om Carina Bergfeldts soffprogram skriver hon:

Debaclet med Federley var helt uppenbarligen ett sätt att försöka tvätta centerpolitikerns rykte renare och försöka rikta bort fokus från hans flitiga umgänge med dömda pedofiler. Kanske förbereddes en come back i politiken, då allmänheten skulle se vilken hedersknyffel han faktiskt är!

Tidigare gäster i Bergfeldts soffa har varit statsminister Stefan Löfven ihop med hustrun Ulla efter att Löfven ertappats med att ha handlat batterier till sin rakapparat trots rådande coronaregler. Dessutom Anna Ardin, som anklagat Julian Assange för våldtäkt. Ardin som också är aktiv socialdemokrat och islamistapologet. Syftet med denna soffa är övertydligt: Bjud in regimtrogna individer eller regimen själv, om den behöver en knuff i rätt riktning.

Janouchs andra exempel är SR/SvT:s rapportering från Vetlanda efter att en gymnasieasyl-afghan knivhuggit sju Vetlandabor. SvT väljer att efter några dagar vara tyst om händelsen, och lanserar i stället en annan bisarr vinkel – ”att oron för ’högerextrema’ grupperingar ökar” – helt utan att beröra hur män utan asylskäl från Mellanöstern och Afrika är de som skapar otrygghet på var och varannan ort i Sverige. Jag har själv nyligen besökt Vetlanda och kan vittna om att ingen av dem jag pratat med är särskild rädd för “högerextrema” grupperingar, vad det nu kan vara. Detta har inte ens berörts. Däremot uttrycker samtliga jag pratat med oro för den höga andelen kriminella män med ursprung utanför Europa, som skapar oro på orten. Men SvT låter en socialdemokratisk politiker oemotsagd sprida lögner och påhitt utan att ens försöka balansera uttalandena.

Och SR/SvT har ett fast grepp om den svenska publiken. Man dominerar stort i radio och TV-sfären, mycket tack vare regeringens generösa finansiering på åtta miljarder kronor om året.

Och man lyckas ganska bra. Visserligen uppfattar nu ca 40 procent statsmedia som vänstervridna men fortfarande ca 60 procent SR/SvT som neutrala. Den andel som känner förtroende är ännu något högre.

Stödet till S/MP-regeringen präglas av en välvillig rödgrön och PK-aktivistisk ledning och en journalistkår, där en överväldigande majoritet skulle rösta på Socialdemokraterna, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet – 70,7 procent i ett urval av Svenska Journalistförbundets medlemmar.

Det är knappast så att SR/SvT ljuger, annat än undantagsvis och då av misstag.

I stället rapporterar man partiskt och vinklat. Nyheter som gynnar de egna partierna rapporteras och ges plats.

Besvärande nyheter för regeringen får däremot begränsat och lite halvhjärtat utrymme, medan dissidenter och opposition, främst Sverigedemokraterna, är utsatta för en ständig och aggressiv bevakning utan motsvarighet för andra partier.

Opinionsbildare med de rätta åsikterna lyfts fram, medan kritiska röster förtigs, eller förringas i instruerande kommentarer.

Stallet av ”sakkunniga” kommentatorer som redaktionerna anlitar, verkar utvalda för sin politiska korrekthet. De återkommer ofta, men sällan eller aldrig med en oväntad åsikt eller reflektion, utan bara med en bekräftelse på redaktionens åsikter.

När det gäller företrädare för regeringspartierna väljer SR/SvT- journalisterna harmlösa ämnen och undviker de följdfrågor, som ofta förefaller självklara för en normalkritisk tittare.

Och det är här Anders Holmbergs två märkliga intervjuer i ”30 minuter” kan tjäna som nästan karikatyrmässiga illustrationer – den första med Stefan Löfven, den andra med Richard Jomshof.

Socialdemokraten Löfven gavs i sin intervju tillfälle att mer allmänt och landsfaderligt tala om Coronahanteringen och därefter angripa oppositionen och Sverigedemokraterna som ett hot mot demokratin.

I den följande intervjun med Richard Jomshof, SD:s partisekreterare, gavs denne ingen möjlighet att tala om Sveriges politiska problem, utan programmet ägnades istället åt skillnaden islam/islamism och diskussion om situationen i Ungern.

Mot den här bakgrunden är det lätt att förstå Löfvens och Ygemans uppfattning att minskade bidrag till SR/SvT är ett hot mot demokratin.

Det är svårt att hålla med. Begränsningar av statsmedia är knappast ett hot mot demokratin, snarare tvärtom. Däremot sannolikt ett hot mot den socialdemokratiska demokraturen.

Avslutningsvis två anspråkslösa förslag:

1) acceptera inte termen ”public service”, som bara döljer SR/SvT:s nuvarande roll. Den korrekta termen är ”statsmedia”, vilken svenska regimtrogna själva använder för denna typ av media i andra länder.

2) uppmuntra medvetenheten om SR/SvT:s partiskhet, brist på objektivitet och roll som makthavare i svensk politik. Om man kan ana redaktionens egen uppfattning så är det inte längre objektiv nyhetsredigering och rapportering.

Carl Johan Ljungberg är statsvetare och Ph D i Politics, frilansskribent.

Redaktionen