Det är inte utan att man kan längta tillbaka till gamla tiders socialdemokrati som kämpade för arbetarklassen och kände ett ansvar för Sverige, ett ansvar som bland annat innebar att partiet höll kommunisterna kort både, förstås, för att kommunisterna konkurrerade om rösterna och för att många av dem beundrade Sovjetunionen och ville göra revolution även i Sverige.

På den tiden var det ingen tvekan om vad socialdemokraterna ville, i varje fall på ett ungefär. De ville bygga ut staten och utveckla välfärdssystemet, skapa ett ”starkt samhälle” helt enkelt.

Nu har valrörelsen inför nästa års val börjat, det märker man inte minst på statsminister Löfvens rallarsvingar mot sverigedemokraterna i en DN-intervju nyligen. Statsministern håller på att träna in de ord, vändningar, anklagelser och synsätt som ska dominera socialdemokratins budskap när valet närmar sig.

En viktig fråga är vilka grupper i det svenska samhället som partiet betraktar som sina kärnväljare. (Det är en fråga som det vore angeläget att ställa även till de övriga partierna men det får bli någon annan gång). Förr i tiden, när socialdemokraterna var arbetarklassens parti, var svaret självklart. Nu är det inte längre så ty relationen mellan arbetarna – framför allt manliga arbetare i privat anställning – har blivit allt skakigare. Denna grupp har i stora skaror lämnat socialdemokraterna för att i stället rösta på sverigedemokraterna. Löfven skulle nog gärna locka dem tillbaka men hur det skulle gå till kan nog varken han eller jag räkna ut. Dessa personers önskemål avseende politiken är sådant som socialdemokraterna (och, föralldel, de flesta övriga partierna) inte kunnat mobilisera vare sig förmåga eller håg att göra, till exempel att minska eller stoppa invandringen, att bekämpa kriminaliteten och att ta itu med skolans problem på allvar.

Vad Löfven (och flera andra politiker med honom) koncentrerar sig på är i stället att diabolisera sverigedemokraterna för att få dem att framstå som den inkarnerade ondskan. Sverigedemokraterna måste tabubeläggas ty annars vet man inte hur många mandat de kan ta. Metoden är förstås att hävda eller påpeka att det förekommit nazister i partiets historia vilket räcker för att smutskasta sverigedemokraterna även om de verkar rätt noggranna med att själva försöka utrota allt ogräs ur sina rabatter.

Det spelar inte så stor roll om brunstämpeln är befogad eller inte, huvudsaken är att den hela tiden används och får sätta sina märken så det syns. Historien visar att målmedveten stämpling av befolkningsgrupper faktiskt kan skada dem vare sig det finns skäl eller inte bara märkningen bedrivs tillräckligt energiskt och långsiktigt. (De som genom århundradena mest drabbats av sådana kampanjer är rimligtvis judarna.)

För socialdemokraterna måste det vara fördelaktigt att kunna framställa sverigedemokraterna som sin verkliga motståndare i valet. Så länge moderaterna var socialdemokraternas huvudmotståndare i valen var standardretoriken att motståndaren gick de rikas ärenden. Den argumentationen fungerade också men är ändå betydligt svagare än anklagelser om att motståndarna är nazister. Den som slåss mot ondskan själv får extrapoäng redan vid start. Att moderaterna och kristdemokraterna gör ett så blekt intryck jämfört med sverigedemokraterna är därför till Löfvens fördel.

Vem får lida om sverigedemokraterna kommer till makten? Vilka skulle drabbas av deras rasistiska politik? Löfven ger preliminära svar i DN-intervjun:

Titta hur det är i Svalöv nere i Skåne. Där får inte biblioteket berätta att man är hbtq-licensierat. Hur ska minoriteter i vårt land känna någon trygghet med den utvecklingen? Om du är sexuell minoritet eller folkminoritet och ett parti inte räknar dig som fullvärdig medborgare – hur ska du då känna trygghet? Det är klart att det krymper demokratin. Om man ska ge sig på folkbildningen och presstödet, då begränsar man demokratin.

Här antyder Löfven att socialdemokraterna kommer att satsa på identitetspolitik. Det är inte längre den relativt homogena svenska arbetarklassen som ska värnas utan olika slags minoriteter, till exempel sexuella och etniska. Hade Löfven haft ytterligare några textrader till sitt förfogande så hade han säkert också nämnt religiösa minoriteter och långtidssjukskrivna och andra betydelsefulla klientkategorier hos välfärdssystemet. Om han fick utveckla sina tankar i full frihet skulle han säkert förklara att graden av demokrati kan mätas i bidragskronor såsom presstödet och de åtta miljarderna till de statliga etermedia. Det är lätt att bevisa ty om man höll inne en miljard om året till statsmedia skulle Sverige bli som ett Polen där demokratin som alla vet är illa ansatt.

Med fler minoriteter och ökade bidrag växer demokratin, det är lätt att förstå.