“Jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin.” Orden är Stefan Löfvens och uttrycktes i en intervju med Dagens Nyheter på tisdagen den 30 mars som svar på frågan om varför Sverigedemokraternas stöd till de borgerliga partierna skulle vara värre än stödet som VPK gav Socialdemokraterna i många år. 

Det är ett häpnadsväckande uttalande som inte bara gör anspråk på att revidera historieskrivningen om VPK, utan också Socialdemokraternas egen historia. Olof Palme, liksom socialdemokratiska politiker före honom, talade om “de fyra demokratiska partierna” för att urskilja riksdagspartierna som respekterade demokratiska principer från VPK. Splittringen av arbetarrörelsen i socialdemokrater och kommunister har sitt ursprung just i att kommunisterna inte accepterade den parlamentariska demokratins spelregler. 

VPK:s företrädare hänvisade föraktfullt till demokratin i Sverige som “borgerlig demokrati”, vilken man uppfattade som underlägsen systemen i Östeuropa. I de “folkdemokratier” VPK såg upp till var oppositionspartier förbjudna, gränserna stängda, rättsväsendet genompolitiserat och medierna kontrollerade av staten.  

Sovjetisk militär säkerställde att den här ordningen upprätthölls. Om antalet soldater som patrullerade på gatorna i länderna bakom järnridån inte räckte till för att slå ned motståndet skickades extra trupper från Sovjetunionen. Det fick man erfara i Östtyskland 1953, i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968. Av de invasionerna försvarades de första två ivrigt av VPK:s partiledning, medan det sovjetiska ingripandet i Tjeckoslovakien föranledde en utdragen interndebatt.  

Men även om partiledaren CH Hermansson vände sig emot Sovjetunionens agerande den gången, var han fortfarande villig att försvara samhällssystemen i Östeuropa. Så sent som 1981 förklarade han i radioprogrammet Apropå med Janne Josefsson att demokrati inte får ses som ett “absolut begrepp”. På frågan om vem som hade makten i Sovjetunionen och Östeuropa menade han att det utifrån en marxistisk analys var “rätt klart” att det var arbetarklassen som satt vid makten. 

Ställningstaganden som dessa blev besvärliga för partiet efter att man till slut strök K:et för Kommunisterna ur partinamnet 1990. Det resulterade i vitboken Lik i garderoben? från 1992, där fyra partiet närstående forskare fick i uppdrag att belysa kontakterna med utländska kommunistpartier. Den blott 93 sidor långa vitboken skrapade dock bara på ytan av alla gratulationstelegram, idéutbyten och pengaflöden mellan VPK och andra kommunistpartier, för att inte tala om de dolda förbindelserna med kommunistregimer som vi nu vet fanns. 

Det kan naturligtvis diskuteras om Vänsterpartiet har gjort upp tillräckligt med sitt kommunistiska förflutna, men Lik i garderoben? var åtminstone ett steg i den riktningen. För Stefan Löfven verkar dock till och med det ha varit ett steg för mycket. Ett parti som “stod upp för demokratin” har knappast anledning att göra avbön.  

Det återstår att se om statsministern kommer att försvara sitt uttalande. Om han står fast vid sina ord är de bland de mest anmärkningsvärda som en svensk statsminister sagt.  

Daniel Nadj är bloggare, fil. master i historia .