När min bror för länge sedan gjorde sig redo att lämna föräldrahemmet för att etablera eget boende uppstod frågan om han skulle prenumerera på någon morgontidning. Han var mycket tveksam ty, som han sa, man kunde ju inte vara säker på att det skulle hända något alla dagar och risken var därför att han slängde ut prenumerationspengar i onödan.

Vad min bror inte tänkte på – eller kanske faktiskt hade insett – är att en motsvarighet till Parkinsons lag gäller inom media. Parkinsons lag säger att ”en arbetsuppgift kommer att utvidga sig så att den fyller den tid som är tillgänglig för att utföra den” (vilket är skälet till att till och med pensionärer kan känna sig jäktade; om man har för lite att göra lär man sig att genomföra arbetsuppgifterna på ett mer tidskrävande sätt). Det är likadant med media. Råder det nyhetsbrist ser man till att älta de få notiser man har så att de fyller ut all tillgänglig tidningsyta och etertid.

Rapporteringen om Liberalpartiets partiråd – där partiledaren Nyamko Sabunis uppfattning att partiet inför kommande val och mandatperiod ska tala med sverigedemokraterna vann en övertygande röstseger över den partifalang som på inga villkor vill tala med sverigedemokraterna – kommer mig att tänka på denna parkinsonska medialag. Det har knappt hänt något annat än att ett utrotningshotat parti hållit en omröstning och att den ena sidan vann. Media kokar soppa på den spiken och förklarar spalt upp och spalt ned att det finns olika viljor inom partiet.

Om jag får exercera en gammal käpphäst så är det att vad vi ser här är en eruption som är så obetydlig att den knappt registreras på Richterskalan men likafullt är ett tecken på de tektoniska plattornas oro och rörelser i den politiska underjorden.

Jag har länge tjatat om att de politiska realiteterna i Sverige sedan länge har orienterat sig efter ett annat polsystem än det politiken följt under mer än ett sekel där huvudmotsättningen stod mellan höger och vänster, borgerliga och socialister eller arbetsgivare och arbetare. Men det aktuella bråket inom det liberala partiet, som alltså bara är ett tecken på vad som sker i det fördolda, har ingenting med de gamla samhällsklasserna, borgerliga och socialister, arbetsgivare och arbetare, att göra. Vår tids huvudmotsättning är en annan och det är samhällets byte av huvudkonflikt som avspeglar sig i liberalernas vånda.

Den nya samhälleliga huvudmotsättningen står mellan å ena sidan politikerväldet, som tar nästan halva BNP och dem som beror av statens och kommunernas ersättning, välfärdsapparaten, huvuddelen av media, kulturvärlden och naturligtvis välfärdsapparatens klienter samt å den andra sidan de som betalar för politikerväldets verksamhet, nämligen den nettoskattebetalande medelklassen.

Se nu varför denna förändring drabbat Liberalerna eller Folkpartiet så hårt.

I det Sverige som delades i borgerliga och socialister, höger och vänster, var Folkpartiet borgerligt. Dess ideologi, liberalismen, var en borgerlig ideologi som i grunden trodde på marknadsekonomi, fri företagsamhet och de ursprungliga medborgerliga friheterna. De största frihetsideologerna var folkpartister, tänk exempelvis på Per Ahlmark. Visserligen var många folkpartister offentliganställda, till exempel lärare och läkare, men det var på den tiden när sådana yrkesgrupper ofta tillhörde professionella kårer med ambitioner att utgöra kall som ansträngde sig för att hålla armlängds avstånd till de politiker som betalade deras löner. De värnade sin frihet och självständighet gentemot staten. Folkpartisterna var borgerlighetens intellektuella elit. Folkpartiet mobiliserade den bildade medelklassen.

På ett halvsekel har detta förändrats i grunden. De gamla professionerna – lärarna, läkarna, universitetsprofessorerna etc – har på det hela taget förlorat sin självständighet, kåranda och kaxighet mot staten och blivit dess lydiga tjänare. De utgör fortfarande i många stycken en högutbildad intellektuell elit men de har gradvis förlorat sina andliga kontakter med liberalismens naturliga kärntrupper – sådana som affärsidkarna – och kommit att stå närmare politikerna. Därmed har många folkpartister utan att ens märka det själva råkat ut för ideologiglidning. Deras ursprungliga manchesterliberalism har pö om pö förvandlats till modern politisk korrekthet. (Liberalismens övergång till PK-ism behöver inte vara så abrupt att den märks ens för de drabbade själva utan kan ske tämligen sömlöst. Jag har skrivit, exempelvis här, om hur det första närmandet skedde i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna där nya PK-rättigheter plötsligt inkorporerades i rättighetskatalogen och snart av många betraktades som likvärdiga med de ursprungliga fri- och rättigheterna.)

Därför ser vi hur Liberalerna idag slits av inre konflikter. En falang längtar tillbaka till borgerligheten dit folkpartisterna ursprungligen hörde, en annan trivs bättre hos det PK-istiska politikerväldet. Denna fullt begripliga själsstrid transformeras enligt någon freudiansk princip till ett bråk om sverigedemokraterna.

Min gissning är att denna kamp kommer att förinta partiet. Man kan jämföra med Centerpartiet som haft motsvarande plågsamma erfarenhet men resolut bytt sida från den gamla borgerligheten till det nya politikerväldet och därför tycks ha bättre chanser att överleva. Det beror kanske på att C aldrig varit lika petnoga som Folkpartiet med intellektuell stringens och respekt för ideologisk renhet.