Häromdagen snubblade jag över ett inslag i programmet Trolljägarna, med jättetuffe Robert Aschberg som uppfordrande jury och domare. Det fick mig att tänka på tiden innan Aschberg utnämnde sig till förste trolljägare och började resa land och rike kring för att leta upp misshagliga individer att ställa till svars. Då, på 1990-talet, främjade han sin karriär genom att bjuda in allehanda troll till ett riktigt uselt debattprogram i den då relativt nystartade kanalen TV3.

Aschberg var kanalens bästaste maskot – den snaggade snubben som gjorde det ingen tidigare gjort, nämligen bjöd in allehanda vilsna existenser för att de skulle ryka ihop och bråka i TV. Programmet hette ”Diskutabelt” och var en orgie i allt från rasism till sexism med Robert Aschbergs egen outsläckliga narcissism som grädden på moset. Ett debattprogram gjort för att provocera och skapa sensation och för att ge TV3 uppmärksamhet i det massmediala flöde som då började bli verklighet.

Det var naturligtvis riktigt kass TV. Men kass TV har också sitt underhållningsvärde och folk tittade. Och så tittade de ännu mer. Ingen hade ju någonsin sett något liknande, och det är klart att ryktet spred sig snabbt. Lyteskomik med reklamavbrott, liksom, det var vi minsann inte vana vid.

Programmet öppnade dörrarna till allehanda jävelskap som dittills avhandlats enbart i privata sällskap. Som när skådespelaren Kjell Bergqvist satt i studion och orerade om ”importerade kineser” och allt möjligt annat ultrarasistiskt till Aftonbladets dåvarande nöjeskung Tom Hjelte. Vad det var som fick Bergqvist att gå i taket minns jag inte, men kanske hade det med Hjeltes innelista att göra. Tom Hjelte var Aftonbladets stora stjärna under 1990-talet och hans innelista var som en bibel för den tidens kändisar. Kanske fick Bergqvist inte vara med?

Oavsett orsak betedde sig Kjell Bergqvist ungefär som en grottmänniska med begränsat ordförråd, och ”Diskutabelt” fick förstås ännu bättre tittarsiffror medan Aschberg njöt av uppståndelsen.

Det är lite av det Robert Aschberg har sysslat med under sin karriär. Dålig debatt, Efterlyst och en massa dokusåpor. Ja och så pruttar förstås. Och SM i lavemang.

Idag är han en jättefin och rumsren journalist som fått pris som ”folkbildare” minsann. Jag undrar vad den folkbildningen består av, läran om att kunna köra fram underläppen samtidigt som man rynkar pannan och ser barsk ut? Han har också blivit ordförande i Publicistklubben och är vice ordförande i Expo, landets absolut finaste, godaste och mest antirasistiska organisation om styrelseledamöterna och medarbetarna får säga det själva.

Vid sidan av alla dessa oerhört viktiga uppdrag reser han, som sagt, runt i Sverige och jagar just den sortens människor som han själv för bara ett trettiotal år sedan gärna frotterade sig med. Då, när de satt och orerade i ”Diskutabelt” och andra liknande program var de spännande, provocerande och en garant för Aschbergs kändisskap och karriärframgång. Nu, när Aschbergs karriär är av annan art, är de troll och icke önskvärda i samhället.

Man kan inte låta bli att tycka att svensk medievärld är fascinerande. Bjud in till hets mot folkgrupp i TV, så får du leka med de finaste antirasister landet har skådat. Eller var det pruttarna och lavemangen som gjorde susen?

Samtidigt är det klart att en man som Robert Aschberg, som byggt hela sitt yrkesliv på en noggrant stylad macho-image, också måste leva upp till fasaden. Vad kan då vara bättre än att utnämna sig till ”trolljägare” och försöka skrämma upp privatpersoner? Det är dessutom relativt ofarligt, så länge man håller sig till att banka på dörren hos medelålders och äldre svenskar.

Hos mig är Aschberg för övrigt varmt välkommen, om han har vägarna förbi. Jag kan i och för sig inte lova att jag kommer att börja darra av skräck inför hans rynkade panna och beskäftiga tonfall. Däremot kan jag ju alltid försöka prutta en trudelutt för honom så att han känner sig riktigt hemma.