PATRIK ENGELLAU: Fynd

Ibland letar jag i bokhyllan efter något intressant att läsa till kvällen. Häromdagen gjorde jag ett fynd i form av en ouppsprättad bok från 1933 av Alma Söderhjelm. Författaren visade sig ännu inte ha deplattformerats av herr Google så jag kunde inhämta att hon var född i Viborg år 1870, att hon var en av de första kvinnorna i Finland att avlägga doktorsexamen, att hon skrev böcker som chockerade samtiden och att hon var särskilt intresserad av ”förhållandet mellan män och kvinnor”. En väninna hade frågat henne om det var sant att hon var älskarinna till prins Vilhelm varpå Alma spände ögonen i väninnan och sa att ”det heter mätress när det handlar om kungliga personer”.

Ett kapitel som ger inblickar i den europeiska adelns liv kring år 1800 rör Gustaf Mauritz Armfelts sociala relationer. Armfelt hade varit Gustav III:s favorit och operaentusiast men kommit på kant, för att uttrycka det milt, med nationens härskande skikt efter kungens död 1792. Armfelt var nämligen rojalist medan de svenska ledarna hade jakobinska böjelser vilket betyder att de var anhängare av Robespierres radikala politiska föreställningar. Armfelt var inte välkommen i Sverige utan fick hållas utanför landet. (Den politiska huvudmotsättningen gick på den tiden mellan å ena sidan kungamakten och de främsta bland adeln, å den andra resten av adeln och borgarna eller ”tredje ståndet”. Det var den motsättningen som fick ett särskilt tydligt utbrott i Frankrike vid Bastiljens stormning den 14 juli 1789 men den fanns i många andra länder, inte minst i Sverige.)

Söderhjelm (bilden) menar att den förnämsta europeiska adeln – Armfelt var friherre och en enastående ståtlig, begåvad och charmerande person därtill – efter franska revolutionen blivit en alltmer sammanhållen grupp som flackade runt som ett internationellt brödraskap i europeisk förskingring där de ägnade sig åt att dricka brunn, etablera kärleksaffärer, ordna lämpliga äktenskap åt sina barn, bo i sina bekantas slott, elegant slösa bort sina egna och andras pengar samt intrigera privat och i politiken.

Armfelt hade skickat sin hustru Hedvig De la Gardie och deras barn till Stockholm för att hålla uppsikt över makens ekonomiska och politiska intressen. År 1798, när Armfelt var 41 år träffade han den stormrika hertiginnan av Kurland och dennas dotter Wilhelmina, 16, prinsessa av Sagan. Armfelt inledde ett förhållande med mamman vilket inte besvärade hennes man. Även dottern Wilhelmina blev blixtkär i Armfelt och var snart gravid. När grossessen började bli synlig ordnades snabbt en make till flickan. Den utfattige prinsen av Rohan, som redan tidigare – fast utan framgång – slagit sina lovar kring Wilhelmina, blev tilldelad rollen som äkta make och pappa. Prinsen smordes med ett äktenskapsavtal enligt vilket han rundligt skulle ersättas om äktenskapet misslyckades, något som låg i farans riktning eftersom Wilhelmina utan avbrott fortsatte sin kärleksaffär. Prinsen och prinsessan verkar efter bröllopet knappt ha träffats.

När Armfelt och Wilhelmina inte bodde ihop skrev de brev. Att skriva brev var för övrigt en annan huvudsysselsättning för adeln. Paret hade ett kodsystem för att i hemlighet uttrycka sina känslor i breven, till exempel så här:

80                           Wilhelmina

100                          Armfelt

106                         Vårt återseende

101                         Kärlek

344                         Jag kysser dig på alla ställen

371                         Jag avgudar dig

500                         Jag åtrår dig

501                         Faror

502                         Mitt allt på jorden

700                         Jag älskar dig och lägger för evigt mitt liv i din hand

Ett särskilt romantiskt kärleksbrev från Wilhelmina kunde sålunda lyda: 80 500 till 106.

Dessa människor verkar inte ha varit behäftade med några så borgerliga känslor som svartsjuka. Äkta män kunde obesvärat och vänligt umgås med fruarnas älskare och i all välmening föreslå för fruarna att skaffa sig nya älskare för att förströ sig. Eftersom alla umgicks hela tiden fanns inga hemligheter (utom möjligen betydelsen av hemliga koder såsom 502) och eftersom alla hela tiden skrev brev till släktingar och bekanta i det övriga Europa spred sig ryktena snabbt och säkert. Armfelt skrev långa brev till sin fru Hedvig om älskarinnan Wilhelmina. Ibland tilltalar han Hedvig som om han själv och frun varit bekymrade gudföräldrar till älskarinnan:

Wilhelmina, full av caractère, ferme, vettig men emportée, oförsiktig i de momenterne och oförsonlig i sitt hat – généreuse, men utan urskillning, enfin bålt illa oppfödd och handhavd.

Då hade Wilhelmina, prinsessa av Sagan, 25 år yngre än sin älskare, just fött Armfelts barn.

Patrik Engellau