Våffeldagen är en alldeles speciell dag – och har så varit i generationer. Min mamma har berättat om när mormor tog fram våffeljärnet just denna dag – den gamla sorten som används på vedspis – och hur hela familjen njöt när de härliga dofterna av nygräddade våfflor spreds i det lantliga köket!

När jag var barn tillbringade vi ofta våffeldagen just i mammas barndomshem. Då var mormor död sedan länge, så det var mamma som tog fram det gamla våffeljärnet – men våfflorna smakade lika bra för det! Äggvåfflor var det som gällde för mammas del och även om jag själv varierar med frasvåfflor ibland finns det nog ingenting jag tycker så mycket om som just mjuka äggvåfflor. Helst med mammas hemkokta jordgubbssylt förstås, som hon kokade i sådana mängder under jordgubbsperioden på sommaren att det alltid fanns burkar kvar i skafferi och matkällare även till våffeldagens festiviteter.

Sedan drygt 30 år tillbaka firar familjen också en födelsedag just denna dag, nämligen min mans. Ibland kan jag tycka lite synd om honom, som alltid blir serverad våfflor på sin födelsedag, men om han nu börjar tröttna på det så har han i alla fall aldrig sagt något om det.

Fast egentligen har förstås denna dag, den 25 mars, ingenting alls med våfflor att göra – i alla fall inte från början. Själva namnet Våffeldagen är helt enkelt en förvanskning av Vårfrudagen. Och Vår Fru – det är Jungfru Maria, det. Det som firas är förstås att det var just den dagen hon, enligt kristen tro, fick besök av ärkeängeln Gabriel och blev havande med Jesusbarnet och detta har firats åtminstone sedan 600-talet. Ännu mer högtidligt kallas den Marie Bebådelsedag, och ända fram till 1953 var den till och med en röd dag i almanackan.

Numera är 25 mars en alldeles vanlig dag. Fast ändå inte. Våffeltraditionen lever vidare. Och när man tänker efter är det egentligen inte så konstigt att det fick bli just våfflor som fick symbolisera denna vårliga dag. I slutet av mars hade vintern börjat ge vika, och vårbruket inleddes. Korna mjölkade mer och hönsen började värpa igen – vad kunde då passa bättre än att ha en riktig våffeldag?

Det har funnits många lokala traditioner knutna till Vårfrudagen. I västra Sverige var det till exempel vanligt att barn och ungdomar sprang barfota runt huset eller gödselstacken för att främja skörden, men också för att härda fotsulorna inför sommaren. Min morfar berättade att det förekom att barnen i Värmland gick runt och delade ut teckningar av tranor, så kallade tranbrev. Tranan förebådade vårens ankomst och kvällen före Vårfrudagen kallades ibland också för tranafton.

När jag konverterade till Katolska kyrkan påsken 2005 inföll Våffeldagen på långfredagen. Jag befann mig då i New York, eftersom jag skulle tas upp i kyrkan i Church of Our Saviour på Park Avenue. Det blev inga våfflor den dagen, men på påskdagen – dagen efter att jag tagit emot kommunionen för första gången och var fullvärdig medlem i katolska kyrkan – gick jag ut och åt en festlig brunch tillsammans med några vänner. Våfflor ingick förstås, belgiska sådana serverade med färska bär, glass och chokladsås, och då passade jag på att berätta om hur Vårfrudagen (på engelska Feast of the Annunciation) blivit en svensk våffeldag.

Våfflorna då? Jo de har också gamla anor, faktiskt ända från medeltiden. Då gjordes de förstås högst sällan av vitt mjöl, utan liknade mest de moderna till formen. Våfflor som vi känner dem idag, serverade med vispgrädde och sylt, är ett arv från det sena 1800-talet. Men även då avnjöts dessa läckerheter främst i de högre klasserna, för de flesta i det forna Sverige var det en närmast ouppnåelig lyx.

Idag kan vi dock njuta av våfflor lite till mans. Så vare sig du väljer frasvåfflor, äggvåfflor, sylt och grädde eller salta tillbehör – eller väljer bort våfflorna för något annat gott – önskar jag dig en riktigt härlig våffeldag.

BILD: En kokerska gräddar våfflor i Stora Rör på Öland, 1912.