Den 24 mars tar riksdagen ett beslut om godkännande av de ändrade reglerna för EU:s egna medel. Beslutet reglerar bland annat finansieringen av EU:s återhämtningsfond. Riksdagen går därigenom med på att skuldsätta den svenska staten och därmed de framtida skattebetalarna genom att förbinda sig att skänka omkring 190 miljarder kronor huvudsakligen till Sydeuropa och därmed till länder som Italien och Spanien. Detta är vår del av betalningen som statsministern utlovade till återhämtningsfonden (ofta kallad stödpaketet) vid Europeiska rådets möte i Bryssel den 17–21 juli 2020 då statsministern ingick en överenskommelse med övriga stats- och regeringschefer i EU. Det går till så här: EU tar upp ett lån på 750 miljarder euro på kapitalmarknaderna som fördelas till andra länder än Sverige. Men svenska skattebetalare ska från 2028 till 2058 återbetala omkring 190 miljarder svenska kronor via EU till kreditgivarna. Skuldsättningen sker i euro.

Överenskommelsen om denna jättebetalning från svenska skattebetalare blir enligt grundlagen (Regeringsformen) bara giltig om riksdagen godkänner åtagandet. Godkännandet ska ske den 24 mars och partigrupperna, alla partigrupper utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, har redan i samband med överenskommelsen som statsministern ingick i juni utlovat att deras riksdagsledamöter kommer att godkänna åtagandet.

Hur motiverar riksdagen den stora skuldsättningen av framtida skattebetalare?  Ska vi utgå från att det är en solidaritets- och godhetshandling från regering och riksdag gentemot länderna i syd? En motivering till det svenska folket som valt in riksdagsmännen och regeringsföreträdarna skulle vara på sin plats. Nu kan riksdagen i stället smita undan sådan motivering genom att bevilja skuldsättningen med hänvisningen till EU-ländernas stats- och regeringschefers överenskommelse och uttala – som Moderaterna och Kristdemokraterna gjort – att man visserligen är kritisk men inte vill spräcka överenskommelsen.

EU har kallat detta stödpaket för ”återhämtning” och angivit att det är motiverat av coronapandemin. Det blir därmed en sorts godhetshandling. Men Sverige har ju också drabbats av Covid-19 och vi får inget stöd. Sverige är ett av världens mest skuldsatta länder om man räknar den totala skuldsättningen, där hushållens skulder, företagens skulder och den offentliga sektorns skulder ingår, i procent av BNP.

Det är inte så svårt att förstå att de EU-länder som får bidrag och dessutom billiga lån ställer sig bakom denna uppgörelse. Men varför ställer sig Sverige, som enbart ska betala, bakom uppgörelsen. Är det godhet som styr?

En bakgrund till överenskommelsen om återhämtningsfond kan vara de tyska bankernas stora långivning till länder i Sydeuropa. Stödpaketet skulle därmed vara en hjälp liknande den när EU försökte rädda Grekland. Stödpaketet räddade de tyska banker som lånat ut mycket till Grekland. Tysklands förbundskansler hade avgörande inflytande då stödet till Grekland utformades och hon har också haft ett avgörande inflytande på att avtalet i juli 2020 överhuvudtaget kom till. Tyskland vill i så fall nu återigen rädda sina banker.

Vad vill Sverige? För Sverige och den svenska välfärdsstatens fortlevnad är exporten mycket viktig. En möjlig orsak till att Sverige vill finansiera stödpaketet kan vara att regeringen anser att exporten kommer att gynnas och att andra länder i euro-området kommer att köpa mer från den svenska exportindustrin. Det kanske de gör men det är inte självklart. Risken finns att en del av länderna i syd inte stärker sin ekonomiska situation. Grekland har ju inte lyckats med det trots det stora stödpaketet som Tysklands förbundskansler hjälpte till med tidigare.

Avtalet mellan EU och Kina kan ha ritat om kartan. Tyskland satsar på investeringar i Kina och hjälper sin industri att etablera sig där. Efter sju års förhandlingar träffade Tysklands förbundskansler under en av sina sista dagar som ordförande i EU:s råd ett mycket viktigt avtal för tysk industri och handel. Hon ingick, i slutet av december 2020, ett avtal om ramverket för ett investeringsavtal mellan EU och Kina. Eftersom det är ett ramavtal fordras ytterligare överenskommelser om juridiska detaljer och ratificering. Detta avtal öppnar dörrarna till världens största ekonomi för Europas tillverkningsindustrier, banker, redovisningsföretag, fastighetsbolag, läkemedelsföretag, telekomföretag och konsulter. Europeiska företag ska enligt avtalet få bedriva verksamheter inom flera branscher i Kina och Kina är en jättemarknad för europeiska industrier. I ramavtalet ingår ett särskilt skydd för investerare och dessutom har vissa krav på att företagen skall drivas med kinesiska samarbetspartners tagits bort.

Detta avtal gynnar särskilt Tyskland t.ex. den stora bilindustrin i Tyskland och dess utveckling av elfordon. Tyskland vill ha denna stora marknad och då behövs också starka tyska banker. Återhämtningsfonden förbättrar ekonomin i Sydeuropas länder och detta kan medverka till att stärka de tyska bankerna.

Det den svenska regeringen vill uppnå genom att med omkring 190 miljarder kronor finansiera den så kallade återhämtningsfonden kan vara att stödja Tyskland och därigenom bidra till att hjälpa dess banker. Våra industrier har också betydande handel med Kina och det kommer antagligen att få stor betydelse för vår exportindustri att portar till den kinesiska marknaden öppnas genom EU:s och Kinas investeringsavtal. Att då inte medverka till ”återhämtnings”-fonden kan störa våra relationer med Tyskland. I ett av världens mest skuldsatta länder – om man ser till Sveriges totala skulder i procent av BNP – kan de öppnade portarna till Kina vara viktiga.

Men det finns komplikationer. En viktig sådan är att riksdagen måste godkänna finansieringen av detta stödpaket. Vad vill våra företrädare i riksdagen uppnå genom sitt beslut att godkänna statsministerns överenskommelse med EU:s stats- och regeringschefer?

I finansutskottets beslutsförslag och i den proposition som föregått förslaget framgår att beslutet ska reglera bland annat finansieringen av EU:s återhämtningsfond för att hantera coronapandemin. Skrifterna handlar om formalia. Men det är ju ett mycket stort åtagande och det borde därför finnas en mycket god motivering till varför framtida skattebetalare ska stå för betalningen av dessa omkring 190 miljarder svenska kronor. Detta beslut innebär att vi tappar vår möjlighet att devalvera. Det är den möjligheten som länderna i syd inte haft eftersom de har eurovalutan. Detta är en bidragande orsak till deras situation idag. Om vi devalverar blir vårt betalningsåtagande för återhämtningsfonden ännu större. Beslutet om godkännande kommer också att binda upp oss än mer till EU och EU kan som institution bli än mäktigare. Vårt lilla land i norra Europa får då inte särskilt mycket att säga till om. Demokratin urholkas för vår del. Det är ju Tyskland och Frankrike som är de tongivande länderna.  När riksdagen tar ett beslut av detta slag borde det vara en självklarhet att ge en politiskt godtagbar motivering.  Men skrifterna som ligger till grund, propositionen och finansutskottets förslag, innehåller ingen sådan.

Förstår riksdagsmännen vad de beslutar om och varför?  Är godhetsargumentet som hör samman med coronan i andra länder så övertygande för dessa kvinnor och män i riksdagen att det räcker för dem? Vad vill riksdagen uppnå för det skattebetalande svenska folkets del?  Ett svar vore på sin plats.

Gunilla Edelstam är docent och juris doktor i offentlig rätt.