Nu när det uppdagats att även Sverige har en utbredd hederskultur drar jag mig till minnes alla de gånger då jag själv utsatts för grovt hedersförtryck av mina föräldrar. Tidigare hade jag ingen aning om att jag verkligen var utsatt för hedersvåld, men nu vet jag bättre efter att Sara Paulsdotter Hellberg, från kvinnojouren i Östersund, påpekat att hederskulturen är utbredd även i Sverige.

Jag har alltså omvärderat min uppfostran och kommit fram till att det är ett rent under att jag alls lever idag, efter allt mina föräldrar utsatte mig för under tonårstiden. Här är några exempel på hur det svenska, i mitt fall värmländska, hedersförtrycket kan te sig:

Hot om indragen veckopeng om jag inte gjorde mina läxor.

Fick utegångsförbud efter skolk.

Fick utegångsförbud på nytt efter att jag druckit mellanöl på ett skoldisco.

Förvägrades att gå till säsongsöppningen av Folkets Park efter att ha inhandlat starksprit via langare.

Tvingades följa med på två begravningar inom loppet av ett år – tvingades dessutom bära svart klänning.

Utsattes för tjat om att sluta röka.

Fick utskällning efter att ha ertappats stjäla cigaretter från pappa.

Utskällning igen efter att ha stulit pappas cigaretter och tjuvrökt i källaren och fick höra att mamma skämdes inför grannarna.

Tvingades bädda min säng och städa mitt rum flera gånger i veckan.

Förbjöds att gå till biljardhallen eftersom det pågick drogförsäljning där.

Blev hämtad av pappa då jag trots förbudet gått till biljardhallen.

Listan kan göras lång och när jag idag ser tillbaka inser jag att jag länge levt i en lögn. Jag har ju alltid intalat mig att mina föräldrar satte upp sina förhållningsregler för att jag skulle klara skolan, bli en ansvarstagande vuxen och för att de ville skydda mig från faror. Nu vet jag bättre. Jag blev helt enkelt förtryckt, eftersom mina föräldrar ville skydda sin heder. Klart att mitt tonårsjag borde ha fått smygröka i källaren, dricka mellanöl och umgås med narkotikalangarna på biljardhallen istället för att tvingas läsa läxor och hjälpa till med hushållsarbetet.

Mitt i allt detta är det ändå skönt att veta att den svenska staten kanske äntligen kan börja lägga skattepengar på att utröna hur det svenska hedersförtrycket ser ut. Kanske kan det göra så att dagens unga tjejer inte behöver uppleva samma förnedrande behandling som jag fick utstå i det värmländska barndomshemmet. Man kan alltid hoppas.