1970 kom Albert Hirschmans bok Exit, Voice and Loyalty. Den gjorde omedelbart ett starkt intryck, sannolikt därför att begreppen är så enkla och effektiva. Den understryker att i politisk, eller i all kollektiv handling, finns ett val mellan två grundläggande alternativ: att rösta med fötterna eller påverka med sin röst.

Socialdemokratin har alltid ansett att påverkan genom röstning, för att därmed utforma en organisations eller i sista hand en stats handlande är det eftersträvansvärda, och egentligen det enda värdiga.

Denna grundläggande inställning framträder i alla sammanhang, och är den grundbult som håller ihop partiets motstånd mot privatiseringar inom alla områden. Ett vanligt argument mot privatiseringar är att det ger möjlighet för den enskilde att just rösta med fötterna, att till exempel lämna en skola man är missnöjd med för en annan, bättre skola. De som inte har resurser (ekonomiska, mentala och andra) att flytta kommer då att missgynnas. De tvingas att stanna i en skola som just genom flykten därifrån blir allt sämre.

Det finns inte så mycket att invända. Så fungerar det i allmänhet om den enskilde har möjlighet – och skäl – att rösta med fötterna.

Desto underligare är det då att detta parti, Socialdemokraterna, och denna rörelse, arbetarrörelsen, gör allt för att påskynda utvecklingen. Som Inger Enkvist här och på andra ställen har visat, utarmas skolan fortlöpande. Den blir allt sämre. För att skolan skall fungera bra och kunna ge eleverna en god undervisning måste den ha goda lärare. Det är kanske inte ett tillräckligt villkor, också annat måste till, men det är nödvändigt. Men de lärare som lämnar utbildningen har i allmänhet ingen möjlighet att bli bra. De är för illa rustade, har för dåligt utgångläge. De accepteras för utbildningen också när de har mycket dåliga betyg från gymnasiet, därför att det inte finns något söktryck. Skolans rykte är nu så dåligt att för få, och framför allt för få lämpade studenter, söker sig till lärarutbildningen.

Alla är medvetna om att det beror på den dåliga arbetsmiljön. I klarspråk: eleverna och deras föräldrar har tagit makten från lärarna. Jag har själv sett denna utveckling komma. Jag har fyra barn, i två kullar. Föräldrarnas uppträdande hann under den tid jag hade barn i skolan, 1971–96, bli allt mer egoistiskt, med ofta rent destruktiva följder för skolmiljön. Vad gjorde jag? Jag röstade försiktigt med fötterna, det vill säga lämnade skolan mentalt. Jag orkade inte bry mig. Skolan fick bli som den blev. Jag, det vill säga mina barn, klarade sig i alla fall.

Sådant är läget. Skolan fungera illa, och skoladministrationen på central nivå vidhåller den politik som lett till dagens läge. Skolan fungerar från utbildningsdepartement och nedåt så illa att ingen förälder, eller mycket få: det kan ju finnas lokala undantag, tror sig om att kunna förändra den skola de är missnöjda med. De röstar med fötterna och väljer en annan skola.

Denna mekanism fungerar ständigt, varje dag, vecka och år. Resultatet blir en allt mer ojämlik skola. Vissa skolor fungerar bra, så bra att det är långa köer till dem. I de bortvalda skolorna går de elever som därigenom också själva blir bortvalda, ofta för hela livet. De får för dåliga betyg, eller inga betyg alls. Och de sorteras sedan bort på arbetsmarknaden.

Det parti och den rörelse som säger sig vara för kollektivt handlande, att man skall upphäva sin röst och därigenom påverka organisationernas handlande, de har med sin politik sett till att alla som kan i stället röstar med fötterna.

Sker detta utan att man förstår vad man ställ till med? Naturligtvis inte. Man förstår mycket väl. Men man kan inte handla rationellt. Man får inte ställa krav på eleverna och föräldrarna. Eleverna skall få styra i klassen och föräldrarna i skolan i övrigt. Skolmiljön blir omöjlig. Vid sidan av några få optimistiska och dristiga eldsjälar, som ser yrket mer som ett kall, kommer därför endast de som inte har annat val att bli lärare. Så fortsätter spiralen nedåt. De ambitiösa flyr. Kvar blir de som på detta sätt är dömda till misslyckande. Politikerna ingriper med det enda medel de törs använda. De häller mer pengar över misslyckade skolor.

Man skapar allt större ojämlikhet därför att handlandet är bundet av en omöjlig jämlikhetsdogm: Alla skall klara sig i samma skola. Alla skall kunna gå lärarutbildningen. Ingen skall kunna avvisas därför att han inte kan leva upp till – nödvändiga – krav.

Kvar står politikerna och hulkar och förbannar den utveckling de själva skapat.