Debatten om samhället och demokratin och sådana saker är enligt min uppfattning alldeles för snäv och det verkar gälla både i Sverige och andra länder. Man pratar mycket om regelverket – om det ska vara majoritetsval i enmansvalkretsar eller proportionella val som i Sverige, om det ska finnas en författningsdomstol, om ämbetsmän ska kunna fällas för sina tjänstebeslut och så vidare – men det sägs föga om det som verkligen spelar roll, nämligen vad människorna har i skallen.

Om man studerar statsvetenskapens klassiker – sådana som Platon, Hobbes, Locke, Rousseau, de Tocqueville med flera – så märker man att de menar att folkens allmänna sinnesförfattning har avsevärt större betydelse för resultatet än exempelvis hur de allmänna valen arrangeras. Så här skriver exempelvis Rousseau:

Liksom byggmästaren, innan han uppför en stor byggnad, ger akt på och undersöker marken för att se om den kan uppbära dess tyngd, så tar ej heller den kloke statsmannen utan vidare itu med att redigera lagarna, utan han undersöker först om det folk, för vilket de är avsedda, är i stånd att lyda dem. Av denna orsak vägrade Platon ge lagar åt arkadierna och åt kyrenaikerna, emedan han visste, att dessa folk voro rika och icke skulle kunna uthärda jämlikheten.

Otaliga nationer har utmärkt sig på denna jord, vilka aldrig hade kunnat uthärda goda lagar, och även de som voro i stånd därtill, ha under hela den tid de haft bestånd endast helt kort tid kunnat detta. De flesta nationer, liksom människor, äro endast läraktiga i ungdomen, men bli oförbätterliga då de åldras. Om blott sederna en gång blivit fastställda och fördomarna slagit rot, så är det ett farligt och dåraktigt företag att vilja reformera dem; ty folket tål icke ens att man vidrör dess onda för att utplåna det, liksom dessa fåniga och rädda sjuka, vilka darra vid anblicken av läkaren.

Lord Acton sa ungefär samma sak med följande ord:

Institutionernas historia är ofta en bedrägeriernas och illusionernas historia, ty deras värde bestäms av de idéer som ligger bakom och den anda som bevarar dem, och formen kan förbli oförändrad även sedan innehållet flytt.

Av detta drar jag slutsatsen att samhällen med lite otur kan hamna i en situation där folket har blivit besatt av så underliga idéer att ingenting kan göras för att styra upp det hela. Då driver samhället som ett hjälplöst fartyg i storm. Ungefär så är det med Sverige idag med den skillnaden att det just nu inte stormar så farligt. Tågen går och man kan fortfarande köpa mjölk till barnen på ICA.

Vi skulle behöva riktiga statsmän, det vill säga ledare som kunde föra allvarssamtal med väljarna om sådana avgörande ting. Själva poängen att nationens öden bestäms mer av hur folk tänker än av några paragrafer i regeringsformen är ju inte särskilt svårtillgänglig och kan pigga upp många trista och förutsägbara samtal om svensk politik. Jag vet för jag har prövat. Man kan till exempel börja med att påminna om Aristoteles föreställning att medelklassen borde styra ett land eftersom medelklassen har det mest balanserade förnuftet:

… att följa förnuftet är precis vad som är svårt både för de överdrivet rika, vackra, starka och välborna, och för motsatsen, de utomordentligt fattiga, de svaga och de undertryckta.

Det räcker i alla fall för att få igång en bra diskussion. Den första frågan är om det ligger något i vad Aristoteles ansåg. Den andra frågan, om svaret på den första blir åtminstone delvis jakande, kan vara om vi har det på det viset i vårt land och så vidare.