DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Efter att den katolske bekännaren Sigismund (1566-1632) ärvt Sveriges krona av sin far Johan III utbröt ett svenskt inbördeskrig med religiösa förtecken. På ena sidan stod Sveriges katolske kung Sigismund och på den andra sidan hans strängt protestantiske farbror, hertig Karl.

Sigismund var son till Johan III, som var sympatiskt inställd till katolicismen, och den polska prinsessan Katarina Jagellonica. Modern var hängiven katolik och Sigismund fick en katolsk uppfostran.

Hertig Karls seger i slaget vid Stångebro den 25 september 1598 avgjorde inbördeskriget: Sigismund avsattes, Karl tog makten och planerna på att återinföra den katolska kyrkan i Sverige omintetgjordes.

Efter den protestantiska segern avrättades de rådsherrar som deltagit på den förlorande sidan i inbördeskriget i det som kom att kallas Linköpings blodbad skärtorsdagen den 20 mars år 1600.

Fyra svenska rådsherrar, som den 17 mars har dömts till döden av hertig Karl, avrättas i Linköping: rikskanslern Erik Larsson Sparre, Ture Nilsson Bielke, Gustav och Sten Axelsson Banér, samt hövitsmannen i Finland Bengt Falk. De fyra vägrar erkänna att de har begått något fel, då de har stött Sveriges laglige konung Sigismund.

Utdrag ur Grimbergs Svenska folkets underbara öden:

På en riksdag i Linköping 1600 avgjordes de rådsherrars öde, vilka Sigismund utlämnat till hertigen. Inför en stor bland ständerna utsedd domstol anklagades de och fem andra herrar för att ha anstiftat tvedräkt inom kungahuset, stått hertigen efter liv och leverne samt rått konungen att föra främmande krigshär mot fäderneslandet. Rättegången började med ”en mycket hård dispute och ordväxling emellan hertigen och de inför rätten ställde riksråden”. Sedan ingrep Karl upprepade gånger under rättegångens lopp med nya anklagelser i hätsk ton. Några av de anklagade — bland dem Göran Posse — erkände sig ha förtjänat straff och benådades. Men de flesta kunde icke förmås till någon bekännelse, att de handlat orätt; de hade ju lytt sin laglige konung och hade, som Ture Bielke sade, icke kunnat tjäna två herrar. Att konungen icke borde lydas, sedan han brutit sin ed till folket, det hade dessa män aldrig kunnat förstå.

Slutligen föll domen: Erik Sparre, Ture Bielke, Gustav och Sten Banér samt den finske knekthövitsmannen Bengt Falk, vilken såsom Flemings handgångne man arbetat ivrigt mot hertigen, förklarades saker till förlust av liv, ära och gods. En dotter till Gustav Banér, som i ett brev till sin syster beskrivit faderns ”bedröveliga öden” under fängelsetiden, berättar, att ”deras fruar sutto mest var dag utanför porten, tiggde och bådo om nåd och voro aldrig värde att få komma för furstens ögon. Några resor voro de och barnen med oss och andra fruar ute på vägen för fursten, efter han var afton drog ut till Kungsbro, i den förhoppning, de hade då mått få tala med honom, föllo på sina knän, ropade och bådo; men han drog dem förbi.”

Fortsätt läsa Grimbergs berättelse här

BILD: Familjen tar ett sista farväl av Gustaf Axelsson Banér när han ska halshuggas på Linköpings torg år 1600. Händelsen återgiven på en målning av Fanny Brate (1861-1940).