Moderaternas och Kristdemokraternas riksdagsledamöter kommer rösta för att släppa igenom EU:s sjuåriga finansieringspaket på omkring 18 500 miljarder kronor. Detta avtal, som består av en ny långtidsbudget och den s.k. Coronafonden, går på tvärs med fundamentala svenska intressen. Förutom en fördubbling av EU:s utgifter och en kraftigt ökad och än mer orättvis avgift för Sverige medför avtalet även att EU ges beskattningsrätt och möjlighet att låna historiskt stora belopp.

Eftersom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet redan säger nej skulle Moderaterna tillsammans med Kristdemokraterna kunna stoppa avtalet i riksdagen den 24 mars, men de väljer att svika sina löften till väljarna och lägga sig platt för sina partivänner i EU. De har redan röstat för eller lagt ner sina röster i alla avgörande omröstningar både i riksdagens EU-nämnd och i Europaparlamentet och överger med detta ideologiska principer de drivit i decennier.

Orsaken till att Moderaterna sviker sina väljare och går med på ett för landet skadligt avtal är att de är räddhågsna. De saknar mod att stå upp mot Angela Merkel och Emmanuel Macron. Som utanförstående undrar man om Moderaterna har några principer de inte är villiga att dagtinga med.

Moderaternas fem löftessvek

I Moderaternas valmanifest inför EU-valet 2019 deklarerade partiet att (1) EU:s budget som helhet inte skulle öka; (2) den svenska EU-avgiften inte skulle höjas; (3) Sverige inte skulle betala en oproportionerligt stor andel; (4) EU inte skulle ges beskattningsrätt; (5) utbetalningar av EU-bidrag skulle villkoras med motprestationer från mottagarländer. Dessa löften var en central del av Moderaternas valkampanj och de sviker nu samtliga varav det viktigaste är beskattningsrätten.

Under Europaparlamentsvalrörelsen var det moderata motståndet mot att ge EU beskattningsrätt ett centralt tema för partiet, ungdomsförbundet och studentförbundet. Samtliga invalda kandidater, Tomas Tobé, Jessica Polfjärd, Jörgen Warborn, och Arba Kokalari, utställde personliga löften om att inte stödja EU-skatter. I slutet av valrörelsen kritiserade Ulf Kristersson och Tomas Tobé Socialdemokraterna på Aftonbladets debattsida för att de i Europaparlamentet röstat för att ge EU beskattningsrätt under förra mandatperioden. Dessa argument kan nu vändas mot dem själva.

Finansieringspaketet

Finansieringspaketet, som omfattar både långtidsbudgeten och Coronafonden, mer än fördubblar den totala utgiftsramen. EU:s utgifter kommer att öka till 1 824 miljarder euro för perioden från 2021 till 2027. En fördubbling jämfört med redan höga 908 miljarder euro som spenderades under den senaste sjuårsperioden.

Budgetramen för långtidsbudgeten 2021–2027 är drygt 1 074 miljarder euro i 2018 års priser (så ännu mer nu) och kommer finansieras via medlemsavgifter. Coronafonden på 750 miljarder euro kommer att finansieras via lån och en övervägande del av fondens utgifter kommer gå till att finansiera den ’gröna och digitala omställningen’. Hela 312,5 miljarder euro delas ut i form av bidrag och därutöver tillkommer lån på 360 miljarder euro samt 77,5 miljarder euro som går till att öka utgifterna för olika EU-program utöver det som finns i den ordinarie budgeten.

Sverige får högre och än mer orättvis avgift

Sveriges medlemsavgift för 2021 kommer uppskattningsvis stiga till 45 miljarder kronor från ett snitt på 35,5 miljarder per år för 2014 – 2019. Denna beräkning ger en avgiftsökning på ca 27 procent när man tagit hänsyn till de svenska rabatterna. Och det är bara årets avgiftsökning. Medlemsavgifterna vi kommer få betala kommer fortsätta stiga år för år.

Sverige är redan ett av de länder som betalar mest – vissa år allra mest – netto per invånare i medlemsavgift. Denna orättvisa ökar med Coronafonden. Vi skall garantera en andel av fondens lån, uppskattningsvis 190 miljarder kronor, lån som senare måste betalas som medlemsavgift eller EU-skatt. Det beräknade återflödet från fonden är endast omkring 33 miljarder kronor. Det är en kostnad på 19 000 kronor per svensk, och ännu mycket mer om man bara slår ut det på skattebetalare.

Alla medlemsstater står som garanter för återbetalning av EU:s upplåning. Upplåning kommer antingen betalas tillbaka från framtida statsbudgetar i form av än högre EU-avgift eller tas in som EU-skatt (se nedan). Så om något land – exempelvis Grekland – inte kan betala eller några Sydeuropeiska ekonomier i framtiden skulle krisa och får lägre tillväxt än övriga EU, så kommer vi få betala än mer.

EU får rätt att låna

Tidigare har EU:s budget alltid varit i balans. Inte denna gång. Medlemsavgifterna har höjts kraftigt men det räcker ändå inte till EU:s nya kostnadskostym. Därför ges EU rätt att låna.

Europeiska rådet menade så sent som en månad före slutförhandlingen, att principen om budgetbalans ”hindrar Europeiska unionen från att emittera skulder för egen räkning” och EU-kommissionen ansåg att ”EU:s upplåning endast är tillåten för att finansiera lån till länder. EU kan inte låna för att finansiera sin budget”. Det är därför tveksamt om EU:s upplåning överhuvudtaget är fördragsförenlig. Men eftersom alla länder accepterat överenskommelse blir denna förändring prejudicerande och EU:s institutioner får en ny befogenhet, utan fördragsändring och utan att medborgare egentligen prövat saken. Storpotäterna har bara gjort en nytolkning av fördragen som strider mot vad de månaden innan hävdat var en uppenbar sanning. Tysklands motsvarighet till riksrevisionen, Bundesrechnungshof, har varnat för långtgående konsekvenser som följd av att fonden försvagar EU som regelbaserat samarbete.

Genom att inte rösta emot det framförhandlade finansieringsavtalet accepterar Moderaterna den kreativa nytolkningen av grundfördragen som ger EU rätt att uppta lån. Moderaterna har förvisso aldrig utställt några löften om att motsätta sig att EU får rätt att emittera skulder för egen räkning – och detta är således inte ett löftesbrott – men de brukar försvara rättstatlighet och vara mot vilda nytolkningar av grundfördrag. Givet vad Moderaterna tycker i närliggande frågor är den sannolika orsaken till att de inte utställde något löfte att ingen tidigare ansåg att EU-kommissionen hade denna befogenhet (utom under vissa mycket strikt definierade omständigheter.)

De moderata europaparlamentarikerna har gått ännu längre, de har aktivt röstat emot mitt yrkande i Europaparlamentet som förklara denna upplåning fördragsvidrig. För att vara rättvis får man här tillägga att de svenska kristdemokratiska europaparlamentarikerna i denna fråga röstade rätt. Frågan som infinner sig är dock varför Kristdemokraterna i riksdagen kommer släppa igenom ett förslag som de uppenbarligen anser innehåller element som inte är förenliga med EU-fördragen?

Nytolkningen ger ett prejudikat för fortsatt upplåning för att finansiera framtida hål i EU:s budget och från ECB har det redan rests krav på att Coronafonden skall göras än större och bli permanent. Vem är naiv nog att tro att detta blir en engångsföreteelse? Vem tror att de sydeuropeiska ledare som lånat sina länder i fördärvet inte kommer vilja nyttja denna nya kreditlina? Vem tror att Moderaterna kommer hålla EU stången nästa gång de – ännu en gång – vill låna för att ’undvika en tillfällig kris’?

EU får beskattningsrätt

Moderaterna har sedan Sveriges inträde i unionen sagt sig vara motståndare till att ge EU beskattningsrätt. Inför förhandlingarna om Amsterdamfördraget författade Carl Bildt en partimotion där detta betonades. Inför det Europeiska konventet om EU:s framtid författade Bo Lundgren en partimotion med samma synpunkt. Och som partiledare framförde Fredrik Reinfeldt snarlika tankar i en partimotion.

En strikt men naiv formalist skulle kanske kunna hävda att Moderaterna inte bryter sitt vallöfte rörande EU-skatter när de släpper igenom detta avtal då de exakta formerna för återbetalningen inte ännu officiellt beslutats. Sofister skulle kunna på peka på juridiska formalia i det slutliga beslutet ligger något år i framtiden och fortfarande kräver enhällighet. Men genom att acceptera finansieringspaketet godtar Moderaterna skrivningar som i realiteten gör EU skatter oundvikliga. Det vidgår de själva.

Inga villkorade motprestationer

När Moderaterna utställde vallöftet om att man endast kunde acceptera att ge finansiellt stöd i utbytte mot villkorade motprestationer var det Greklands-modellen de åsyftade. De paket där landet fick stöd av EU och IMF i utbyte mot att de reformerade sin ekonomi och sålde av statliga tillgångar för att komma på grön kvist. Det finns inte tillstymmelse till sådana krav i Coronafonden. Med tanke att beräkningsmetoderna för subsidierna från fonden belönar de misskötta ekonomierna är det mycket naivt att tänka sig att länderna i Sydeuropa kommer använda de EU-medel de nu får till att reformera sina ekonomier.

Ett exempel på sådant som inte hade varit möjligt om det funnits villkorade krav är att det land som får störst belopp från Coronafonden, Spanien, planerar införa medborgarlön. Istället för att kräva verkliga villkorade motprestationer försöker Moderaterna blanda bort korten med att det nu införts rättsstatsvillkor för utbetalning av pengar.

Det finns däremot krav på att pengarna från fonden skall gå till ’grön och digital omställning’. Sydeuropeiska satsningar på gröna investeringar och digitalisering är säkert utmärkta, men knappast något som skall finansieras av svenska skattebetalare. Sådana satsningar kommer knappast heller leda till några radikala strukturreformer av dessa ekonomier. Men inte heller dessa kan räknas som de villkorade motprestationer som utlovats.

Moderaternas försvar håller inte

Det man tyvärr kan konstatera när man ser hur de röstat är att Moderaterna svikit alla löften de gav till väljarna. Deras agerande tvingar Sverige att betala en betydligt högre medlemsavgift, öppnar för än större transfereringar mellan medlemsstaterna och ger EU rätt att låna samt kommer i förlängningen ge EU beskattningsrätt och allt detta utan verkligt villkorade motprestationer.

Moderaterna vet att de har anledning att skämmas för sitt agerande och har försökt tona ner sveket. En försvarsstrategi har varit att lägga ut dimridåer som pressmeddelanden om hur de kommer rösta nej till Europaparlamentets ”ännu högre EU-budget och vi säger bestämt nej till nya EU-skatter och vidlyftig bidragspolitik” vilket inte hindrade dem att stödja Kommissionens förslag på högre EU-budget, EU-skatter och vidlyftiga bidragspolitik. Liknande förvillande uttalande kom från bland annat Tomas Tobé och Arba Kokalari som försöker vilseleda sina väljare att tro att de lever upp till sina löften. En annan försvarsstrategi är att anklaga statsminister Stefan Löfven för att ha förhandlat fram ett dåligt avtal, vilket förvisso är sant men inget skäl att släppa igenom förslaget.

Moderaterna hävdar att orsaken till att de röstat för avtalet är att de ”inte vill störta hela EU-samarbetet in i en djup kris med oöverskådliga konsekvenser, också för Sverige, vilket hade blivit konsekvensen av ett ensidigt svenskt veto”. De hävdar att de kommer kunna stänga denna dörr och lägga veto mot unionsskatter när de kommer i regeringsställning. Men tror någon att konsekvenserna av ett svenskt framtida veto – när medlen har fördelats och skulderna skall betalas – skulle vara mindre än idag?

Spelet i Bryssel

Ingen i Bryssel tror att Ulf Kristersson i ett framtida skarpt läge kommer lägga veto mot beskattningsrätt. Men de spelar gärna med i Moderaternas kabukiteater för att partiet inte skall tvingas blockera avtalet. Vill de i framtiden lägga veto måste de gå i strid med EU-kommissionen, en majoritet i Europaparlamentet och de flesta av medlemsstaternas regeringar. Dessa tunga spelare menar att det som överenskommits är ett politiskt och rättsligt bindande avtal om att införa unionsskatter.

När medlen har distribuerats till medlemsstaterna, och regeringar förlitat sig på att de lånade medlen skall återbetalas med EU-skatter, kommer det bli ytterligt svårt att förmå dem att betala tillbaka ur statskassan. Många regeringar kommer i ett sådant läge sakna både vilja och förmåga till återbetalning. Att tvinga dem att göra det skulle resultera i ekonomiska kriser och de kommer rättmätigt kunna hävda att de har förlitat sig på att unionsskatter införs. Betänk vilka svårigheter det var att få Grekland att reformera sin ekonomi när EU ville ge dem lån. Hur svårt kommer det då inte vara att tvinga länder att genomgå ett stålbad när de skall återbetala lån?

Om Moderaterna befarar att ett veto nu ”kommer störta EU-samarbetet i djup kris”, vad tror de händer om de lägger veto i ett sådant läge? Om Moderaterna inte har modet att ta kampen nu när de sitter i opposition och är friare att agera, varför skall vi tro att de tar striden i regeringsställning?

När Bryssel tillskansar sig nya maktbefogenheter sker det vanligtvis i två steg. I det första steget ges EU en ny befogenhet men väljarna lugnas med att landet har kvar sin vetorätt och därför inte förlorar någon egentlig makt. Därefter beslutar man om att övergå från enhällighet till majoritetsbeslut för att det är ’odemokratiskt’ att enskilda länder blockerar majoritetens önskemål och vållar en kris.

Moderaterna vet att de kommer tvingas backa i framtiden. Framträdande moderater försöker redan omdefiniera begreppet EU-skatt för att det i framtiden skall bli möjligt att acceptera någon form av unionsskatt. Carl Bildt har exempelvis redan tagit steg ett i tvåstegsmodellen. Han har skrivit att det partiet är emot en ”skatteunion” där ”beslut fattas med majoritetsbeslut” men att det inte finns ” anledning att i princip motsätta sig att man gemensamt fattar beslut om gemensamma skatter som används också för att finansiera EU.”

Moderaterna kan binda sig vid masten

Om Moderaterna vill utställa ett trovärdigt löfte och verkligen binda sig vid masten vad gäller veto mot att ge EU beskattningsrätt så måste det ske genom att följa de brittiska konservativa partiets modell när det gällde att ge EU utökade maktbefogenheter. Något jag skrivit om tidigare är att Sverige skulle kunna låsa frågan genom att en framtida konservativ regering utlovar folkomröstning om maktöverföring som att ge EU beskattningsrätt innan ett sådant beslut fattas (och då inkludera skatter som kommer kallas för avgift i löftet). Om Moderaterna följer denna strategi och redan nu utlovar en sådan folkomröstning kommer jag att tro att de menar allvar. Annars inte.

EU-institutionerna har redan tagit fram en färdplan mot EU-skatter som innehåller en ’avgift’ på icke-återvunnen plast som införs i år. Plastavgiften är inte en skatt på samma sätt som EU tidigare har bestämt att en morot i vissa fall kan anses vara en frukt. Men snart nog kommer än tydligare förslag på unionsskatt – som man kallar ’egna medel’ – på koldioxid, it-företag, finansiella tjänster och europeiska företag. Dessa finns redan i pipelinen.

Moderaternas vemod

Jag tvivlar inte på att Moderaterna – utom möjligen Carl Bildt – fortfarande ogillar denna utveckling. Det finns mycket lite för borgerligt sinnade personer att gilla i detta avtal. Det var säkert med tungt hjärta som Tomas Tobé nyligen gav sitt stöd till finansieringspaket i Europaparlamentet. Lika säker är jag på att det kommer vara med en känsla av vemod som Ulf Kristersson släpper igenom ratificering i riksdagen.

Jag förstår att man som politiker måste vara beredda att kompromissa. Men det jag verkligen inte förstår är vad Moderaterna fått för politisk vinst i utbyte mot att sälja ut sina väljare och principer. Inget, vad jag har kunnat se. Möjligen kan de nu med än större stolthet säga att de ’tar ansvar’ och ’sitter med vid förhandlingsbordet’.

Moderaterna kommer med emfas hävda att deras beslut är pragmatiskt och att deras ställningstagande bygger på att de på längre sikt har viktigare strategiska mål. De kommer hävda att beslutet ger dem trovärdighet, förtroendekapital och allierade för att ’i framtiden’ ’ta strid’ mot EU-skatter. De kommer hävda att det är kortsiktig populism att gå emot ’kompromissen’. Men inget av detta är sant.

Orsaken till sveket

Moderaterna ljög nog inte medvetet när de utställde sina löften. Den verkliga orsaken till att Moderaterna röstar för detta vanskapta bylte av träck är att partiets ledare och parlamentariker är harhjärtade. De vågar inte ta strid för det de lovat väljarna när det skulle vålla konflikt inom deras partigrupp och faktiskt skapa en liten kris i relationen till EU.

Löftena utställdes innan pandemin. Då var Tysklands kansler Angela Merkel fortfarande motståndare till att EU skulle omvandlas till en transfereringsunion. Moderaterna trodde att Angela Merkel skulle vara på deras sida. De hoppades att de som vanligt skulle kunna gömma sig bakom Merkels kjoltyg och att allt skulle blåsa över. Den bistra sanningen är att när Merkel och CDU/CSU ändrade åsikt, och Moderaterna hamnade i minoritet i sin partigrupp, blev det ett skarpt val mellan att antingen ta strid med Tysklands förbundskansler eller att svika sina väljare och sina principer. I den striden valde Moderaterna att blåsa till full reträtt och lämnade sina väljare i sticket.

Väljare som satt sin tillit till Moderaternas vallöften har anledning att känna sig bedragna. Om Moderaterna inte är villiga att lägga in veto mot att ge EU beskattningsrätt, finns det då någon maktbefogenhet de inte är villiga att överlämna för att undvika konflikt?

Om Moderaterna verkligen menar allvar med löfte att försöka hindra att EU får beskattningsrätt kommer de utlova en folkomröstning om ett sådant förslag innan det får passera riksdagen. Om Moderaterna inte ger ett sådant löfte ljuger de om EU-skatterna för sina väljare. Igen.

Charlie Weimers (SD) är Europaparlamentariker och medlem av gruppen Europeiska Konservativa och Reformister (ECR).