Det kan hända att det finns andra kulturer som är lika förljugna som den svenska men jag kan inte komma på någon. Med ”förljugen” menar jag just förljugen, inte ”dålig”. Dåliga kulturer kan jag lätt peka ut, till exempel sådana där man dödar avfällingar eller stenar otrogna kvinnor. Men dåliga kulturer behöver inte vara förljugna eftersom de för det mesta, vad jag vet, inte hymlar med sina värderingar.

Den svenska skolan erbjuder ett bra exempel på det svenska hymlandet. Som Mohamed Omar skrev häromdagen är det vanligt att somaliska föräldrar i Sverige sätter sina barn i islamiska friskolor och att gammelsvenska föräldrar i Sverige sätter sina barn i svenska friskolor som lyckas behålla sin gammelsvenska prägel (åtminstone i bemärkelsen att det inte går så många invandrarbarn där).

Denna segregering är självklart inget som myndigheterna gillar utan något som människorna själva bestämt för att de vill ha segregering, i varje fall när det gäller skolor. Myndigheterna, å andra sidan, vill att alla skolbarn ska gå i svenska skolor med svenska skolförordningar tolkade på det svenska sättet och det är här det börjar köra ihop sig. Sverige har nämligen ett stort antal lagar och bestämmelser som kräver motsatsen.

Propositionen 1975:26 ”om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken” är tydlig på den punkten. Så här står det:

Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Det är svårt att förstå det på något annat sätt än att jämlikheten åtminstone delvis ska ligga i att var och en får välja sin egen kultur, till exempel skola till sina barn. I vilket fall verkar det oförenligt med stadgandet att myndigheterna ogillar friskolor där det helhjärtat satsas på islamsk kultur.

Ännu jobbigare blir det om man läser Regeringsformen 2 kap 12 §:

Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon missgynnas därför att han eller hon tillhör en minoritet med hänsyn till etniskt ursprung…

Missgynnar staten somaliska barn om de sätts i svensk skola? Om de sätts i islamsk skola? Sug en stund på den karamellen ty i det häradet ligger förklaringen till den svenska förljugenheten.

Problemets kärna är den svenska värdegrunden, särskilt passusen om ”alla människors lika värde”. Passusen innehåller en unikt svensk felöversättning av FN:s allmänna rättighetsförklaring där det på andra språk i stället för ”värde” står ”värdighet”. (Jag skulle tro att staten kränker en somaliers värde om hans barn tvingas gå i en svensk skola men inte hans värdighet. Att resonera om detta skulle emellertid leda för långt.)

Problemet blir extra uppskruvat om man med utgångspunkt i tesen om alla människors lika värde drar slutsatsen att även alla kulturer som de likvärdiga människorna må tillhöra är lika värda. Min tolkning är att Sverige underförstått har tagit det intellektuella språnget. Vi anser att alla kulturer är lika värda. I varje fall uppvisas många chockerade ansikten om man skulle föreslå något annat, till exempel att den svenska kulturen är värd mer än den somaliska.

Men samtidigt anser nästan alla att den svenska kulturen faktiskt har åtskilliga överlägsna kvaliteter. Ett tecken på det är migrantströmmarnas riktning. Få svenskar migrerar till Somalia. Och klagas det inte hela tiden på att Sverige misslyckats med integrationen? Att vi vill att somalier ska integreras i Sverige måste väl betyda att vi räknar med att någonting ska bli bättre om somalierna följer svenska kulturmönster?

Den svenska förljugenhetens kärna är att vi inte kan erkänna det vi vet är sant, nämligen att den svenska, eller kanske snarare den västerländska, kulturen är överlägsen. På den punkten liksom på så många andra slår PK-ismen knut på sig själv. Det som definierar PK-ismen är enligt den amerikanske ekonomiprofessorn Fred Siegel (bilden) dess ”oförmåga att tala sanning om det uppenbara”.