Sverige har, vilket alla tidningsläsare vet, problem med kvalitet i skolarbetet och med rekrytering av lärare. Januariöverenskommelsen 2019 mellan S, Mp, L och C innehöll 73 punkter varav nio punkter handlar om skolan. Nu kan L och C själva konstatera hur regeringen uppfyller överenskommelsen bland annat när det gäller skolan, och detta kommer att bli ett hett tema vid L:s partiråd den 28 mars. Vi ska här koncentrera oss på punkt 56 som inleds: ”Reformera lärarutbildningen. Kraven på utbildningen skärps. Intagningskraven höjs.”

Internationella jämförelser pekar på ett klart samband mellan höga meritpoäng hos lärarna och en hög kvalitet på elevernas resultat. Världens mest kände utbildningsekonom Eric Hanushek har många gånger talat om ”The Value of Smarter Teachers”. Att ha välmeriterade lärare är både ett intellektuellt och ett ekonomiskt värde för ett land. Finland och Japan är exempel på länder som har förstått det här.

Sveriges kris gäller både kvantitet och kvalitet. Det saknas redan nu 20 -25 procent av de behöriga lärare som skulle behövas. I antal personer talar Skolverket om en möjlig brist på 45 000 lärare om drygt tio år. Dessutom har de som söker till lärarutbildning låga meritpoäng.

Regeringen står inför ett val. En verklig kvalitetsreform kräver en omläggning både av lärarutbildningen och av skolan för att göra läraryrket attraktivt för de lämpligaste studenterna. Alternativet är att fortsätta som nu och nöja sig med att försöka fylla platserna i lärarutbildningen, även om det blir med studenter som inte har mer än godkänt från gymnasieskolan. Regeringen är på väg att välja alternativet.

För att uppfylla punkt 56 lade regeringen nyligen fram ett förslag till reform av lärarutbildningen. Titeln ”Ökad kvalitet i lärarutbildningen och fler lärare i skolan” är dock vilseledande. Förslaget är att fortsätta att ta in lågmeriterade sökande och att bli ännu mer ”generös och flexibel” i bedömningen av de sökandes meriter. Sverige riskerar att bindas upp för lång tid med personer med svag meritering men formell lärarbehörighet.

Regeringen har också gett Universitets- och högskolerådet uppdraget att undersöka vad som skulle hända om man höjde kravet för antagning till lärarutbildning. Nu är det tillräckligt med godkänt, ett E, det vill säga att eleven inte har underkänt, men vad skulle hända om lärarutbildningarna krävde ett medelbetyg, ett C? Utredningen tror att antalet behöriga sökande skulle minska med 25 procent och antalet antagna med 19 procent.

Resultatet av utredningen överraskar inte. Det finns inget skäl att tro att lärarutbildningen skulle dra till sig fler och mer kvalificerade sökande, om skolan och lärarutbildningen inte först görs mer attraktiva. Detta illustreras dessutom av Riksrevisionsverkets aktuella rapport ”Riktade utbyggnadsuppdrag till universitet och högskolor”, som påpekar att det inte hjälper att ge pengar till fler utbildningsplatser, om det inte finns sökande.

Regeringens politik är motsägelsefull. I den forskningsproposition som också diskuteras just nu, ”Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation i Sverige”, heter det att ”Sverige ska vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer och en framstående kunskapsnation”. Hur ska forskningen kunna hålla hög klass, om de blivande forskarna undervisas av svagt meriterade lärare?

Forskningspropositionen nämner lärarbristen men låtsas inte om att bristen kan ha ett samband med problem i skolan och i lärarutbildningen. Regeringen föreslår i stället mer pengar till den existerande strukturen. Ett direkt negativt förslag är att lärarutbildningen ska få uppdraget att examinera ett visst antal lärare varje år. Med svagt meriterade sökande innebär regeringens förslag en uppenbar risk för en ytterligare sänkning av kvaliteten.

Den här genomgången av aktuella utredningar visar att myndigheterna är väl medvetna om problemen. Dessa är inte heller nya. Då måste man ju fråga sig varför inget görs. Man kan citera ytterligare ett aktuellt dokument, nämligen rapporten ”Generation ekvation” från Ingenjörsvetenskapsakademin, IVA, om elevers attityder till skolkunskaper. Bland tonåringar är det bara 5 av 10 pojkar och 4 av 10 flickor som säger att skolan ger lust att lära mer. 49 procent av flickorna och 65 procent av pojkarna säger att de bara läser när de måste. Kan det finnas något samband mellan de här elevattityderna och lärarrekryteringen?

L och C borde anse sig svikna. Trots januariavtalet fortsätter regeringen med den utbildningspolitik som har orsakat problemen. Januariavtalet har bidragit till att ytterligare år har förflutit utan reform. Alla som anser att skolan är avgörande för Sveriges framtid sviks, och allra mest sviks förstås eleverna. I IVA:s rapport uttalar sig Arvid, 13 år, om lärarkvalitet: ”Lärare gör mycket skillnad! Min nuvarande SO-lärare är jättebra! Nu ser man fram emot varje lektion och tänker yes nu ska vi ha SO! Vad kul det ska bli.”