En av årets viktigaste TV-debatter ägde rum för en dryg vecka sedan. Trots att det knappt var en debatt. En panel bestående av åtta personer skulle diskutera mångkultur, men var och en talade från sitt eget universum och argumenten hade svårt att haka i varandra. När programmet var slut stod deltagarna lika långt ifrån varandra som innan, men ändå var ”debatten” extremt intressant.

Svt hade gjort sitt bästa för att skapa en perfekt identitetsmix. Med fyra inbjudna proffspolitiker från olika delar av den politiska höger/vänsterskalan, två forskare (en manlig och en kvinnlig), en orolig småbarnsförälder och en HBTQ-flykting. Några kom från förorten, andra från svenska medelklassmiljöer. Etniska svenskar balanserades av lika många ”rasifierade”, med rötter i lika många länder. Nu skulle man väl göra skäl för namnet ”Sverige möts”.

Men Sverige möttes aldrig. Istället uppstod en knivskarp gräns, som löpte tvärs genom identitetsgrupperna. Och den handlade inte så mycket om huruvida man var för eller emot mångkultur, utan mera om något man konsekvent undvikit att diskutera de senaste tio åren: Om man var för eller emot islam.

Debatten kan ses som en senkommen fortsättning på det klassiska grälet mellan Jimmie Åkesson och Maud Olofsson 2009 och jämför man debatterna ser man hur lite som hänt under de här 12 åren. Förutom att gruppen muslimer blivit så mycket större.

Veckan efter sändningen fylldes media av nyheten att Rickard Jomshof hållit med Luai Ahmed, om att islam är en ”avskyvärd religion”. Men låt oss snabbspola debatten från början.

Réka Tolnai från CUF inledde med att hylla mångkulturen, på ett sätt som var vanligt just runt 2009. En fantastisk resa där människor med olika bakgrund kunde mötas och lära känna varandra. Om problem uppstod längs vägen skulle ingen skugga falla över mångkulturen, utan på systemet. Riktigt vad systemet innebär kunde Réka inte precisera, mer än att det är något som hindrar folk från att skaffa bostad. I alla fall är det fint med människor som tänker olika.

Luai Ahmed påminner henne om att islam, som är på frammarsch i Sverige, vill döda människor som tänker olika. Till exempel vill man döda homosexuella, som han själv. Alla muslimer kanske inte tänker så men det är rådande lagstiftning i de flesta muslimska länder. Réka replikerade att Ungern har lagar som skattebefriar mödrar som föder många barn, och att man ogillar HBTQ-personer ”minst” lika mycket. (Man undrar vad som krävs för att överbrygga den tankemässiga avgrunden).

Göran Adamsson anlägger en sociologisk vinkel och menar att mångkulturen är ett politisk projekt som utgår från att allt främmande är bra. Kulturer som kommer utifrån anses mer intressanta, mer spännande och mer hedervärda än vår egen. För att det hela ska gå ihop måste multikulturalismen använda sig av stereotyper, ungefär på samma sätt som rasister.

Ordet rasist triggade igång Gudrun Schyman som konstaterar att rasismen är roten till det onda. Vid sidan av orättvisor mot kvinnor, fattigdomen, det fria skolvalet och segregationen på bostadsmarknaden. Sen gör hon en tankevurpa som skulle varit värdig Joe Biden, och landar i slutsatsen att allt egentligen beror på klimatförändringarna.

Rickard Jomshof redogör kort för Sverigedemokraternas ståndpunkt och riksdagskvinnan Leila Ali Elmi läxar upp Luai för att han tror sig veta något om islam.

Det är utgångsläget när Luai 31 minuter in i programmet skriver TV-historia. I direktsändning slår han fast att islam är förkastligt och ett hot mot mänskligheten. Efter det får han inte komma tillbaks i debatten och syns inte i bild under resten av sändningen.

Men snöbollen är redan kastad. Rickard Jomshof, som dittills uttryckt sig försiktigt, blommar ut i islamkritik och rundar av med att säga att islam är en ”avskyvärd religion”. Vilket fick landets alla rättänkande politiker att kasta sig över tangentbordet för att fördöma honom.

I andra halvan av debatten får vi möta Naveed Khan (som Mohamed Omar tidigare skrivit om här). Han är muslim från Irak och säger att islam är ”den religion som respekterar varenda en, alla åsikter”. Som exempel nämner han att han själv deltar i ett ekumeniskt projekt där både judar och kristna är välkomna. Men det som bekymrar honom mest är att etniska svenskar överger skolan där hans barn går, för att söka sig till andra områden. ”Varför flyr man problemen?” frågar han sig. ”Om det nu finns problem, varför stannar inte svenskarna kvar och hjälper till att lösa dem?”

Samma fråga kunde ställas till många av de afghaner, syrier och somalier som sökt sig till Sverige de senaste åren. Visst finns det dom som flytt från krig och kanske inte hade något val, men de flesta söker sig hit av andra anledningar. För att det finns problem i deras hemländer. Sverige är trots allt ett bättre fungerande land, med bättre välfärd, utbildning och ljusare framtidsutsikter för deras barn.

Samtidigt håller många invandrartäta skolor på att bli otrygga miljöer för svenska barn och ungdomar. Alla utsätts förstås inte för förnedringsrån och gruppvåldtäkter, men det kommer allt tätare rapporter om hur barn på mellanstadiet blir rånade på sina ägodelar och ofta är rädda för att gå ut. Man hör om invandrargäng som skryter med att de ”krigar mot svenskarna”, och flickor som kallas ”horor” enbart för att de beter sig svenskt. Ungdomar med svensk bakgrund lär sig prata ”blattesvenska” för att inte sticka ut.

Så varför är det legitimt att fly i det ena fallet? Men inte i det andra? Det kanske är vad nästa debatt borde handla om.