Hemma hos familjen Svensson i Småland är det en febril aktivitet. Att på tre veckor efter samrådet om vindkraft skriva synpunkter som ska förmå projektören att ändra sina planer är en näst intill övermäktig uppgift. Under samrådstiden har de närboende fått veta att 30 stycken 250 meter höga vindkraftverk ska byggas i den tysta skogen strax norr om byn. Det är inte bara hos familjen Svensson som aktiviteten i ämnet vindkraft är i tilltagande. Alla närboende ringer runt och snart har man etablerat en organisation som har som mål att stoppa vindkraftverken. Det blir en sammanhållning som bygger sig starkare och starkare. Men det finns några som är för byggandet och så finns det markägare som kan komma att tjäna pengar på verken när de arrenderar ut sin mark. 150 000 kr per verk och år rör det sig om. Vad jag hört så har aldrig ja-sidan organiserat sig för en etablering, bara att nejsidan går samman.

Ganska snart upptäcker man att byn med omnejd delats i två läger, ett för vindkraftsprojektet och ett emot. Folk börjar titta snett på varandra och svarar inte på frågor när den lokala journalisten kommer på besök. Det får de båda sidornas ledare göra. Det blir inlägg på medias debattsidor med argument för och emot. Argumenten handlar om klimat, natur, landskapet, djuren, jakten, bärplockning, ljudet, skuggorna, energiomställning, kärnkraft, vattenkraft, lokala arbetstillfällen för att nämna några vanligt förekommande.

Motståndarsidan har nu fått ytterligare en vecka på sig att lämna synpunkter. De har tagit hjälp av de få konsulter som finns i ämnet motstånd. Projektets motståndare vet nu hur processen går till. De får tillfälle att göra sina röster hörda ännu en gång för att därefter överklaga tillståndet från Miljöprövningsdelegationen på Länsstyrelsen. Detta sker till den regionala Mark- och miljödomstolen och sedan en sista gång till Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm. Det blir en lång resa och mycket extra arbete ovanpå jobbet och de dagliga sysslorna.

Så vad har de närboende nu lärt sig den senaste månaden om vindkraft? Det går att hitta mycket på nätet men en bra idé är att ta kontakt med någon som gått igenom denna process i ett annat område. Blev det som projektören sa på samrådsmötet? Blev det värre eller bättre? Det beror på vem man frågar och hur känsliga personer är för de olägenheter som uppstår med framför allt ljudet. Det visar sig att det ljud som projektören presenterade på samrådet bara är en del av den komplexa ljudbild som ett vindkraftverk kan skapa dygnet runt. Det finns ljud som vi hör och det finns ljud som vi inte hör som ändå kan påverka negativt. De ohörbara ljuden är lågfrekvent ljud, infraljud och amplitudmodulerat ljud. Man hittar mycket om sådant på nätet.

Naturvårdsverket är den myndighet som gör den vägledning om buller från vindkraftverk som myndigheter har att följa. Naturvårdsverket väljer att bara hänvisa till hörbart ljud som kallas decibel A, dBA. Ljudet är den faktor som medför flest klagomål efter att verken är uppförda eftersom man inte tar hela den komplexa ljudbilden på allvar. Om man gjort det hade inte många verk blivit byggda i Sverige. Naturvårdsverkets metodfel är en förutsättning för vindkraftsutbyggnad på Sveriges landsbygd.

Enligt en äldre undersökning från Halmstads högskola, som ligger till grund för dagens domstolspraxis, gjord av Eja Pedersen så kommer ca 15 procent av de närboende att störas av bullret från verken. Några blir mycket störda och några mindre störda. På förhand vet man inte vem detta blir. Det är inte alltid så att det är de som bor närmast verken som kommer att störas mest eftersom ljudet kastas runt i luften av vindar och av rotorbladens rörelser. Kvaliteten på sömnen och livet utomhus berörs värst. Ett hus kan även verka som en resonanslåda och förstärka bullret. Hela livskvaliteten och livsmiljön blir annorlunda, kanske till och med förstörd. Den projektör som på samrådet vågar upplysa om detta får med all sannolikhet söka sig till en annan bransch.

De närboende vill gärna ha svar på frågor, mejlar och ringer till projektören, men förgäves. Ni får skriva er synpunkter och mejla blir svaret. Ni får svar i vår ansökan senare är ett annat. Den kvällen när man gick hem efter samrådet är sista gången man får någon kontakt med bolagets representanter. Arrogansen tilltar från de iskalla affärsmännen liksom den maktlöshet som de närboende nu känner. Är det verkligen rättssäkert att ett bolag kommer till oss och inte berättar sanningen om vad som håller på att hända med vår bygd. Ska vi bli ett offer i ett spel om den framtida energin? Med vilken jämlikhetstanke ska vi behöva bära en oproportionellt stor börda? Upptäckten att byn är en bricka i ett mycket större sammanhang kännetecknas av en cynisk inställning till sina medmänniskor där höga beslutsfattare gärna offrar delar av sin befolkning och landsbygd. Först en usel landsbygdspolitik och sedan vindkraften som en räddande ängel som ger tillfälliga jobb. Är det rimligt? En stor del av empatin för naturen, landskapet och allt och alla som lever där begravdes när vindkraftslobbyisterna vann striden om Sveriges landsbygd vilket bekräftas genom den hantering av närboende och landskapet som sker i prövningsprocessen och i domstolar. Gör man bara sin läxa är det lätt att få tillstånd till vindkraftverk.

Hoppet står nu till att kommunen hjälper de närboende. Kommunen har ett trumfkort som kallas det kommunala vetot. Kommunens fullmäktige kan nämligen stoppa en ansökan om vindkraft. Detta går inte att överklaga. Detta har använts runt om i hela landet. En översyn om det kommunala vetot är nu på gång och utredningen, som leds av den före detta riksdagsledamoten för miljöpartiet Lise Nordin, ska vara klar den 30 juni 2021.

Vindkraftsmotståndarna bearbetar nu de olika partierna i kommunen för att förmå dem att rösta mot etableringen. Det visar sig att de partier som man tror skulle vara svåra att övertala kan vara mot en vindkraftsetablering och vice versa. Lärdomen blir att man aldrig ska ge upp utan gå hela vägen in i kaklet. Argumenten mot vindkraft vässas. Möten bokas. Målet är ett snabbt veto.

Henrik Wachtmeister är lantmästare vid Sveriges Lantbruksuniversitet 1983, gift, 4 barn. Bor sedan 2018 i Höganäs, snart pensionär. Har varit engagerad i många föreningar samt kommunrevisor, nämndeman vid Hovrätten i Malmö, ledamot av polisnämnden i Helsingborg, VD för AB Knutstorps Gård och nu vice ordförande i Föreningen Svenskt Landskapsskydd, landskapsskydd.se.