Om jag vore en ledande politiker i vilket riksdagsparti som helst – sverigedemokraterna undantagna, ty deras funderingar går kanske i andra banor – så skulle jag tänka ungefär så här.

Läget är trots allt ganska bra. Partierna har etablerat ett hyggligt ömsesidigt modus vivendi. Vi skäller visserligen på varandra men vi vet att när det kommer till kritan så blir det inga uppslitande politiska strider. Alla tycker visserligen att alla andra har fel men samtidigt vet alla att det bästa för var och en av oss är att stabiliteten upprätthålls. Till exempel vill vi alla att den djupgående konflikten mellan gammalliberaler och välfärdskramare inom Liberalpartiet ska lösa sig så att det inte blir någon för oss alla plågsam huggsexa om partiets röster. Det finns inga strider på liv och död mellan oss ty partierna har lärt sig att leva med varandra. Det finns väl knappt några partiallianser som skulle vara omöjliga. Därför kunde Reinfeldt göra upp med miljöpartiet och centern med socialdemokraterna. Vi tar hand om varandra och grejar reträttposter åt förtjänta kollegor när det behövs oberoende av deras partitillhörighet.

Sverigedemokraterna är ett hot mot stabiliteten. De börjar långsamt vänja sig vid sin roll men deras attityd är fortfarande att de inte är politiker som vi. De odlar ett slags utanförskap och kallar oss andra för sjuklövern vilket är nedsättande. Vårt motdrag har varit att med största möjliga eftertryck ta avstånd ifrån dem och kalla dem nazister, fascister, rasister och annat förolämpande. Man kan tycka att det är en billig strategi men den fungerar överraskande bra. Sverigedemokraterna verkar ha fastnat kring 20 procent i opinionsmätningarna. Vad de än säger himlar vi med ögonen och ropar ”fascist” även om vi i någon detalj ibland påverkas av deras synsätt.

Bortsett från risken att väljarna ska spela oss oväntade spratt är utsikterna för framtiden förvånansvärt goda. Många av oss hade oroat oss för att de senaste årens kriser skulle förvandlas till politiska hot mot vårt styre. Till exempel fruktade en del kollegor att den tilltagande kriminaliteten och terrorbrottsligheten skulle väcka svårkontrollerade folkopinioner som kunde bli knepiga för oss att tackla. Men det verkar inte bli så. Det tycks räcka exempelvis med att Morgan Johnsson säger att inga kallblodiga mördare i framtiden kommer att få gå lösa samt att vi alla gör handhjärtan och tänder värmeljus för att folk ska lugna sig.

Invandringen har förstås blivit ett debacle men underligt nog ger den oss politiker ett psykologiskt övertag mot medborgarna. Det är inte bara sverigedemokraterna vi kan tämja med anklagelser om rasism och fascism utan även missbelåtna väljare i allmänhet. De vet att de riskerar stort besvär även i sina egna sociala kretsar om de ger uttryck för protester mot nästan vilka missförhållanden som helst eftersom vi lyckats naziststämpla nästan allt. En kommunal kollega sa halvt på skoj att om invånarna klagar på dåligt vägunderhåll så räcker det med att antyda att de kanske vill att Hitler ska bygga en Autobahn får att få tyst på dem.

Skolan är ett annat exempel. Den svenska skolans kvalitet sjunker vilket vi faktiskt inte lyckats göra något åt. Det är lätt att förstå att föräldrar som anser sig ha betalat skatt för att få bra skolor till barnen blir upprörda. Den frågan hade kunnat bli en allvarlig brandsvåda om vi inte lyckats turnera den med hjälp av invandringen. ”Jaså, du vill ha en bättre skola!” säger vi till medborgare som klagar. ”Då tycker du väl att det är rätt när svenska medelklassföräldrar lyfter ut sina barn ur invandrartäta kommunala skolor och sätter dem i segregerade friskolor?”

Gradvis har vi kommit till insikt om att om det inte varit för invandringen så hade vi kanske inte lyckats hålla demokratin i bemärkelsen folkviljan stången. Immigrationen måste därför fortsätta.

Coronapandemin har varit en nyttig läxa för oss politiker ty den har återigen framhävt betydelsen av att vi bildar en enad front mot mer eller mindre välorganiserade folkliga protester. När pandemin började för ett år sedan visste varken vi svenska politiker eller våra kollegor i andra länder vad vi skulle göra. I avvaktan på att läget skulle klarna höll vi svenska politiker oss i bakgrunden och lät Folkhälsomyndigheten styra. Partierna slöt leden och undvek att utnyttja situationen till det egna partiets fördel genom att frondera mot kollegorna. Genom solidaritet partierna emellan kan vi desarmera bomber som tillvaron förrädiskt placerar i vår väg.

Skulle något hot i framtiden presentera sig är vi förberedda. Förutsättningen för alla hot mot den etablerade ordningen är att medborgarna fritt kan kommunicera sina olämpliga uppfattningar mellan varandra. Det kallas för yttrandefrihet, pressfrihet eller motsvarande och behöver för att fungera någon sorts tekniska plattformar som kan bära medborgarnas otillbörliga uppfattningar. Vi har dock kommit långt i förberedelserna för att omöjliggöra sådana attacker. Vi har sedan länge genom olika slags statlig finansiering ideologisk kontroll över etablerade media. Tillsammans med samarbetsvilliga teknikföretag som Twitter och Facebook kan vi under ledning av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap snabbt aktivera ett system av kontrollalgoritmer som effektivt gallrar bort uppfattningar som vi benämnt hat och hot från allmän spridning.