I SVT:s debattprogram ”Sverige möts” (9/3 2021) beskrev Naveed Khan från Nacka hur ”barn med helt svensk bakgrund”, eller ”gammelsvenska” barn, försvunnit från hans barns skola de senaste åren.

”Man flyr problemen istället för att stanna kvar och försöka lösa dem”, sa Khan.

Khan förklarar att en annan skola lades ner, vilket ledde till att andelen ”nysvenska” barn ökade. Då ska de ”gammelsvenska” ha sökt sig till andra skolor.

”Varför lämnar man skolan bara för att det har kommit barn med en annan bakgrund? Känner man att nu tar de över, nu flyttar vi härifrån?”, undrar Khan.

Jo, det kan man undra. Man kan också undra varför somaliska föräldrar gärna sätter sina barn i en islamisk friskola, till exempel Al-Azharskolan i Stockholm, med en stor andel elever med somalisk bakgrund.

”Gammelsvenskarna” skiljer sig väl från flera andra grupper i vårt land, med bakgrund i Afrika och Mellanöstern, att de inte gärna vill se sig själva som en etnisk grupp. Det är lite fult, kanske till och med lite otäckt. Åtminstone att uttala sådana tankar högt.

I stället för att säga att man sätter sina barn i ”svensk” skola, säger man nog hellre att man sätter dem i en ”trygg” skola. Det låter bättre. Sedan brukar trygg och svensk sammanfalla, liksom mångkulturell och otrygg.

Somaliska föräldrar – de jag känner – är inte lika försiktiga med att uttrycka motivet till varför de föredrar en somalisk skola framför en svensk. De säger öppet att de vill att deras barn ska gå i skolan med andra somalier för att de få en stark somalisk kultur och identitet och skyddas från påverkan från den svenska kulturen.

Det känns tryggt för dem att barnen befinner sig i en miljö i skolan som liknar hemmets och att skolledning och föräldrar är överens om grundläggande värderingar och kan kommunicera på ett ledigt och lätt sätt. För kommunikation är mer än språk.

Det fenomen som kallas ”White flight” är med andra ord inte unikt för vita. Vi har ”Somali flight” och ”Arab flight” och så vidare.

Hur många ”gammelsvenska” familjer sätter sina barn i en somalisk friskola? Jag tror inte att det finns någon, men osvuret är bäst.

Och det är egentligen ingenting konstigt. Jag tror att Naveed Khan, om han tänker efter, själv vet svaret på de frågor han ställer.

I Kenya, ett land jag känner ganska väl, finns en svensk skola. Den ligger i Nairobi och heter faktiskt ”Svenska skolan”. Där går barnen till svenska familjer som bor i Kenya. Det kan vara missionärer, biståndsfolk, affärsfolk eller diplomater.

Jag har ytterst svårt att tänka mig att en svensk familj i Kenya skulle sätta sina barn i vanlig kenyansk skola med en majoritet ”gammelkenyanska” elever.

På skolans hemsida skriver man:

”Skolan utgör ett fantastiskt alternativ för dig som vill att dina barn ska få studera i en svensk skola utomlands och få kontinuitet i sin skolgång under din familjs vistelse i Kenya. I mötet med ett nytt land och en ny kultur så är vår erfarenhet att barnen känner sig trygga i en bekant skolmiljö.”

Jag vill upprepa orden ”barnen känner sig trygga i en bekant skolmiljö”. Med detta menar man indirekt en svensk miljö. Man säger alltså indirekt att folk är trygga i sin egen kultur. En självklarhet som blivit kontroversiell att yttra i Det Nya Sverige.

Om man kan förstå att svenskar utomlands sätter sina barn i svenska skolor, varför kan man inte då också förstå att svenskar i Sverige gör det?

För när en skola, som ligger i Sverige, har en majoritet arabiska elever, då blir ju det ”utlandet”. Det är ju inte för att de kenyanska skolorna ligger i Kenya som svenska familjer inte vill ha sina barn där, utan för att de är kenyanska, alltså icke-svenska.

Det handlar inte om vilket land skolan ligger i. Den svenska skolan i Nairobi ligger i utlandet, i Kenya, men är svensk. På samma sätt ligger en skola i en invandrartät förort i Sverige visserligen i hemlandet, men eftersom den är mer eller mindre arabisk och afrikansk, är den ändå att räkna som en utländsk skola. Det är ett stycke utlandet i Sverige.

Man ville ha mångkultur i Sverige – och fick mångkultur! Konstigare än så är det inte. Att skolorna är segregerade är helt naturligt i ett mångkulturellt samhälle. Kenya är till exempel ett mångkulturellt land – där går olika etniska och religiösa grupper i olika skolor. Det finns indiska skolor för muslimer och indiska skolor för hinduer. Det finns arabiska skolor. Och så vidare.

De progressiva, de politiskt korrekta, eller vad man nu vill kalla dem, vill gärna framhäva av människor runt i världen är ganska lika varandra. Då borde det, kan man tycka, vara lätt för dem att förstå att svensken, liksom somaliern och araben, trivs bäst i sin egen kultur.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera till mig genom att swisha till 0760078008 (Eddie)