Om en hel generation växer upp med en barn- och ungdomskultur som syftar till att lära dem hata föräldrar och samhälle – vad händer då med den moraliska kompassen?

För mig aktualiserades frågan när jag såg en dokumentär om Nationalteatern på SVT Play och plötsligt befann mig i en tidsmaskin som tog mig tillbaka till 1970-talet och den avgrundsdjupa värdegrundssocialism som präglade så mycket av min uppväxt.

Man kan förstås skratta åt dem, Dageby, Mosesson, Rahlskog, Reventberg och alla de andra. Vuxna män och kvinnor som lekte fjortisar och försökte snacka med kidsen på kidsens språk. Men barn och tonåringar är lättpåverkade och skrattet fastnar lätt i halsen. Nationalteaterns mål var att omstöpa hela den unga generationen – och de var långtifrån ensamma. Hela det tidiga 1970-talet präglades av samma destruktiva samhällssyn. Barn och unga utsattes för en extrem indoktrinering, inte bara från Nationalteatern, utan via barnprogrammen i public service, flumskolan, fritidsgårdarna. Och varför?

Det finns inget entydigt svar på den frågan, men en orsak är förstås att barn som tidigt skils från sina föräldrar, handgripligen eller mentalt, är lättare att styra. Hos påfallande många bland den tidens vänster var drömmen om en revolution ständigt närvarande och då krävdes det givetvis att barnen och tonåringarna stod på revolutionärernas sida och vände sig emot de äldre generationerna.

Nationalteatern, som så många andra kulturarbetare vid den här tiden, var alltså inget annat än en samhällsomstörtande sekt som ville ta makt över barn och unga genom att fjärma dem från deras egna föräldrar, på sekters sedvanliga vis. Och med indoktrineringen försvann till sist alldeles för mycket av det som tidigare hållit samhället på fötter, såsom pliktkänsla och ansvarstagande, respekten för de äldre och för de nyttiga samhällsmedborgare som bär upp samhället.

I dokumentären visas filmklipp från intervjuer som gjordes med sniffande tonårstjejer, och sensationslystnaden i teatermedlemmarnas röster går inte att missta sig på. Ledande frågor, avsedda att spä på vurmen för flummandet snarare än lyfta andra sysselsättningar och möjligheter. Knark, thinner, sprit och hopplöshet var Nationalteaterns livsluft – omsorgen om de unga sekundär, främst ett spel för gallerierna.

Själva levde de förhållandevis gott på att ”svenssons” arbetade och betalade skatt. De berättar själva i dokumentären att de fick en egen förortsteater, lön och bostad så att de kunde arbeta heltid med kulturen. Det blev inte mycket pengar över, får vi veta, och så jobbade de minst 25 timmar om dygnet, men de slapp åtminstone bli såna där värdelösa löneslavar som de föraktade och avskydde. De levde på dem istället.

Likt så många andra tonåringar i min generation tog jag mina första mellanölsfyllor med Nationalteaterns samhällshat rullande på skivtallriken. Brölande spyor riktade mot svenssons, snuten och borgerligheten, allt inramat i raspig rockmusik anpassad för lättpåverkade småungar.

Farsan sitter hemma framför TV:n
Morsan sitter antagligen breve
Lika bra att ta sig ner till EPA:s torg
Där kan vi låta betongen gunga!
Gasa och sniffa och flumma!

Klart man rycktes med, ung och lättpåverkad som man var. Klart det var tuffare att sitta på torget och supa, sniffa och klippa en hövding än att sitta hemma med sina svenneföräldrar och se på TV, liksom. Klart att betongromantiken, drogromantiken, pungsparken mot etablissemanget gick rakt in i tonårssjälen.

Men ändå inte hela vägen in. Inte hos mig. Jag hade ett skydd mot hatbudskapet eftersom jag hade föräldrar som var närvarande, kärleksfulla och trofasta och som dessutom var av den gamla stammen – de som hade en fot i det äldre Sverige där familjen betydde mest och som varit för trygga, för vuxna och för smarta för att låta sig påverkas av flumvänsterns intåg 1968.

Så var det inte för alla mina vänner. Många av dem var totalt försvarslösa. De tog inte bara sin första fylla till Nationalteatern utan sniffade också thinner och lim och rökte sin första haschpipa. För vissa av dem resulterade det i tyngre och tyngre droger tills drogromantiken inte längre var romantisk utan smutsig och vardagsgrå. Nationalteatern blev deras soundtrack.

Jag säger givetvis inte att det var Nationalteaterns fel att vissa söp och drogade ner sig till tonerna av Livet är en fest, Rövarkungens ö och Barn av vår tid. Var och en har ansvar för sitt eget liv, och i de ungas värld hade – och har – föräldrarna trots allt det övergripande ansvaret. Men Nationalteatern spred ett sjukligt hat mot hela den vuxna generationen, såväl som en otäck myt om att vuxna hatade tonåringar, vilket försvårade för föräldrarna att ta kommandot över barn och tonåringar som hamnat snett:

Kom igen lilla Svensson
Sätta hårt mot hårt
Är våran stil
Hatar du oss
Så hatar vi dig
Betong feeling!

Det fick följden att alltfler föräldrar förlitade sig på samhället att fostra barnen och de konsekvenserna lever vi med än idag.

Idag är jag övertygad om att min generation skulle ha mått oändligt mycket bättre om Nationalteatern aldrig funnits – om flumvänstern aldrig tillåtits ta över public service, skola, barnomsorg. Och det smärtar att tänka på hur Sverige kunde ha sett ut idag om vi istället hade fått växa upp med en moralisk kompass, med bibehållen respekt för de tidigare generationerna, och med insikten om att var och en har ett ansvar och att samhället inte kan lastas för exakt allt.

Den övertygelsen har stärkts efter att jag sett SVT:s dokumentär. Det som sannolikt var tänkt att visa hur intellektuella, begåvade och fritänkande medlemmarna i Nationalteatern var visade istället en grupp människor som var, och till stor del fortfarande är, helt marinerade i revolutionstanken och besatta av att ställa grupp mot grupp. Fjortisar forever – fast i betong- och drogromantiken för evärderlig tid.