Jag hamnade framför en diskussion mellan Jordan B. Peterson och Ayaan Hirsi Ali på YouTube och gjorde några för mig upplysande observationer. En upplysande observationen var att jag efter att ha lyssnat mer än en halvtimme på dessa intellektuella världscelebriteter började tröttna eftersom jag tyckte att jag kände igen alla deras idéer.

Hirsi Ali förklarar hur hon år 1992 som nyanländ flykting till Holland förvånades över hur hon som kvinna kunde känna sig säker vart hon än gick (plus att bussarna gick precis på tidtabell). Men sedan tjugo år tillbaka, förklarade hon, har säkerheten i det offentliga rummet, framför allt för kvinnor, nästan försvunnit. Nu har hon just skrivit en bok om situationen i olika europeiska länder. Allihop påminner om Holland som är det land författaren brukar referera till. Boken heter Villebråd: immigration, islam och bortnötandet av kvinnors rättigheter. Våldtäkterna ökar och polisen i de flesta länderna drar sig för att rapportera om förövarnas etniska ursprung. Det finns ingen seriös debatt om vad man ska göra åt detta problem som har med kultur och inte med pengar och socioekonomiska faktorer att göra.

Boken har Gunnar Sandelin redan skrivit om här. Bitte Assarmo skriver ofta om de djupgående mentalitetsförändringar som vi i Sverige fått uppleva de senaste decennierna. Själv har jag forskat om brottslingars etnicitet.

Uppenbarligen brottas Peterson och Hirsi Ali med samma intellektuella problem som vi gör på detgodasamhallet.com, nämligen att försöka tänka och därmed bidra till samhällets självförståelse.

En annan observation är att Peterson med förfäran noterar att människor i europeiska länder inte upplever att de har någon kultur, i varje fall ingen kultur som de är stolta över och som de med förtröstan skulle försöka förmå immigranter att anamma. Här formulerar sig en fråga som de flesta skribenter på detgodasamhallet.com direkt eller indirekt berört: om det nu faktiskt är så, vilket makthavare i Europa inte gärna erkänner, att de tidigare relativt harmoniska och utvecklingsfrämjande sociala förhållandena i västerlandet blivit störda av immigranter av annan kulturell bakgrund än västerlandets hur ska då det problemet lösas?

Hirsi Ali gör ett stort nummer av sin uppfattning att den västerländska kulturen faktiskt är objektivt överlägsen. Hur, frågar hon, ska migranterna förmås att anamma den kulturen?

Ett problem är att många migranter, särskilt sådana som skapar problem, på det hela taget inte vill integrera sig i någon annan kultur än sin egen. Men den största svårigheten är en annan, nämligen att vi västerlänningar själva inte förstår hur märkvärdigt fördelaktig vår egen kultur faktiskt är. Icke-västerlänningen Hirsi Ali försöker förmå västerlänningen Petersen att begripa hur enastående det är med en kultur där allt sker på utsatt tid. Bussarna kommer i tid, skoltimmarna börjar i tid, folk kommer till avtalade möten i tid. Det kan verka som en banal observation från somaliern Hirsi Alis sida men det är det inte, det kan var och en intyga som under längre tid levt i ett u-land och då inte bara på ett amerikanskt lyxhotell.

Problemets kärna är frågan hur man kan få en nyttig mentalitet att gradvis dominera när innehavarna av denna nyttiga mentalitet själva inte fattar att den är nyttig och därför ägnar mycket ansträngning åt att förtala den? (Richard Sörman har gjort det till något av en huvuduppgift för sig själv att ständigt försöka återvinna den goda, svenska kultur som vi riskerar att släppa ut med badvattnet eftersom vi förnekar att den finns.)

Frågor som dessa borde vara de första att diskuteras inom migrationspolitiken. I stället talas om perifera detaljer såsom hur många dagar efter gymnasieexamen en migrant ska ha rätt att söka jobb innan han blir utvisad. Peterson säger att han inte är säker på att våra samhällen törs nudda vid de avgörande frågorna.

En som faktiskt tog i frågorna men inte prestera något svar som vår tid skulle acceptera var Rudyard Kipling, särskilt i dikten Den vite mannens börda från 1899. Hos Kipling är den vite mannen helt medveten om sin kulturs överlägsenhet och skäms inte för att erkänna det. Han accepterar sin börda som är att frälsa representanter för andra kulturer för det västerländska synsättet och han engagerar sig pliktskyldigt för denna missionerande uppgift. Men det är till ingen nytta ty uppdraget misslyckas. Han får inget tack från dem han ville hjälpa men hans insatser blir ändå bedömda av hans likar. Likarna ska se till att ingen vit man fuskar i sitt civilisatoriska nit även om resultatet inte når målen.

Jag tror att Kipling fångar något subtilt och sant i den västerländska kulturen som håller på att gå förlorat om det inte redan gjort det, nämligen pliktkänslan, till exempel skyldigheten att anstränga sig även om det är svårt att se någon belöning.