De jättelika demonstrationerna i Washington, D.C. den 6 januari, invasionen av kongressbyggnaden och de politiska förvecklingarna sedan dess angår européerna mer än de nog inser. Det är inte bara så att viktiga händelser i USA alltid påverkar Europa. Det är också sannolikt, att européerna kan lära sig något om sig själva genom att reflektera över tillståndet i USA.

Att hundratusentals människor från hela landet kom till den amerikanska huvudstaden för att demonstrera borde egentligen inte ha förvånat någon. Filosofer och kulturkritiker med historiska kunskaper, inklusive denne skribent, har länge varnat för trender i det amerikanska samhället, som, om de inte bröts, med tiden måste få drastiska konsekvenser. USA:s ekonomiska, politiska, sociala och kulturella polarisering har under de senaste decennierna bara intensifierats. Det har uppstått starka spänningar mellan landets tongivande kretsar å ena sidan och allt större grupper i de breda folklagren å den andra.

Efter den 6 januari har de politiska motsättningarna ställts på sin spets. Demokraterna genomdrev i kongressen ett sorts riksrättsförfarande mot Donald Trump trots att denne redan avgått från presidentposten. Syftet var att förhindra att han skulle kunna ställa upp som president igen. Försöket misslyckades men gav utlopp för djup avsky för Trump, vilket förstås noterades av de 75 miljoner människor som röstat på honom. Ledande demokrater har förordat kriminalisering av visst politiskt motstånd. Att ifrågasätta valresultatet och president Bidens legitimitet har kallats ”inhemsk terrorism.” De tre fjärdedelar av alla republikaner och det försvarliga antal demokrater som anser att röstfusk faktiskt påverkade valet är alltså att betrakta som ett akut hot mot samhället.

Ett annat exempel på ökande polarisering är den allt vanligare censuren av avvikande åsikter i sociala media och andra media. Denna begränsning av traditionell amerikansk yttrandefrihet är inte mindre effektiv eftersom det är stora privata företag snarare än staten som står för sovringen av åsikter.

Det behöver här påpekas, att ett lands mest inflytelserika kretsar inte bara, eller ens primärt, är politiska. De som mest präglar samhällsutvecklingen är de som mest influerar människornas grundläggande syn på världen. Dit hör förutom ledande politiker eliterna inom media, universitet, skolor, kulturliv, underhållning och finans-och affärsliv. Under årens lopp påverkar de tillsammans allmänhetens sätt att närma sig tillvaron. Denne skribent brukar med en bugning åt gamle Aristoteles kalla samhällets tongivande kretsar för ”regimen”. Det är regimen som i Sverige vidmakthåller ”åsiktskorridoren”. I USA talar man vagt om ”the establishment.”

Regimen är förstås inte enhetlig, men i USA har den under det senaste halvseklet utvecklat politik och synsätt, som med rätt eller orätt skapat djupnande misstro ute i landet. Miljontals vanliga människor har känt sig alltmer åsidosatta, ja, övergivna. Medelklassen har urholkats och jobb har flyttat utomlands. Det har samtidigt varit möjligt för ett litet fåtal att bli nästan ofattbart rika. Statsskulden har blivit enorm. De som dött eller lemlästats i USA:s utdragna, för allmänheten svårförklarliga krig i fjärran länder har oproportionerligt kommit från de ekonomiskt hårdast drabbade landsdelarna. Tidigare sammanhållande krafter som respekten för konstitutionen och för opartisk lagbunden ordning har markant försvagats, inte minst genom att domstolarna på olika nivåer starkt politiserats. På samma gång har den amerikanska motsvarigheten till den politiska korrektheten ifrågasatt traditionella värderingar på bred front. Etablissemanget har för allt fler kommit att framstå som en främmande makt.

Att något i stil med fenomenet Donald Trump skulle uppstå blev med andra ord nästan oundvikligt. Regimen så att säga skapade jordmån för honom. I Europa har Bryssel på ett liknande sätt mer eller mindre orsakat Brexit och ett växande missnöje med EU. Det är inte långsökt att undra, om mycket av det olyckliga och illavarslande som händer på så många håll i västvärlden delvis orsakats av självgoda och kortsynta eliter. Det kan knappast vara så att de etablerade eliterna definitionsmässigt är utan skuld.

Att polariseringsprocessen i USA förvärrats under de senaste åren framgick under sommaren 2020 i anmärkningsvärda och förskräckande händelser, som de tongivande media dock i stort sett undvek att spegla—kanske därför att sådana nyheter ansågs stärka stödet för president Trump. I ett stort antal städer utbröt protester och kravaller med starka inslag av våld. Till en början mest fredliga demonstrationer urartade snabbt till något helt annat. Stora områden av städer utsattes för plundring, attacker mot polis, mord, mordbränder och ockupation av stadsdelar. Officiella byggnader invaderades och vandaliserades och monument förstördes. Detta pågick på många ställen i veckotal. I den mån detta kaos uppmärksammades i de tongivande nyhetsmedia kallades det ”i stort sett fredliga protester”. Paradoxalt nog styrdes de större av dessa städer sedan mycket länge — i flera fall sedan generationer — av det demokratiska partiet. Det i sammanhanget mest anmärkningsvärda är att många guvernörer, borgmästare och andra politiker på dessa platser uttryckte sympati för ”protesterna”. De ville på många håll inte att polisen eller medborgargardet skulle inskrida mot kravallerna. Många politiska ledare på dessa platser ställde sig bakom kraven att ”defund the police”, dra in pengarna till polisen. Brottsstatistiken i samma städer har sedan dess drastiskt försämrats. I flera av dem rör det sig om bortåt en fördubbling av mord, rån och allmänt våld, detta i stadsdelar som redan var i speciellt behov av polisiärt skydd.

Många exempel kunde anföras på hur det gamla etablissemanget under det senaste årtiondet mer och mer smält ihop med revolutionära riktningar och stämningar. Den historiskt bevandrade kan inte undgå att här se likheter med t.ex. franska revolutionen.

I reaktion mot de allmänna utvecklingstendenser som nämnts tydde sig miljontals amerikaner, inte minst s.k. ”blue-collar workers”, till Trump. De tyckte att han verkligen tagit sig an deras sak. Hillary Clinton hade gett etablissemangets syn på dessa människor 2016 när hon avfärdade dem som ”the deplorables”, de föraktliga.

Trots oavlåtligt, benhårt motstånd från media och Tech-giganterna och fantasibelopp till stöd för Biden från särskilt Facebookchefen Zuckerberg och f.d. New York-borgmästaren Bloomberg gjorde Trump ett mycket starkt val. Han fick 10 miljoner flera röster än förra gången. Det faktiska röstandet i nästan hela landet pekade entydigt på ett ganska bekvämt återval. Men denna starka trend bröts i ett antal större städer i de s.k. vågmästarstaterna, stater som Trump vunnit 2016. Valfusk är i USA:s storstäder inget ovanligt, utan något som amerikanare ofta skämtar om. Med tanke på detta och på känslointensiteten i valet 2020 är det förstås inte förvånande att sådana anklagelser framförts av Trumps stödjare och andra observatörer. Inte heller hade det med tanke på det djupa hatet mot Trump varit särskilt förvånande, om hans motståndare i valet gjort en jätteinsats för att nu med alla medel äntligen bli av med denne avskydde president. De amerikanska media, som varit ett starkt stöd för Biden, tog dock efter valet inte upp de många anklagelserna utan avfärdade dem, vilket för Trumps stödjare besannade deras låga tanke om media.

Märkligt nog publicerade Time Magazine i början på februari en lång artikel av den vänsterorienterade journalisten Molly Ball, som i det närmaste bekräftar, att en massa oegentligheter uppmuntrades och förekom i valet. Utan att rentut medge omfattande valfusk visar artikeln, att det bedrevs en intensiv, brett upplagd och centralt organiserad men hemlig kampanj för att med hjälp av ovanliga, ja, extraordinära metoder förhindra Trumps återval. Ball kallar denna kampanj ”en konspiration bakom kulisserna”—en ”konspiration”, ja, men av acceptabelt slag, eftersom den avvärjde det hot mot den amerikanska demokratin som Trump utgjorde. Det ligger underförstått i artikeln, att eventuella kommande avslöjanden om valfusk och brott mot vallagar bör ställas i relation till att demokratin räddades.

Det går inte att vifta undan, att Trump för miljontals amerikaner hade blivit en efterlängtad talesman. På hans massmöten började man ibland t.o.m. ropa i kör: ”We love you! We love you!”—något för amerikansk politik ganska unikt. Hans supporters kände starkt, att deras hjälte från början hårt motarbetades av etablissemanget, smutskastades och rentav utsattes för kuppförsök. De är nu övertygade om att valet stals ifrån dem. Trump hade ju i valet fått kraftigt ökat stöd. Han har nu ersatts av vad de ser som en avdankad, mentalt försvagad och korrumperad politiker, en som förkroppsligar det gamla etablissemang som man avskyr. Djup frustration har blandats med ilska.

Ungefär så kan man kortfattat förklara, att hundratusentals människor dök upp i Washington den 6 januari och att läget i USA nu är allt annat än stabilt. Man kan vara ganska säker på att vänsterprovokatörer efter känt mönster försökte diskreditera demonstranterna genom att bidra till våld och förstörelse och att ligister och kriminella drog fördel av situationen, men det går inte att missta sig på djupet och bredden i det missnöje och det stöd för Trump, som fick människor från hela landet att komma till huvudstaden.

Vad demonstranterna i allmänhet ville kontrasterade förstås bjärt mot vad agitatörerna under sommarens kravaller ville. Det säger mycket om det gamla etablissemangets attityder, att media liksom alla andra fördömt intrången i kongressbyggnaden men att de i somras var toleranta eller rentav sympatiskt inställda när ligister ännu mera våldsamt bemäktigade sig offentliga byggnader och förstörde monument.

Att jättedemonstrationerna den 6 januari för de flesta kom som en överraskning tyder på bristande verklighetssinne och aningslöshet. Det tycks ännu inte ha fallit etablissemangets ledare in, att den politik och livssyn som de befrämjat till sist fått ilska och desperation ute i det amerikanska folket att koka över. Att de inte ens efter invasionen av Washington undrar, om de kan ha någon skuld till det inträffade, inger oro. Det faktum att en mycket stor del av det amerikanska folket anser Biden vara en illegitim president är i hög grad illavarslande och borde väl om något föranleda ett mått av självrannsakan.

Historiker och filosofer som studerat vad som brukar producera den här sortens djupa politiska och sociala splittring vet, att inget fall av politisk och kulturell nedgång precis liknar ett annat. Roms fall och den franska revolutionen erbjuder dock störande paralleller. Självgoda men slappa, kortsynta och korrumperade eliter styr egenmäktigt och vårdslöst, och massorna blir till sist så uppbragta, att de inte vet vad de skall ta sig till. Det är lätt att, i likhet med denne skribent, ondgöra sig över invasionen av den amerikanska kongressen den 6 januari, men de som mest stoltserar med sina fördömanden tycks ovilliga att ta på sig något av ansvaret. Felet är Trumps—som om han utan etablissemangets starkt ogillade politik och synsätt kunnat få ett så starkt stöd hos det amerikanska folket.

Kan då européerna lära sig något av vad som hänt i USA? I den mån de yvs över att inte vara lika illa ute, bör de kanske fråga sig, om det bland deras egna eliter kan finns en liknande inbilskhet och okänslighet. I Sverige t.ex. har eliterna skapat en miljö av växande sociala spänningar, problem med invandring, ökande brottslighet, klanvälde, brist på polis, haltande sjukvård etc., vilket fått missnöjet med dem att växa. Skulle det kunna vara så, att de som lett Sverige under de senaste årtiondena åsidosatt önskningar hos stora befolkningsgrupper? Åtminstone den s.k. oppositionen borde väl ställa den frågan. Men i stället tycks de flesta ense om att all mer än marginell kritik mot regimen måste fördömas. Och är inte uteslutningar av oliktänkande från sociala och andra media och uthängningar bara en nödvändig del av hur man skyddar demokratin?

Claes Ryn har i över fyra decennier varit professor i statsvetenskap vid The Catholic University of America i Washington, D.C. Han leder där Center for the Study of Statesmanship. Han har givit ut många böcker om amerikanskt politiskt tänkande, etik och politik, kultur och politik, utrikespolitik och internationella relationer, däribland America the virtuous och A common human ground. Han är politisk oberoende, men har under årens lopp haft många kontakter i kongressen, vita huset, högsta domstolen och Pentagon, där han undervisat officerare. 2000 inbjöds han av Pekinguniversitetet att hålla the Distinguished Foreign Scholar Lectures, vilka också utgavs som bok av samma universitet. Han har föreläst i Kina under sammanlagt sju besök, och flera av hans böcker och andra arbeten har utgivits i kinesisk översättning. 2012 fick han en hedersprofessur vid Beijing Normal University, lärarhögskolan i Peking. I Sverige har han förekommit i P 1 och TV 4, och han skrev under många år krönikor på Svenska Dagbladets ledarsida.