På senaste tiden har jag börjat fundera lite över polisens roll i det svenska samhället – eller, snarare, hur polisen själva uppfattar sitt uppdrag. Är de verkligen vårt skydd mot kriminalitet och brottslingar eller är de numera en politiserad myndighet som bedömer brottsliga handlingar utifrån gärningsmännens förmodade socioekonomiska omständigheter?

Vi har länge sett hur poliser hänvisar till just dessa omständigheter, då de blir tillfrågade om brott och brottslingar. När barn rånas har de haft för dyra jackor, och när vuxna rånas är det klockorna som är för luxuösa. Under det senaste året har vi också sett hur olika polisen förhållit sig till människor som brutit mot pandemirestriktionerna.

I somras, när tusentals unga demonstrerade mot amerikansk polis och bröt mot restriktionerna om max 50 personer på allmän plats, var polisen ålagd att ha ett ”tålamod av guld”, något som bland annat fick en polis att ödmjukt böja knä inför demonstranterna. Förortskidsen måste man vara snäll mot, de är utsatta.

När något tusental personer nyligen demonstrerade mot coronarestriktionerna var tonen en annan. ”Det är givetvis uppseendeväckande dåligt omdöme och helt oacceptabelt” sa Mats Löfving, regionpolischef i Stockholm.

Man kan tycka vad man vill om de här demonstrationerna, men det faktum att polisen hanterar dem olika beroende på vilka grupper de har att göra med är bekymmersamt. Black Lives Matter-rörelsen ska strykas medhårs – människor som är kritiska till Sveriges coronastrategi ska hållas kort. I dessa dubbla måttstockar finns en tydlig politisk agenda som inte alls hör hemma hos en myndighet, allra minst hos polisen, men som polisen själva verkar omfamna med hull och hår.

Det finns därför all anledning att fundera på om vi kan lita på polisen när det verkligen gäller. Om jag som medelålders vit kvinna skulle bli nerslagen och rånad, och om gärningsmännen tillhörde någon av de grupper som anses särskilt utsatta, hur skulle polisen bemöta mig då?

– Det bästa är ju att lämna guldsmycken och annat dyrbart hemma när man går ut, av hänsyn till människor som inte är lika lyckligt lottade. Alla har ett ansvar för människor som lever i social och ekonomisk utsatthet, och du har verkligen brustit där, genom att provocera i onödan.

– Provocera?

– Ja det förstår du väl själv att det sticker i ögonen på utsatta människor att se folk vältra sig i lyx som de själva inte har råd med.

– Lyx? Alltså, jag hade bara mitt halsband och min vigselring och…

– Ja du ser ju själv. Vigselringen var väl i guld? Du förstår väl ändå att det är olämpligt att gå runt och visa upp den för människor som lever i utsatthet?

– Jag vet inte, men nu vill jag ju anmäla det här, jag fick faktiskt några ganska hårda slag i ansiktet också och…

– Nu får du tagga ner lite här. Om du hade lämnat ifrån dig alltsammans utan att bråka så hade du förmodligen klarat dig utan den där blåtiran och den knäckta näsan. Tänk på det nästa gång.

– Men anmälan då?

– Vi bedömer inte att det finns grund för anmälan. De som rånade dig har det svårt nog som det är, på vilket sätt skulle det hjälpa om de fick en anmälan på sig?

– Det här är ju inte klokt, du måste ju skämta?

– Nu ska du bara ta det väldigt lugnt och inte tjafsa, för du vill väl inte att vi ska ta med dig till stationen? Det bästa du kan göra är att gå hem och tänka över det här och sen se till att det inte upprepas.

Vi är inte där än. Det finns fortfarande en väldig massa bra poliser, som gör sitt jobb oklanderligt och som verkligen står på offrens sida. Men räcker det, när myndighetens ledning så totalt anammat socialtjänstens syn på brottslingar? Jag tror tyvärr inte det. För när gärningsmän betraktas som utsatta så kommer skulden per automatik att läggas på deras offer. Mot de offerkoftor som stickas åt kriminella idag finns inget försvar.

BILD: Två poliser, en i modern uniform och en i gammal, gör reklam för utställningen ”Polis -65” på Tierps yrkesskola.