Pappa och jag hade ofta hårda politiska motsättningar. En rörde invandringen. Som jag berättat på annat håll slutade uppgörelsen med att vi slogs. Jag var för invandring, han var emot.

Jag hade svårt att se vad han var emot. Grannen Alfred från Frankrike, som kommit till Sverige från fångenskap i nazisternas fångläger i Nordnorge, var ju bara trevlig. Och vem kunde reta sig på Yögi och Pekka, flykting från Estland respektive krigsbarn från Finland?

Jag har ändrat mig. Jag tycker inte illa om någon särskild människa utan om det alltför stora antalet invandrare i landet. Denna ansiktslösa mängd som jag ogillar innehåller givetvis individer som jag skulle gilla om jag bara fick lära känna dem. Men det vill jag inte. De är för många. De har blivit ett problem, som jag försöker undvika.

Så var det inte i min barndom. Min positiva inställning då berodde förstås på att invandrarna var så få. Jag kunde betrakta dem överlägset, från en styrkeposition. De utgjorde inte något hot.

I dag är det annorlunda. De utgör ett verkligt hot, som kollektiv och som individer. Jag är därför glad att bo i ett område med få invandrare och vistas en stor del på en ö där nästan inga invandrare dyker upp. Många har säkert genomgått samma utveckling som jag.

Och denna utveckling har under de senaste drygt hundra åren skett två gånger tidigare, men då har det handlat om svenskar som flyttat från landsbygd till städerna, främst storstäderna. Just nu går det två program om Nationalteatern på tv. De visar hur eländigt det i många fall blev i Göteborgs förorter när dessa skulle svälja dessa inhemska invandrare, bortstötta från småstäder och landsbygd av en forcerad strukturomvandling. Samtidigt visar denna skildring av den tidens förortselände hur jämförelsevis oförarglig miljön var, jämfört med dagens i samma områden. Dagens situation i dessa områden är mycket värre.

Per Anders Fogelström har skildrat de sociala problem som följde med inflyttningen till Stockholm under åren kring förra sekelskiftet. Dessa var däremot övervunna några årtionden senare. Samhället hade satt sig, blivit välordnat.

Skillnaden i utvecklig mellan dessa perioder beror förstås på den nu fortgående, stora invandringen. Backa utanför Göteborg och andra förorter runt storstäderna liksom också under senare år andra orter, även små, runt om i landet har aldrig fått hämta sig från den fortgående invandringen. I Brott och straff i Sverige ger Hanns von Hofer statistik som visar att nivåerna (brott per hundratusen invånare) för grova brott mångdubblats från nittonhundratalets början.

Diagrammet illustrerar hur den sociala oron, och med den brottsligheten klingade av fram mot trettiotalet och hur strukturomvandlingen och därmed brottsligheten tog fart efter andra världskriget. Denna uppgång har fortsatt oavbruten och accelerade under åren med ökad invandring.

Det är omöjligt att kontrollera ett samhälle som ständigt utsätts för stora strukturförändringar, som en följd av inflyttning från inhemska eller utländska källor, oavsett hur mycket polisiära eller sociala resurser som sätts in. Brottsligheten gick ned när omvandlingen minskade på tjugo- och trettiotalet. Nu är det ännu enklare att bemästra situationen: Stoppa invandringen!

Det vill man inte. Det är då inte underligt att brottslighet och invandring förblivit en i massmedia, i politiken och man och man emellan ständigt närvarande fråga.

Intresset, för att inte säga skräcken och fascinationen, ökar förstås efter händelser som den nu i Vetlanda skedda.

Jag, som blivit så grundligt trött på invandringen och som är tacksam över att få bo och vistas i områden som är väl skyddade från invandrare och invandringens följder, jag kan ändå inte fyllas av vrede mot den afghan som tydligen huggit ned slumpvis utvalda svenskar. Han skulle inte vara i Vetlanda, och inte någon annan stans heller i Sverige. Han har lockats hit av de falska förespeglingar om ett framgångsrikt liv, som nått honom i Afghanistan, som en följd av den förljugna och förfelade invandringspolitiken.

Den vrede och den förtvivlan som nu i många fall riktas mot knivmannen skall rätteligen riktas mot dem som skapat honom och därmed också skapat offren.

Våra politiker – de flesta av dem och S, V, Mp och C i synnerhet – har skapat elände för många invandrare som lockas hit och accepteras som invandrare, som får uppehållstillstånd och därefter medborgarskap, trots att de inte har någon möjlighet att skapa sig ett fungerande liv här. De är för illa utrustade. De har inte de fysiska eller mentala tillgångar som kan få dem att klara livet här. (Och de har heller inget för oss acceptabelt skäl att ta sig ända till Sverige, efter att ha passerat många trygga länder).

Samma politiker har därigenom också skapat allt fler samhällen, i storstäderna, i småstäder och på landsbygden, som omöjliggör en trygg och också i övrigt värdig tillvaro för svenska pojkar och flickor, för svenska män och kvinnor.

Dessa samma politiker, med statsministern i spetsen, kan, utan att blinka, utan att sväva på målet, påstå att dådet inte har något med invandringen att göra. De säger det och försöker vara övertygande, men de lyckas inte. Alla inser att de är skräckslagna. De orkar inte erkänna och bära det ansvar som skulle följa med ett erkännande av faktum, att dådet just är en följd av invandringspolitiken.

Och det finns fler som flyr från sitt ansvar: alla de väljare som år efter år gett dessa politiker sitt förtroende, samtidigt som de beskärmat sig över invandringen och dess följder.

Nej, jag kan inte hata gärningsmannen. Och tyvärr har jag också svårt att hata våra politiker. De är som små barn. Oförmögna att ta vara på sig själva, än mindre det land de skall sköta. De är mentalt och fysiskt för illa utrustade.

De enda jag kan vända mig mot, inte med ilska eller hat, men däremot med förakt, är alla de svenska väljare som låter detta ske. De kan inte alla vara så illa utrustade som gärningsmannen och våra politiker. De är, i handling, likgiltiga för sina vals följder och därmed också ansvariga, brottsliga.