Jag kan fortfarande häpna över hur lättvindigt vissa tar till rasistkortet när de känner sig trängda och inte riktigt förmår läsa en text i sin helhet och än mindre argumentera för sin sak. Det är som om det sitter i ryggmärgen på dem. Och allra mest förvånad blir jag när det sker inom bekantskapskretsen.

Efter alla dessa år som alla former av kritik mot den förda migrationspolitiken avfärdats som rasism, fascism, nazism och fan och hans moster borde jag naturligtvis veta bättre. Men när vänner och bekanta, som man känt i flera år, plötsligt tar fram rassekortet så får det mig fortfarande att skaka lite frågande på huvudet.

Det hände mig nyligen, när jag delat en text jag skrivit om terrordådet i Vetlanda, där jag ifrågasätter vissa mediepersoners vinkling av dådet. Varför är det just gärningsmannen det vurmas för? Varför inte offren?

Att jag alls väckte frågan innebar för en person (som jag känt i flera år) att jag inte tycker att utlänningar har samma värde som svenskar. Som om jag alltså helt plötsligt skulle sluta värna offren om gärningsmannen vore svensk.

Varför inte istället ta en funderar på om de skribenter som värnar utländska brottslingar skulle inta samma förlåtande synsätt om brottslingarna vore etniskt svenska? Men den frågan behöver man kanske inte ens ställa, eftersom svaret redan är dokumenterat. Vi vet alla att Anton Lund, som utförde ett vidrigt hatbrott mot utländska medborgare i Trollhättan, beskrevs på ett helt annat sätt i medierna än gärningsmannen i Vetlanda, terroristen på Drottninggatan och mördaren på IKEA i Västerås.

Så vem är det som är rasist? Den som anser att människor har ett ansvar för sina handlingar oavsett ursprung och etnicitet – eller den som menar att utlänningar har lite mindre ansvar än oss andra?

Det sistnämnda, givetvis. Att ständigt skylla på samhället och på elaka svenskar så fort en utländsk medborgare begår ett grovt brott är i högsta grad rasistiskt, eftersom det innebär att man inte tror utländska medborgare om att kunna ta ansvar.

Den formen av rasism har dock etablerat sig som antirasism i Sverige. Ju godare antirasist, desto större benägenhet att ansvarsbefria utländska medborgare från gärningar som de absolut aldrig skulle acceptera från svenskar. Och det tar sig helt vansinniga uttryck, som när en flyktingengagerad kvinna skrev på Facebook att knivmannen i Vetlanda ”mår fruktansvärt dåligt” och förnumstigt förklarade att ”Man kan göra sådana dumma saker då.”

Dumma saker, jo tjena. Typ rycka upp grannens tulpaner ur rabatten, klottra på ett elskåp, sparka på en bil och knivhugga sju personer i syfte att mörda, liksom.

Det är något som är allvarligt fel i samhället när människor ens tänker i de här banorna. Vad har man för moralisk kompass om man tänker på mordförsök som ”dumma saker”? Det skulle vara intressant att få veta om samma goda, fina antirasist tycker att även Anton Lund gjorde ”dumma saker”. Av någon anledning tvivlar jag på det.

När jag ser hur människor som anser sig utgöra ”goda krafter” vänder ut och in på sig själva för att försvara attacken i Vetlanda blir jag fysiskt illamående. Det är helt enkelt inte friskt att så ohämmat värna en gärningsman och vända ryggen åt offren, och ändå är det just detta som anses vara det rätta och riktiga. Det gör mig på allvar oroad inför framtiden. För vem kan man egentligen lita på om krisen och kriget verkligen kommer på allvar, i hela landet samtidigt? Inte på den som vill bagatellisera ett terrorattentat och skylla det på medborgarna, det är då ett som är säkert.