MOHAMED OMAR: En reflexion på Internationella kvinnodagen

Igår förmiddag på Internationella kvinnodagen befann jag mig på gymmet. Jag satt och väntade på att mitt pass skulle börja och småpratade med två kvinnliga kamrater när en av instruktörerna på anläggningen kom och hälsade. Hon tittade på mig och sade käckt: ”Du har väl grattat kompisarna här på Internationella kvinnodagen”.

”Oj!” svarade jag. ”Det hade jag inte tänkt på”.

Tack och lov tog blev inte den hurtfriska instruktören arg eller provocerad av min brist på medvetenhet och engagemang. Hon bara skrattade glatt. Jag skrattade också, medan jag fyllde i: ”Jag höll på att säga: mina kompisar här, är de kvinnor?”

Den glada stämningen höll i sig, men instruktören och mina kvinnliga kompisar såg lite fundersamma ut. ”Ja”, sa jag, och tittade på kompisarna: ”Ni är väl mina gymkamrater”.

Sedan hände inget mer. Dörren öppnades. Passet började.

Jag tänkte egentligen inte på vad jag sa. Det bara kom ut. Men efter passet tänkte jag efter. Jag tror att min spontana avsikt hade varit att driva med föreställningen att en kvinna egentligen kan vara en man och att en man egentligen kan vara en kvinna.

De progressiva anser ju att ditt fantasikön är verkligare än ditt verkliga kön.

Tänk om mina gymkamrater inte identifierade sig som kvinnor? Hade de då inte kunnat bli kränkta av en käck gratulation på kvinnodagen?

Det hade kunnat låta så här: ”Hallå där! Antar ditt mitt kön? Bara för att jag ser ut som kvinna betyder det inte att jag är en kvinna.”

Men sen tänkte jag ett varv till. Mina ord hade också kunnat tolkats som att jag förespråkade könsblindhet. Här på gymmet är vi varken man eller kvinna, vi är gymkamrater.

Det är förmodligen omöjligt att vara helt könsblind. Men jag ser det ändå som ett ideal att eftersträva i vissa sammanhang. (Att låtsas, säger någon…) Jag tycker till exempel att man på sin arbetsplats framför allt bör betrakta varandra som kollegor, inte som man och kvinna.

En gratulation på kvinnodagen kanske kan fungera lite grand som den islamiska slöjan. Den gör att man börjar se varandras kön. Ja, att man börjar tänka mer på varandra som man och kvinna i stället för som kamrater och kollegor.

Om jag har förstått rätt är kvinnodagen – enligt de ”medvetna” – inte en dag då man på höviskt vis ska sjunga Kvinnans lov, utan en dag då ojämställdhet ska uppmärksammas. Ett grattis är i så fall olämpligt.

Den hurtiga instruktörskan var kanske, jämfört med sant skolade, progressiva aktivister, lika ”omedveten” som jag.

Förresten, när jag nu tänker ett varv till, så kan mina kompisar ha uppfattat mina ord som att jag – de känner mig ju inte så bra – agerade som progressiv tankepolis: ”Stopp där, glada instruktör! Du antar väl inte dessa personers kön? De är bara gymkamrater tills de valt att annonsera sitt kön.”

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera till mig genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar