En del framstående företagare, till exempel riskkapitalisten Christer Gardell, har kommit ut som klimatalarmister eller åtminstone miljöivrare. Gardell anser att ”det ska kännas i plånboken om en börs-vd inte lyckas förbättra sitt bolags miljöarbete”. Kanske är detta bara normal, skenhelig inställsamhet i syfte att vinna god PR. Men det kan också grunda sig i uppfattningen att företagen bör uppgradera sitt miljöarbete i hopp om att sådant på sikt ska visa sig oväntat lönsamt.

En möjlighet tror jag vi kan avskriva direkt, nämligen att Gardell skulle ha blivit frälst till troende miljömupp som offrar lönsamheten för glaciärerna och isbjörnarna. Sådana kapitalister finns knappt, tack och lov. Det existerar bara de två angivna alternativen som båda har sina särskilda kvaliteter: oärligt publikfrieri samt kalkylerad riskvillighet inför ett nytt affärsområde (eller en kombination av dessa).

Det är klart att det kommer att göras rejäla vinster inom miljöorienterad verksamhet. Jag vet inte hur många miljarders miljarder som olika regeringar kommer att satsa de närmaste årtiondena på energiomställning med åtföljande omdaning av våra produktionsmetoder och konsumtionsvanor. Medborgarna kommer att tvingas avsätta mer av sina löner för ändamålet. Det kommer att finnas mycket pengar för de statliga miljöplanerna. Företag som har tilltalande idéer och håller sig framme i den här svängen kommer självklart att kunna göra sig en lysande framtid.

Det betyder inte nödvändigtvis att vi vanliga medelklassare ska bejaka den nyväckta motviljan mot koldioxid hos ett antal framstående finanskapitalister. Allt som några kan bli rika på behöver inte vara bra för folk i allmänhet. Man kan inte lita på att kapitalister alltid ska fatta kloka beslut ens för sig själva. I ett av sina få odödliga uttalanden sa Lenin att de sista kapitalisterna kommer att slåss om att få tillverka och sälja de rep med vilka de ska hängas.

Om du ursäktar en kanske halsbrytande parallell så skulle jag föreslå att den exalterade miljövision som vi nu står inför påminner om den tidiga europeiska kolonialismen med början för sådär femhundra år sedan. Det mest balanserade facit man kan ange avseende kolonialismen är nog att den gjorde många rika, att den åstadkom en hel del gott men att den knappast var till nytta för vanliga människor i de samhällen varifrån den bedrevs. (Jag undviker medvetet att säga något om effekterna på de koloniserade folken eftersom den aspekten kan göra saken alltför känslosam för att bidra till förståelse och upplysning.)

Varken kolonialismen eller det storslagna antikoldioxidprojekt som världen nu startat hade kommit igång om de tvingats stå på egna ben och finansiera sig själva på marknadens villkor. Båda har i sista hand drivits av stater (även om en del privata intressen som sagt blivit rikligt belönade och därför engagerade entusiaster). Särskilt gäller detta när kolonialismen från 1800-talets början förvandlades till vad Lenin kallade imperialism, en ordning där hela verksamheten organiserades i olika europeiska staters regi och nya spelare som Tyskland gav sig in i spelet eftersom de förväntade vinsterna var oändliga och inget land ville bli lämnat på efterkälken.

Frågan om kolonialismen var bra annat än för vissa personer – de som tjänade på det och de som brann för den civilisatoriska idén (när Pedro Alvares Cabral som upptäckare under påsken år 1500 landade i det blivande Brasilien skrev han hem till kungen i Lissabon att den största nytta man kunde ha av det nya landet var möjligheten att till Guds ära kristna infödingarna) – kommer aldrig att få ett säkert svar. När jag googlar på ”Was colonialism profitable?” får jag 3 190 000 träffar. Frågan har egentligen alltför många lösa ändar för att ens kunna formuleras på ett stringent sätt.

Men jag kan nöja mig även med ostringenta sätt i syfte att kunna bilda mig en allmän uppfattning. Jag tror inte att kolonialismen var ett lönsamt projekt. Att den överlevde så länge i alla fall berodde på att många tjänade pengar på den och på att den framväxande industrikapitalismen hade en sådan inneboende råstyrka att kolonialismen fick hänga med tills den blev en alltför besvärande ballast.

Det är nog på samma vis med det nu inledda antikoldioxidprojektet. Även om det kommer att uppskattas av miljöivrare och en del ekonomiska intressen, inte minst alla inflytelserika miljöbyråkrater, så kommer det att bli en allt tyngre och troligen onödig börda för vanliga människor.