Jag ser det framför mig. Jag ser hur en välmående svensk barnfamilj åker till Polen, Ungern, Tjeckien eller kanske till Finland eller Norge och till sin förvåning märker att allt känns så tryggt och ombonat. Det kan vara 2021, men det kan också vara 2025, eller 2030.

Visst har familjen hamnat på en turistort eller i de historiska kvarteren i någon storstad. Men ändå: De ser inga tiggare på gatorna. Husen ser ut sådär som hus såg ut förr i tiden. Människor verkar glada och bekymmerslösa. Det är som att de inte skäms över att vara sig själva. Man åker till Polen eller till Norge och det känns som att man är i Polen eller i Norge.

Så är det inte i Sverige. Där har allt blivit så anonymt. Det är liksom inte Sverige längre. Och människor går inte ut på samma sätt. De känner sig inte trygga, inte hemma. Det är inte lika trevligt. ”Vad fint det är här i Prag! Vi kanske borde flytta hit? Barnen verkar också trivas.”

– – –

Min erfarenhet är att det inte går. Det går inte att förklara för förändringshysteriska svenskar att tillvaron blir enklare att hantera om vi begränsar våra ambitioner. För om vi aldrig nöjer oss med det vi har, om vi aldrig tillåter oss att bara vara de vi är, om vi aldrig tillåter oss att lämna saker ifred, då får vi leva i ett evigt kaos. Vi får också leva i anonymitet. Tillhörighet och identitet byggs nämligen upp över tid. Anknytning till en plats, till en familj, till ett sammanhang förutsätter kontinuitet. Vi måste hålla fast vid något för att vi ska kunna älska det. Därför kan livet inte bestå bara av framåtanda och förändring. Vi kan inte bara leva för en framtid som aldrig kommer. Det måste också finnas tid för omvårdnad, för stillhet och tacksamhet.

I en bok från 2018, “Demeure” (ungefär: “Hemvist”) beskriver den franske filosofen och högerpolitikern François-Xavier Bellamy hur vår västerländska samtid har fastnat i en tro på framåtskridandets absoluta nödvändighet. Vi tänker att förändring alltid har ett egenvärde, att allt måste omskapas och att vi själva bara har att ”hänga med”. Modern filosofi och naturvetenskap lär oss att allt är i rörelse och att tillvaron inte har något centrum. Jorden befinner sig inte i mitten av universum och så ej heller vårt hemland eller vår hemstad. Allt flyter, allt förändras och det gäller att inte bli hopplöst efter.

Men människan, skriver Bellamy, har alltid på egen hand upprättat en ordning i tillvaron genom att skapa sig just ett hem. Hon har helt enkelt bestämt sig för att ha en plats som är hennes egen, en plats där hon skapar trivsel och trygghet. Visst kan vi känna oss förlorade i ett oändligt universum, men det är en känsla mot vilken vi alltid har gjort motstånd. Vi skapar ett hem, vi upprättar en ordning, vi utvecklar en anknytning. Vi bygger en boning som vi är rädda om. Vi tar hand om vårt hem. Det är vårt hem på jorden, vår fasta punkt i universum.

– – –

Jag ser barnfamiljen framför mig. På besök i ett land där man ser sitt land som sitt hem. Där man bejakar sin egen kultur, sin trygghet och sin livsglädje. Och man vågar vila i det som redan finns. Man förlitar sig på naturen, på allt det där som har fungerat genom historien och som det inte finns någon anledning att ändra på. Kvinnor får vara kvinnor och män får vara män. Barn får vara barn och vuxna får vara vuxna. Det vackra är fortfarande vackert och det fula är ännu fult.

Om mamma och pappa i familjen hittar något bra jobb kanske de flyttar. Tydligen finns det redan en svensk koloni i staden. Unga svenskar som jobbar med IT har börjat lämna Sverige och bosätta sig i Östeuropa. Det kanske är det som gäller nu: Fly otryggheten, anonymiteten och självförstörelsen. Skolorna lär vara bra här nere. Barnen får riktiga kunskaper. De lär sig att räkna och skriva. De slipper pk-indoktrineringen. Det kanske är dags att flytta. Vad finns det att förlora?