Inom EU pågår en ”extraordinär återhämtningsinsats” i syfte att ”hjälpa medlemsländerna att hantera de ekonomiska och sociala konsekvenserna av coronapandemin och samtidigt se till att deras ekonomier genomför den gröna och digitala omställningen och blir mer hållbara och motståndskraftiga”. Insatsen ska kosta runt 750 miljarder euro vilket motsvarar i storleksordningen två svenska bruttonationalprodukter. EU ska låna pengarna på finansmarknaderna och låna dem vidare till sydeuropeiska länder som anses nödlidande. Det blir ett rimligtvis ett antal nordeuropeiska länder inklusive Sverige som i slutändan ska betala fast riktigt hur det hela ska utvecklas vet man inte.

Frågan är vad det hela egentligen handlar om. En återhämtningsinsats för att i första hand sydeuropeiska länder ska hantera konsekvenserna av coronat sägs det. Själv får jag kognitiva problem redan där. Konsekvenserna av coronat, eller kanske snarare av de drakoniska nedstängningsåtgärder som vidtagits för att begränsa smittspridningen, är att företag har stängt eller gått i konkurs eller på annat sätt blivit lidande. Hur går det till att återstarta en sådan situation? Marknadsekonomins naturmetod är att bageriet återöppnas, bröd bakas samtidigt som gammalt kapital förstörs. Bageriets värde sjunker för att det stått oanvänt och banken, som lånat pengar till förre ägaren, får skriva av sina fordringar och förlorar därmed kapital. Det gör ont men mekanismen har genom århundradena visat sig fungera alldeles utmärkt. Återhämtningen går på några år om tillfrisknandet får ske naturligt.

Nu har emellertid ett stort antal bagerier och en mängd andra företag och inte minst staterna själva i de sydeuropeiska länderna mycket stora lån (i euro) till banker i Tyskland och Frankrike och på andra ställen. I en naturlig återhämtning skulle dessa banker vara tvungna att skriva av en stor del av sina fordringar på Sydeuropa vilket de inte gillar.

EU som organisation tycker inte heller om den framtid som ett naturligt tillfrisknande skulle kunna medföra ty risken är ett Sydeuropa slutgiltigt kastar av det ok som medlemskapet i euron med tiden blivit för dem. Utan euron och med en egen valuta skulle de, även om också det vore jobbigt för dem, kunna slinka ur sin låsta position och försöka devalvera sig till en lösning ungefär som Sverige gjorde i början av nittiotalet. Detta vore emellertid ett pyramidalt misslyckande inte bara för euron som valuta utan också för EU som koncept. I vilket fall som helst vore det synnerligen obehagligt för EU-apparaten.

EU har därför starka anledningar att planera djärva motåtgärder vilket unionen ägnade förra året åt att göra. Pandemin kom som ett lägligt motiv för innovationer som egentligen motiverades av andra skäl. Återhämtningsprojektets syfte är i verkligheten att rädda euron och EU och endast i andra hand att hjälpa coronadrabbade greker, italienare, spanjorer och portugiser.

Ett annat motiv är förstås EU-apparatens byråkratiska instinkt, alldeles oberoende av tillfälliga problem med skuldsättning och sjukdomar, att öka sin makt och flytta fram sina positioner. EU har hittills inte haft någon egen beskattningsrätt men nu när unionen ska låna stora summor som så småningom kommer att behöva betalas tillbaka så utvecklas det hela sannolikt till egen beskattningsrätt för unionen. För övrigt är det redan ett slags beskattningsrätt att kunna ta lån med andras automatiska borgen.

En lite mer epistemologisk eller kunskapsteoretisk fundering som jag har gäller föreställningen att det går att få igång en avstannad – eller aldrig startad – ekonomi med kapitalinjektioner, det vill säga keynesiansk politik, alltså sedelpressarna. Att det inte går ett bygga upp en outvecklad ekonomi på det sättet har nog de flesta fattat (och de som jobbat i outvecklade ekonomier fattar det kanske ännu bättre). Men kan man starta en skadad eller halvt insomnad ekonomi på det sättet? Är det teoretiskt och praktiskt möjligt att den mekanism som EU vill mobilisera för att förverkliga sina ”extraordinära återhämtningsinsatser” verkligen skulle kunna fungera? Om svaret är nej, vilket jag tror, spelar det ingen roll i det aktuella fallet eftersom insatsernas syfte är ett annat än det föregivna, men frågan kan ändå vara viktig eller i varje fall intressant.

Vår tid är så indränkt i keynesianskt inspirerade idéer att vi, även jag, har svårt att resonera klart på den här punkten. Jag brukar tänka på den gamla rostiga och gnisslande vattenpumpen på landet. För att få den att pumpa vatten i stället för luft var man tvungen att först fylla röret med vatten uppifrån. Det kallas för ”pump priming” på engelska och heter säkert något även på svenska. Fungerar coronadrabbade sydeuropeiska länder som gamla rostiga pumpar? Kan ekonomierna börja fungera om EU häller på lite pengar uppifrån? Jag har inte fantasi nog att se hur detta skulle vara möjligt. Pengarna går såklart åt men blir det därav något självgående?