Här ska du få en nationalekonomisk nöt som inte jag har lyckats knäcka på mer än trettio år.

Rekordåren var en tidigare mycket omtalad period i Sveriges historia som sträckte sig från andra världskrigets slut till början av sjuttiotalet. Ekonomiskt sett var det ett för Sverige enastående framgångsrikt skede. Bruttonationalprodukten steg med nästan fem procent per år. Det fanns ingen arbetslöshet så när alla norrlandsbönder flyttat till industrierna i Göteborg importerades arbetare från Sydeuropa. Greker och italienare kom på en söndag och stod vid svarven måndagen därpå. Alla fick vattentoalett och varmt och kallt vatten inomhus. Socialdemokraterna styrde och borgarna lät dem styra ty de styrde ganska bra (vilket ledde till att borgarna abdikerade från politiken, ett tillstånd som fortfarande råder). Alla såg Hylands Hörna på teve. Sverige blev ett föredöme för världen. Vi var snälla och effektiva och bråkade inte med varandra.

När jag mot slutet av sjuttiotalet var statsanställd och lönegradsinplacerad siare på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier funderade jag mycket på rekordårens hemliga kod. Hur blev det sådär bra?

Jag kom fram till att Sverige under den där tjugofemårsperioden hade byggt om hela landet för att introducera en livsstil som alla ville ha som hette ”PV (efter Volvo personvagn), teve och WC”. Alla var mycket flitiga och engagerade ty de längtade efter denna livsstil som var ett slags USA Light. Det tog tjugofem år med full sysselsättning för alla att förverkliga projektet och därefter var det klart. Vad skulle Sverige då hitta på? Problemet var ungefär detsamma i de övriga europeiska länderna. Det uppstod arbetslöshet och förvirring vilket skylldes på en ”oljekris” vars grund var att ett antal arabländer bildat kartell för att få upp oljepriset.

Förstår du? sa jag till min chef Lars Ingelstam på Sekretariatet. Sverige var fortfarande groggy efter oljekrisen och vi framtidsforskare funderade mycket på vart Sverige skulle gå när alla redan hade PV, teve och WC. Vi måste ha ett lika glimrande och attraktivt framtidsprojekt att erbjuda folk, fortsatte jag, för att de ska bli entusiastiska och vilja studera och jobba och anstränga sig i stället för att lata sig i ett permanent fredagsmys framför teven. För att kunna repetera rekordårens sociala och ekonomiska framgångar måste Sverige ha ett lika fantasieggande projekt som också medför en lika radikal ombyggnad av landet.

Det här var fyrtio år sedan. Lars var redan då engagerad i miljö- och klimatfrågan. Han hade tänkt mycket och djupt på detta. Sekretariatet drev ett projekt som hette Sol och Vind och handlade om hur ekonomin skulle avvänjas från fossiler och uran.

Visst, sa Lars, ditt resonemang passar Sol- och Vindprojektet som hand i handske. Det är precis som du säger. Om vi ska klara oss utan fossiler och uran och helst utan vattenkraft så blir det verkligen fråga om total omställning. Och inte bara av energiproduktionen utan även av energikonsumtionen. Ut med alla villapannor och fossildrivna fordon till exempel.

När jag nu tänker tillbaka på denna lilla framtidsmyndighet, alltså Sekretariatet för Framtidsstudier, kan jag inte bli annat än imponerad. Där satt vi och diskuterade frågor som först nu, fyrtio år senare, börja komma till sin spets och ännu inte riktigt fullt begripits, i varje fall inte av mig. Den stora frågan är om dagens energi- och klimatomställningspolitik kan få samma sorts långsiktigt stimulerande impulser på våra ekonomiers hälsa som de historiskt stora steg framåt som rekordåren representerade.

Lars Ingelstam föreslog lite trevande – Lars har alltid en försiktigt vetenskaplig attityd – att Sol och Vind-projektet borde ha samma potential som PV, teve och WC-projektet att skapa tillväxt och ekonomiska framgångar för ett land som Sverige. Rent tekniskt tror jag att han har rätt. Jobbet är nog av ungefär samma magnitud. (Om man till Sol- och Vindprojektet lägger en massa andra uppgifter om sådant som internationell jämlikhet som slunkit in via globala kampanjer som Parisavtalet och Agenda 2030 så framstår PV, teve och WC-projektet som småpotatis i jämförelse).

Min synpunkt och fråga är emellertid en annan och mer ekonomiskt orienterad.

PV, teve och WC-projektet finansierade sig självt. Det gick med vinst. Konstig formulering kanske men det är ändå ganska märkvärdigt – även om det är grunden för den kapitalistiska utvecklingen – att samhällena skapar framgångar som inte kostar något. Det behöver inte stoppas in några pengar från sidan för att utvecklingen smidigt ska löpa vidare. Utvecklingen genererar sina egna förutsättningar.

Kan man tänka sig att det nu pågående Sol och Vind-projektet med sedermera tillkomna utväxter ska fungera på liknande sätt? Kommer energi- och klimatomställningen att betala sig själv eller kommer det att bli nödvändigt att hela tiden pumpa in pengar utifrån för att hålla projektet vid liv? Rymmer Sol och Vind lovande utvecklingsmöjligheter, kan det starta nya, löftesrika processer eller är det bara en kapitalsänka? Hur mycket måste det i så fall pumpas in och vem ska betala? Barnsliga frågor kanske, men rätt fundamentala om jag inte tänker helt fel.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den andra mars (som egentligen handlar om att EU inte begriper hur man skapar ekonomisk tillväxt) kommer Stefan Fölster in på frågan:

Tillväxtprogrammet Lissabonstrategin och dess efterföljare har hittills inte vänt EU:s svaga tillväxt, ofta på grund av att opportunistiska slagord tränger undan resultatfokus. Ursula von der Leyen påstod till exempel nyligen att klimatsatsningar i sig garanterar tillväxt: ”The European Green deal is our new growth strategy.” Detta står i direkt i strid med forskningslitteraturen och vad EU-kommissionen själv räknar fram. Tvärtom behövs större tillväxtpolitiska reformer för att betala höjda klimatambitioner.

Fölsters poäng är, tror jag, att miljöpolitiken kommer att kosta och att det måste finnas en stark ekonomi vid sidan om som kan ösa in pengar (vilket Leyen inte förstår eller törs låtsas om).

Tills vidare tror jag att spontant marknadsgenererade utvecklingsprojekt som PV, teve och WC kan ge samhällena alla de lyft de önskar sig medan statligt eller överstatligt kommenderade projekt som den nu pågående energi- och klimatomställningen (som Sekretariatet för snart ett halvt århundrade sedan döpte till Sol och Vind) inte kan stå på egna ben utan i hittills okänd och möjligtvis förfärande hög grad måste tillföras stöttande finansiering från en fungerande ekonomi bredvid. Ingen har, vad jag vet, besvärat sig med att räkna ut vad Sol och Vind med tilläggsprojekt som Agenda 2030 och Parisavtalet kommer att kosta.

Det kan tänkas att jag har fel. Det är möjligt att energi- och klimatomvandlingen uppdagar ett Klondyke av oväntade teknologiska genombrott som får mänskligheten att tacka sådana som Greta Thunberg för deras envetenhet. Motsvarande har inträffat förut. Betänk att det som så småningom blev internet ursprungligen var ett litet forskningsprojekt inom det amerikanska försvaret. Skillnaden är att mänsklighetens tidigare risksatsningar – till exempel just den forskning som förvandlades till internet eller portugisernas sökande efter sjövägen till Indien för femhundra år sedan – inte hade dragit samhällena i avgrunden om de misslyckats medan världen den här gången kanske satsar på ett kollektivt experiment utan återvändo.