Även en cyniker som jag – där cyniker betyder luttrad idealist – kan ibland höja ögonbrynen över med hur mycket falskhet svensk politik kan bedrivas. Genom tiderna har det brukat vara England som anklagats för politiska, framför allt utrikespolitiska, nedrigheter (se bilden) – ofta med det kränkande epitetet ”det perfida Albion”. Sverige må vara litet i jämförelse med England men är ändå naggande gement.

Jag tänker till exempel på den svenska utrikespolitiken under 1793. Fakta kommer från en serie historieböcker jag hittat i min bokhylla men först efter trettio år besvärat mig med att öppna, Minnen ur Sveriges nyare historia, Stockholm 1852, av överste B. von Schinkel, före detta adjutant hos Karl XIV Johan.

Det var spända tider. Sveriges storslagne kung Gustaf III hade blivit mördad ett år tidigare och i januari 1793 giljotinerades Ludvig XVI av Frankrike. Mellan dessa två kungar rådde en viss ömhet vilket inte berodde på någon personlig kompatibilitet – Gustaf var ett sprudlande intellekt medan Ludvig var stor (1,93) och trög – utan på att Sverige var ett på det hela korrupt och vanskött u-land som levde på utländskt bistånd, framför allt från Frankrike.

Giljotineringen gjorde Europas länder förfärade. Militära åtgärder mot Frankrike planerades. England och Ryssland slöt ett förbund avseende ett omfattande sanktionssystem ”åsyftande att genom uthungrande av Paris och Frankrike tillintetgöra revolutionen, varför alla neutrala makters handel med detta land borde hindras, ävensom Frankrikes egen handel i grund förstöras”. London och St Petersburg uppmanade därför Sverige å det strängaste att biträda konventionen eller åtminstone att avbryta all handel med Frankrike.

Alla betydande svenskar såg emellertid inte med samma ögon på revolutionen som Gustaf III eller som Axel von Fersen, en av rikets herrar, älskare till den franska drottningen Marie Antoinette och sedermera mördad av en folkmobb i Stockholm. I Sverige fanns åtskilliga anhängare till Robespierre och dennes moderna idéer om demokrati. Robespierre var ledare för jakobinerna som vid det här laget hade regeringsmakten i Paris. I Stockholm fanns åtskilliga jakobinerklubbar. En av de mest kända svenska jakobinerna var Gustav Adolf Reuterholm, spiritist, mesmerist och illuminat, som genom sitt inflytande över förmyndarregeringen efter Gustav III, som leddes av den vidskeplige hertig Carl, under ett bra tag var Sveriges verklige regent.

I vilket fall som helst beslöt den svenska regeringen att med hänvisning till neutraliteten och folkrätten inte delta i några aktioner mot Frankrike. Detta var alltså några månader efter avrättningen av den man, kung Ludvig, som ordnat det svenska politiska systemets försörjning under många år. Schinkel skriver att Sverige:

… fast beslutit att under pågående krig iakttaga den strängaste neutralitet såväl i anseende till de förbundna makterna som Frankrike; att vilka omständigheter som än måtte inträffa, och vilka föreställningar däremot komme att göras, man på intet sätt ämnade beveka eller nödga konungen [som var femton år; PE:s anmärkning] till den minsta avvikelse från detta oryggliga beslut, emedan Hans Maj:t vore övertygad, att det är grundat på folkrätten, på hans kronas oberoende, samt varje monarks obestridliga rätt att leva i fred och låta sina undersåtar njuta alla välgärningarna därav.

Den strängaste neutraliteten förhindrade emellertid inte Sverige att genom förmedling av den svenske ambassadören baron Staël, en annan jakobin, någon månad senare ingå ett avtal med Frankrike enligt vilket Sverige skulle få 10 miljoner (i oklart mynt) när Sverige erkände den franska republiken och återknöt sina politiska förbindelser. Dessutom förband sig Frankrike att ge Sverige 18 miljoner om året ifall Sverige genom kontakterna med den revolutionära republiken hamnade i krig, en summa som var sex gånger högre än vad Staël hade blivit instruerad att begära. (Risken för krig var nog inte försumbar. Katarina den Stora av Ryssland hutade åt Sverige att ”neutraliteten inte längre kan tillåtas, den kan ej mer existera, sedan Europas största makter förbundit sig att göra gemensam sak mot säkerhetens och den allmänna välfärdens fiender”, det vill säga Frankrike.

Någon månad senare avrättades Marie Antoinette.

För att inte stå helt ensamt om alliansen mot Frankrike skulle ge sig på Sverige söktes kontakt med Danmark. Hertig Carl skrev brev till kronprins Fredrik av Danmark där han klagar över ”det orättvisa uppförande som utmärker hoven i London och Petersburg, de förnämsta drivfjädrarna till den nuvarande koalitionen mot Frankrike, visar påtagligt, att de ej ämna ändra sitt våldsamma system emot de neutrala, vilkas mer gynnade och fördelaktiga ställning äggar deras härsklystnad och högmod”.

Sverige föreslog ett försvarsförbund. Danmark ville hålla tillbaka och tyckte att det kunde räcka med ett handelsavtal. Hertig Carl svarade att gärna handelsavtal, men bara på villkor att de två länder överenskommer att med full styrka hjälpa det andra om det blir krig.

Sverige vågade till slut inte erkänna det revolutionära Frankrike. Så småningom blev det ett avtal med Danmark enligt de svenska intentionerna. Om danskarna kände till de 18 miljonerna från Frankrike vid händelse av krig framgår inte. Men att danskarna stod undrande inför svenskarna, som de fortfarande gör, framgår av kronprins Fredrik i förtroende yttrade följande till ett svenskt sändebud:

Jag älskar och högaktar era stolta landsmän; men de äro oroliga och besynnerliga, och det tycks, som om de ej vilja erkänna den fara de själva till slut kasta sig uti.

Det är väl så danskarna numera ser på oss svenskar när det gäller migrationen.