ANDERS LEION: Tjugofjärde avsnittet av självbiografin – ”Jag måste bort”

Detta är avsnitt tjugufyra av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen fördelas över 20–30 avsnitt.

Bilradion står på. Edith Piaf sjunger Milord så som hon hördes varje dag ur radions högtalare i skolan och på vägkrogen i Rambouillet 1960. Hon dog för några veckor sedan. Då hette hon inte bara Sparv – hon såg också ut som en svårt tilltufsad sådan.

Det var några år sedan nu, men jag reflekterar inte över tiden. Hennes intensiva röst fyller bilen och nuet. Jag glömmer för ett ögonblick att jag är nervös och spänd. Sedan jag återvänt från Köpenhamn har jag bara jobbat och annars vankat för mig själv i stan eller varit hemma i huset på Fjällgatan, som jag fortfarande får hyra. Jag försöker hålla politiken ifrån mig. Jag vill inte träffa Rita H. – och inte någon annan heller, förresten, ur den miljön. Det är dumt, men jag känner mig avfärdad inte bara av henne, utan av hela den miljö vi varit en del av, eller som jag trott mig vara en del av. Men i går såg jag en annons om ett möte med Katarina T. och jag beslöt att jag trots allt skulle dit. Jag hoppas förstås att Rita skall vara där.

Jag kommer inte ihåg i vilken lokal mötet hölls, men jag minns att det hölls i en byggnad omgiven av höga träd, högst uppe på en kulle. Löven hade fallit från träden, som sträckte sina grenar mot en grå och snart allt mörkare himmel. Det blev ändå inget regn. Luften var kylig.

Jag är sen. Jag går uppför backen, långsamt. Mötet har börjat för över en halvtimme sedan. Jag struntar i att gå in. Det är jag inte ensam om. Ett tjugutal

personer har samlats, inte för att höra på Katarina Ts fördrag, tydligen. Kanske bara för att få träffas? Men vem skall i så fall jag söka upp för att träffa?

Efterhand bildas några klungor av för mig mest obekanta. Men ensamma, en bit ifrån de andra, står Bo H. och Benne L. Dem känner jag, och det brukar vara kul att träffa dem. De är inte så förbenat ideologistyrda. De kan skratta åt dumheter, som man annars inte törs beröra, därför att varje kritik anses vara oanständig. De står under ett stort, yvigt träd. Det har börjat dugga, men så svagt att det knappast märks. Luften blir lite mjukare. Men kall är den.

De nickar när jag kommer fram till dem. Bo H. höjer handen och grinar glatt till hälsning. Benne tittar bara hastigt upp. Han är djupt inne i en utredning om sina bilproblem. Han kör taxi för att slippa ta studielån, och fortsätter med det också nu, när han anser sig vara färdig med studierna.

Han kör för sin far, som är företagare och ägare till taxin, till fordonet. Han är också kommunist. Av ideologiska skäl använder han sig av ett ryskt lyxbilsmärke: Volga. ”Den är så förbannat tung och trög”, klagar Benne. ”Den är billig, förstås – i inköp, men inte efter ett tag när den börjar gå sönder. Det vore skönt att för en gång skull få köra en bekväm och smidig amerikanare. Det är förstås uteslutet. Och hur skall man kunna bli kvitt det gamla åbäket? Inte kommer man få några pengar för den heller. Jag blir väl tvungen att bränna upp den”.

Bosse H. står bredvid, småleende lyssnar han en stund välvilligt, men sedan vänder han sig till mig. ”Var du på Hötorget i söndags och hörde Palmes tal? Jaså inte? Det var synd. Han försökte förklara vårt samhälles överlägsenhet gentemot antikens med att vi ersatt slavarna med maskiner. Är inte det skrattretande? Skulle det vara så enkelt?”

Jag är förundrad. Är inte det mycket avgörande? Hur kunde man vara marxist och inte förstå det? Jag säger inget. Kanske vill inte Bo gräva ned sig i skillnaden mellan slaven och den fria arbetaren? En arbetare i Rom kunde ha god ekonomi. Han kunde till exempel äga ett par slavar. Han var alltså både arbetare och kapitalist. Det kanske blir för krångligt för en clartéist som vill ha ordning i sin världsbild.

Vi växlar några ord om mötet som vi alla tre avstått från att närvara vid. Sedan börjar de två andra dryfta något internt Clarté-problem och jag drar mig undan. Jag strosar runt, först på grusplanen framför ingången till det gamla huset, sedan runt det och längre bort bland träden på kullen.

Det börjar mörkna. Det fina duggregnet har blivit ännu finare och tätare. Det är dimma. Det känns skönt att vara insvept i den. Man kan nästan tro sig vara osynlig. De olika grupperna blir var för sig sammanhängande klumpar, dolda, skyddade från varandra.

Efter ett tag börjar jag bli otålig. Hur länge skall mötet hålla på?

Jag går tillbaka till Bosse H. och Benne L. De står under en stor ek. Båda har händerna i byxfickorna. Bo lutar sig bakåt och stöder ryggen mot ekens grova, runda stam. När de ser mig stagar de upp sig. Bo skjuter sig ifrån eken och står stadigt, på egna fötter.

De diskuterar något, som alltid. Nu har de visst börjat diskutera romantik och verklighetssinne. ”Det är väl alldeles klart att du svärmar för Kuba och skönmålar förhållandena där”, säger Bo. ”Vaddå, skönmåla? Är det inte sant att tjejerna är mycket snyggare där än här hemma? Det är vad jag har sagt”, försöker Benne.

Jag undrar om de har diskuterat länge. Nu verkar det nästan om de tar i lite extra bara därför att jag kommit och blivit åhörare, som om de spelar teater. Kanske är det så. De har känt varandra så länge att de måste kunna varandras inställning och argument. Men varför spela teater för mig? Jag är ju utomstående, mig behöver de inte bry sig om.

Benne fortsätter, kommer med ett lite oväntat argument: ”Ja, jag romantiserar i alla fall inte zigenarna, som hon och alla andra där inne!” Nu låter det mer äkta. Benne låter genuint arg ”Har jag gjort det då?” Frågar Bo, lite förvånad.

Benne ökar trycket: ”Nej, men du är ju alltid så förbannat ämabel. Jag har inte hört dig säga något om dem. Du kanske inte bryr dig, men jag tar aldrig upp en zigenare i bilen. Jag har blivit bränd för många gånger. De brukar beställa en lång körning – och sedan smita från betalningen. ´Känn dig blåst! ´ Har jag fått höra när de skubbat i väg. Om jag är romantiker därför att jag gillar Kuba är du och Katarina T. värre romantiker som tror på sagorna om zigenarna!”

Han drar efter andan och Bo invänder, lugnt som han brukar: ”Varför är hon, och jag, romantiker?” ”Därför att du och hon säger att zigenarna skall leva som vi svenskar. Det kan de inte – och de kan inte därför att de inte vill!”

Nu lägger jag mig i samtalet och frågar: ”Hur kan du veta att de inte vill?”

Benne svarar, och han svarar utförligt. Första gången han blev utan betalning sprang han efter sin kund, en liten man, och hann också upp honom. Men då var de redan utanför mannens bostad, ett skjul i utkanten av ett koloniområde. Benne omringas av ett stort antal zigenare. De behöver inte ta till våld. Deras antal räcker. Benne hade ändå försökt: ”Så här kan ni inte göra! Ni gör er omöjliga!” Han får svar från många håll och med många ord. Alltihop kan sammanfattas med de ord han får höra gång på gång: ”Det skiter vi i!” Bennes argument väcker bara löje och förhånas med stor munterhet. Benne ger upp och går därifrån.

Jag har hört på, förstummad. De beskyller varandra för verklighetsflykt. Men är inte hela deras kommunistiska övertygelse just möjlig därför att de väljer ut den verklighet som passar dem och bort den som inte stämmer? Det är ju därför Benne hellre talar om Kuba än om Sovjet. Det är så uppenbart eländigt i Sovjet att ingen, inte heller han, kan framhålla landet som något föredöme. Och zigenarna… De är väl offer för det kapitalistiska systemet, de om några? Men dem har han egen erfarenhet av. De har ingen ideologiskt grundad förlåtelse att hämta.

Det måste vara svårt att leva med ett sådant gap mellan faktisk och önskad verklighet. En lösning är väl att bara tala om det som är positivt, förstås – och glömma eller i alla fall tiga om det som inte stämmer. Men det måste också vara besvärligt. Fast det är väl en vanlig lösning i alla kretsar som har en idealistisk syn på tillvaron. Hur får kristna ihop det? De har ju haft två tusen år att öva sig…

Jag säger inget mer. Lyssnar bara. De där erfarenheterna Benne har av zigenare har jag hört förut. Jag har själv inga egna erfarenheter av zigenare. Ändå har jag samma inställning till dem som Benne. Varifrån har jag fått den? Det grubblar jag inte över. Det förundrar mig bara lite att Benne så öppet talar om sina erfarenheter och sin inställning. Det stämmer inte riktigt med min bild av honom i övrigt – eller av min bild av kommunister i allmänhet. Så verklighetssinnade brukar de inte vara. Men ibland för de förstås nosen gnuggad i verkligheten, kan inte smita.

Så skrattar jag invärtes åt mig själv. Jag åker till ett möte som jag inte bryr mig om att närvara vid. I stället släntrar jag omkring som jag inte skulle ha något mål, någon uppgift klar för mig. Det har jag ju – men jag vill inte uttala den uppenbara anledningen ens för mig själv. Jag hoppas ju att Rita skall vara på mötet och att jag skall kunna komma i kontakt med henne.

Då öppnas dörrarna och folk börjar strömma ut från det avslutade mötet. Det är inte så många, underligt nog. Det har varit så mycket tal om Katarina T. och om hennes böcker och intervjuer. Nu kommer hon. Hon är liten och späd men väl synlig, klädd i svart. Hon verkar vara svårt berusad. Hon hänger på Rita! De går förbi. Rita ser visserligen åt mitt håll, men hon ler knappt.

Rita, Katarina T. och en klunga av hennes beundrare stannar en bit bort. Rita är vänd inåt den cirkel som bildas. Hon ser mig inte. Hon kan inte se mig.

Jag är rådvill. Jag ser ingen möjlighet att komma i kontakt med henne. Det är en omöjlighet, en meningslöshet att gå fram till henne. Vad skulle jag kunna säga med alla andra runt omkring?

Jag vänder mig om, på väg bort. Handfallenheten blir för outhärdlig. Jag måste bort.

Då ser jag att Bosse H. följt vad som hänt. Han har sett min längtan efter Rita. Han kommer fram till mig. Han försöker låta obekymrad: ”Bor du fortfarande på Fjällgatan? Varför ordnar du inte en fest där? Du har varit osynlig så länge. Ingen kan ju se dig om du gör dig osynlig. Det är ju ett väldigt fint ställe. Och där ryms många. Vi kan ju vara i trädgården också, om vi får lite bättre väder än i dag.”

Han gör ett litet uppehåll, knappt märkbart, men det finns där, och: ”Jag kan se till att Rita kommer dit, i alla fall kan jag försöka. Jag sprider budskapet till mina kretsar. Du kan väl ordna dit dina kompisar? Är det någon begränsning på antalet?”

Jag känner mig lite vimmelkantig, men jag hör ju vad han säger. ”Det får du bedöma själv. Är det bara bra väder är det väl bara att komma för alla som vill. Men du, säg till dem att de måste ha med sig att dricka och äta själva. Jag orkar inte med att ordna till så många – och man kan ju inte ens veta hur många det blir.”

En bit bort ser jag Sune S. Honom har jag varit tillsammans med en del senaste halvåret. Han är kvick i huvudet och slängd i käften. Det är roligt och uppiggande att vara tillsammans med honom.

Jag går över till honom. Han har varit och hört på Katarina K. ”Hur var det,” frågar jag. ”Pinsamt”, svarar han. Det kan man ju förstå, efter att ha sett hennes tillstånd. Jag känner inte till Sunes inställning till Katarinas förslag till förbättringar för zigenarna. Jag tar inte upp frågan. I stället tar jag upp den tilltänkta festen. ”När skulle det vara då”, frågar han. Det har inte Bo och jag bestämt! Jag kutar bort till Bosse, som står i en klunga en bit bort. Vi kommer överens om att det får bli om fjorton dar, på fredagskvällen. Det behövs tid för att kontakta alla och hinna med förberedelser. Lite måste man göra även om man håller det så enkelt som möjligt. Och fredagar är bra för alla som, liksom jag, arbetar. Då har man ett par dagar för att återhämta sig.

Sune säger att han kan hjälpa till. Vi ska ringa och göra upp om inköp och annat.

Jag blir på bättre humör. Nu har jag i alla fall något använda fritiden till. Jag ger mig strax iväg. Jag har varit tillräckligt länge ute i fukten och kylan. Hoppas vi får annat väder på fredagen, tänker jag.

Anders Leion