Det finns två slags mänskliga rättigheter. Den första sorten artikulerades på 1700-talet och dokumenterades i aktstycken som den amerikanska konstitutionens rättighetskatalog. Den andre sorten lanserades på 1900-talet i dokument som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Dessa två typer av mänskliga rättigheter är så olika och rentav motsatta att man kan förvånas över att de tillåts uppträda under samma benämning. 1700-talsrättigheterna – sådant som yttrandefrihet, pressfrihet, näringsfrihet, äganderätt etc – handlar om att begränsa statens makt över medborgarna. Dessa rättigheter etablerar ett slags frizoner där medborgarna är fredade. Dit får staten inte kliva in och störa med olika regler och andra för den utsatte medborgaren besvärande kränkningar. Frizonerna skyddar medborgarna från staten.

1900-talsrättigheterna gör tvärtom. De kallas entitlements på engelska men har inget bra namn på svenska. Jag kallar dem välfärdsrättigheter. De är av staten tillskapade ekonomiska utfästelser såsom barnbidraget och sjukpenningen. Medan frizonsrättigheterna förbjuder staten att ta makt över medborgarna gör välfärdsrättigheterna motsatsen: de tvingar staten att ingripa mer i medborgarnas liv. Alla välfärdsrättigheter kostar pengar för staten och när den uppfinner nya måste den hämta mer pengar hos skattebetalarna.

Även om Sverige för 250 år sedan genom Tryckfrihetsförordningen år 1766 – den första i världen – låg i framkant när det gällde den första typen av rättigheter så har vi sedermera blivit mer världsberömda såsom anhängare av den andra typen, alltså välfärdsrättigheterna.

Man kan tänka sig att politiker i alla länder är mer förtjusta i välfärdsrättigheter än frizonsrättigheter eftersom de med nödvändighet får mer makt när nya välfärdsrättigheter skapas medan de skulle få mindre makt om frizonerna utvidgades. Därför finns, vad jag vet, ingen politisk debatt någonstans av innebörd att det borde finnas fler frizoner medan debattsidor i hela världen är fulla med krav på nya välfärdsrättigheter från grupper som anser sig orättvist behandlade.

Därför är det sorgligt men inte förvånande att ledande svenska politiker inte gör något särskilt för att skydda exempelvis yttrandefriheten. De talar om hat och hot på internet och ber om hjälp av teknikjättar som Google och Twitter att stoppa inlägg som de inte gillar. Det som stöter dem är emellertid inte ordval och tonfall i folks Facebook-texter utan texternas politiska budskap ty där talar en konservativ opposition mot hela politikerväldet, något som politikerväldet helst vill slippa höra.

Sverige är inte frihetens fanbärare i världen och kommer nog inte att bli det inom överskådlig tid. Den rollen har sedan lång tid spelats av USA (även om USA ofta kommit farligt nära att här och där kväsa friheten). Därför är det oroväckande att amerikanska kongressledamöter sedan valet i höstas följer de svenska politikernas exempel att försöka begränsa press- och yttrandefriheten. Motiven är desamma som här: man säger sig vilja skydda allmänheten från lögner och fula ord men egentligen är det spridningen av oppositionens tankar man vill stoppa. ”Desinformation” är det nya ordet för ”konservatism” skriver The Wall Street Journal i en ledare.

På grund av det första konstitutionstillägget som bland annat förbjuder kongressen att begränsa yttrandefriheten kan kongressledamöterna inte som svenska ledande politiker helt enkelt ta med sig kakor och gå på möte hos Twitter och YouTube och be om censur. I stället, säger WSJ, försöker politikerna tråka kabelföretagen att inte släppa in nyhetskanaler som Fox News i sina kablar. Kongresskvinnan Anna Eshoo, demokrat från Kalifornien, använde ett utskottsmöte till att fråga ett dussintal chefer för kabel- och satellitdistributörer vad de tänkte göra för att hantera ”högermedias ekosystem” från att sprida ”lögn och desinformation” i syfte att möjliggöra ”uppror” och ”motstånd mot offentliga hälsoföreskrifter”.

Anna Eshoos (bilden) intressen framgår av Wikipedia. Hon vill ge uppehållstillstånd till alla illegala immigranter och tillåta delstaterna att betala för deras utbildning, hon deltar i intressegrupper (caucuses) för ahmadiyaa-muslimer (även om hon är kaldeisk katolik), för återbruk, för oceaner, för ”organiskt”, för kvinnofrågor, för armeniska frågor och så vidare. Eshoo samarbetar med Jerry McNerney, en annan kongressdemokrat från Kalifornien, som tycks ha likartade politiskt korrekta intressen till exempel ”hållbar miljö” och ”miljö och ekonomi”.

Men det finns fortfarande amerikanska politiker som värnar om yttrandefriheten. Floridas guvernör Ron DeSantis har ”förklarat krig mot teknologikartellerna” och tänker stifta en delstatslag enligt vilken ett företag som tar bort en kandiderande politiker från internet ska betala hundratusen dollar om dagen i böter.