Gästskribent JOHAN AHLIENUS: ”Proteststorm” = ”hat och hot”?

Hot och våld mot politiker och myndighetspersoner förekommer och det finns det ingen anledning att acceptera. Däremot måste dessa personer nog finna sig i att vara illa omtyckta av ganska många.

De har tagit sig makten över större delen av vad vi förtjänar på våra arbeten, och lägger sig i det mesta vi gör i våra dagliga liv; förbjuder sånt vi tycker vi kunde få bestämma själva eller tvingar oss att göra sånt vi tycker är dumt, ibland vansinnigt.

När politiker och myndigheter förr fattade uppenbart tokiga beslut, lurades eller skodde sig, begick brott eller riktigt stora dumheter, så kunde vi undersåtar reagera med en ”folkstorm” eller en ”proteststorm”, begrepp som nu används mer sällan och har fått lämna plats för det nya begreppet ”hat och hot”.

Det kan finnas flera förklaringar, men störst betydelse har nog offerparadigmet: ”Den som det är mest synd om vinner!”

Krav på fördelar och särbehandling för en person eller grupp har god chans att accepteras i den stund man kan dra på sig offerkoftan. På samma sätt tystnar kritik och angrepp inför den som det är synd om.

Och detta har våra politiker, opinionsbildare och kommunikations-konsulter lärt sig.

Att säga att man orsakat en ”proteststorm” är något helt annat än att man drabbats av ”hat och hot”.

Vad man än har gjort – om man hävdar att man utsatts för ”hat och hot” kan man placera sig i offerrollen – den det är synd om. Och vreden över ohederlighet, oärlighet eller grava misstag förbyts till ”tycka synd om” med hjälp av journalister.

Greppet används av många, på senaste tiden Federley, i viss mån Folkhälsomyndigheten och i en modifierad form Dan Eliasson.

Är det då så att de omfattande och starka känslor som tidigare kallades ”folkstorm” idag har eskalerat till något annat – ”hat och hot”? Eller är det mest språkbruket som förändrats? Kanske är det så – att ”hat och hot” är lite mer färgstarkt, lite saftigare än ”folkstorm”.

Mycket talar för att ”hat och hot” har politiska tillskyndare, som ser möjligheten att använda begreppet i en politisk kampanj. Det väcker starkare känslor, har en retorisk laddning, och, kanske viktigast, kan användas politiskt.

”Hat och hot”-begrepp spelar en viktig roll i agitationen för vår åsiktslagstiftning, Lagen om Hets mot Folkgrupp, men också för den senaste tidens attacker för att begränsa yttrandefriheten och vidga censuren.

Intrycket är att ”hat och hot”-månglarna här inte är riktigt öppna. För en del omständigheter förbryllar och flera frågor skulle man önska se besvarade.

Varför används beskrivningen ”hat och hot” nästan uteslutande om vissa åsikter? Uttalat aggressiva inlägg från grupper för invandring, feminism, etniska minoriteter, hbtq-grupper, djurrättsaktivister och klimatalarmister kallas sällan för ”hat och hot” även när de verkar innehålla bägge delarna.

Och om ”proteststorm” och ”hat-och-hot” är två olika begrepp, var går då gränsen mellan upprörd kritik och ”hat och hot”? och hur stor andel utgörs av hot? Och av dessa hot – hur många har visat sig vara seriösa och lett eller kunnat leda till mord, misshandel eller skadegörelse? Man skulle vilja veta hur många dödshot, vid sidan av de från islamistiska miljöer, som varit reella, och inte bara vad någon upprörd och möjligen överförfriskad medborgare, knappat ned på datorn en sen kväll.

Att ifrågasätta den PR/journalistiska klyschan ”hat och hot”, att skilja på upprörda protester och reella hot verkar angeläget nu när begreppet så ofta används i angreppen på yttrandefriheten.

Johan Ahlienus arbetar inom det vårdindustriella komplexet sedan många decennier. Är gammal nog att minnas, ung nog att bli förbannad. Han heter egentligen någonting annat.

Gästskribent