En fördel med att få vara med när tiden går, det vill säga bli äldre, är att man har upplevt förändringar och vet hur olika saker och ting kändes för några decennier sedan. Kanske kan folk i framtiden förstå äldre tiders tänkesätt genom att läsa böcker i idé- och beteendehistoria fast sådan kunskap kan nog aldrig mäta sig med den självupplevda.

En fråga som jag alltid ställt mig är hur lång tid det tar för nya tänkesätt att slå igenom. Den stora metamorfos som jag har fått uppleva var PK-ismens födelse någonstans kring 1970 och dess genombrott och maktövertagande så där tjugo, trettio år senare. Jag räknar dess framgångsrika genombrott från den tid jag i en blixt insåg att de dumma PK-idéerna – som jag en gång själv hade delat mest för att de till en början kändes fräscha och fräcka och som ett modernt sätt att épater la bourgeoisie – inte, som jag hade förväntat mig, skulle försvinna av sig själva när de alltmer kom i harnesk mot det sunda förnuftet. Jag hade trott att det sunda förnuftet skulle sopa undan tramset utan pardon. I stället gav det sunda förnuftet upp och började anamma PK-ismens idéer och tankevanor.

Att människor så motståndslöst svalde det nya synsättet berodde förstås till stor del på att det nya synsättet var kopplat till välfärdsstatens enorma expansion. Där fanns en massa pengar och varje år kom kraftigt förstärkta offentliga budgetar. Pigga ungdomar som på 1970-talet gick på universitet och funderade över sitt framtida yrkesliv insåg att det offentliga skulle expandera och att man lika gärna kunde ge sig hän åt denna stora förvandling och anamma sådana synsätt som gav livsluft åt projektet.

Tar det tjugo, trettio år att vända samhällets dominerande filosofi? Det är en mycket kort period. Med tiden har PK-ismen grävt sig allt djupare i samhällskroppen. Till exempel läste jag i Svenska Dagbladet en artikel om uppfostran och träning av hundar. Sådant tycks följa samma principer som den svenska skolan. ”Oroande när många vill ha en hund de inte vill träna”, säger en ”erfaren instruktör som vunnit flera SM-guld i hundlydnad”. Så här sammanfattas metamorfosen:

I hundvärlden har det skett ett paradigmskifte i hur man ser på uppfostran sedan 1970-talet. Då var dominans ledordet och den valp som inte lydde skulle bestraffas och lära sig att veta hut. Idag är det belöningsbaserad uppfostran som gäller, där goda beteenden förstärks.

På 1980-talet hade det nya tänkandet, PK-ismen, förankrat sig i staten. Minns Marx pregnanta uttalande att ”samhällets dominerande värderingar är de dominerande klassernas värderingar”. Jag skrev nyligen om en historiebok från 1852 av överste B. von Schinkel som är intressant just för att den behandlar hur seder och tänkesätt förändras under olika makthavare och hur fort det kan gå.

Under frihetstiden – från Karl XII:s död 1718 till Gustav III:s revolution eller statskupp år 1772 – hade ett modernt partisystem (som bestod av Hattar och Mössor) börjat ersätta de gamla stånden som organisationssystem. Partierna tålde inte varandra. Människor som var med i det ena partiet kunde inte längre umgås med gamla vänner som tillhörde det andra. Familjer splittrades. Det måste ha varit ungefär som nu när folk inte törs tala politik av rädsla för gräl och repressalier. Men efter Gustav III:s kupp bestämde kungen enväldigt. Partierna tonade bort och det fanns mindre anledning för dem att strida inbördes. Kungen ville få folk inom de ledande skikten att sluta tänka på partier och i stället ägna sig åt etikett, ceremonier, elegans och opera. Han ville, skriver Schinkel:

… tillvänja sina undersåtar vid konungadömet, och under intrycket av dess yttre glans uppliva det i deras hjärtan. Glädjen och de offentliga nöjena fingo efter revolutionen och med upphörandet av partibitterheten nytt liv. Släktingar, vänner och grannar, som av politiska skäl länge ej sett varandra, började åter umgås och umgås förtroligt.

Kungens personlighet kom att påverka nationens vanor och beteenden, framför allt de högre klassernas:

Den snart sagt enda egenskap, som för Gustav III hade något värde var sällskapsvettet: gåvan att kläda sig, konversera, dansa, överglänste alla andra; och dygden var en leksak varöver man gjorde sig lustig… Man levde föga mindre fritt och tygellöst i hela den högre societetens eller den så kallade le beau monde än på hovet… Hovets anda nedträngde till universiteten, och man tog själva framtiden i beslag för de nya sederna. I stället för studier vinnlade man sig om att dansa, rida, parlera franska, och sinnet för djupare forskning och vetenskap steg ned i graven med Linné.

Gustav III hade alltså tjugo år på sig att förändra de högre klassernas beteende och värderingar från hans revolution 1772 till hans död 1792. Även här ser man hur fort det går, två decennier, att åstadkomma mycket stora förändringar i de värderingar som råder – i varje fall på ytan.

Den eventuellt obefogade optimistiska slutsats jag drar är att det faktiskt skulle gå ganska snabbt att vända den skrämmande utveckling som fortsatt pågår i Sverige men det förutsätter, förstås, att vi får ett ledarskap som kan peka i en ny riktning. Hittills väntar vi bara och låter vanhävden fortsätta.

Bilden föreställer den av Gustav III uppfunna svenska nationaldräkten. Den var tänkt som en överklassens Mao-kostym: enkel, allmänt använd och helt och hållet tillverkad i Sverige som stöd till den nationella textilindustrin.