MOHAMED OMAR: En svensk Jules Verne

Den oikofobiska depression som många svenskar tycks lida av är obefogad. Svenskar är duktiga på många saker och har mycket att vara stolta över. I notiserna under rubriken ”Denna dag i svensk historia” påminner jag ibland om stora svenska upptäcktsresande, vetenskapsmän och uppfinnare.

Nu när amerikanerna har landsatt ett fordon på Mars för att göra undersökningar, blev jag påmind om att vi också har en svensk Jules Verne. Inte lika stor som fransmannen, men ändå. Författaren och ingenjören Otto Witt (1875-1923) skrev science fiction-berättelser. Ordet science fiction var inte uppfunnet än och han kallade sina berättelser naturvetenskapliga romaner, framtidsromaner och tekniska sagor.

Den svenske Jules Verne är idag okänd för de flesta, vilket är tråkigt. Han var under 1910-talet en av våra mest produktiva författare. Mellan 1911 och 1921 skrev Witt mer än trettio romaner och novellsamlingar samt utgav åttiofem nummer av ”Hugin. Tidskrift för naturvetande i roande form”.

Jag hittade en artikel om Witt i DAST Magazine (4/9 2009:

Det gemensamma för allt han skrev var upptagenheten vid naturvetenskap och teknik. Hans deckare, framtidsromaner och tekniska sagor lockade med spännande titlar och storslagna äventyr. Men under de rafflande intrigerna doldes författarskapets egentliga syfte som var att popularisera den kunskap som i allt högre takt förändrade livet i samtiden.

[…]

Kritiken mot de naturvetenskapliga fackmännen är därför ett återkommande tema i Witts romaner. Hjälten är i dessa oftast en ung ingenjör som tack vare sin fantasi och gränsöverskridande ämneskunskaper kan lösa all världens problem och uppfylla alla önskningar. Ingenjörens lekfulla tankekraft kontrasteras mot professorernas och nobelpristagarnas stelhet och avsaknad av fantasi. Deras högmod leder dem ofta i fördärvet och de besegras alltid av hjälteingenjören i kampen om att behärska naturen.

Otto Witts böcker finns inte längre att köpa i bokhandeln. Man dock hitta dem i vissa biblioteksmagasin eller på antikvariat. Några titlar finns att läsa på nätet på sajten Projekt Runeberg.

Romanen Den underbara spegeln (1914) utspelar sig i framtiden, på 1950-talet, och handlar om ett arv som enligt testamentet skulle tillfalla den som löste ”marsgåtan”.

Marsgåtan är de underliga ”kanalerna” som många forskare trodde fanns på den röda planeten. År 1877 tyckte sig italienska astronomen Giovanni Schiaparelli se linjer på Mars, som han kallade kanaler. Spekulationer tog fart. Fanns det en civilisation på Mars? Var det ruinerna efter en gammal civilisation?

Marsgåtan visade sig senare vara en optisk synvilla.

Så här förklaras gåtan i Witts roman Den underbara spegeln:

Nu visade höjdmätaren jämt 260 meters höjd över spegelns yta.

Han blickade nedåt.

Absolut intet att se.

Han kretsade på samma höjd i åttor, i små cirklar, i S-slingor – fortfarande intet.

Han började ana, att aeroplanet möjligen susade allt för fort fram för att kunna uppfatta bilden – då – med ens framträdde Mars tydligen och stor i spegeln.

Få ögonblick varade synen.

Men för Wolfgang var den tillräckligt tydlig.

Mars utbredde sig för honom som en stor – isöken, fullständigt liknande de jordiska polartrakterna. Och upp ur denna yta skuro sig långa bergskedjor igenom. När snön och isen smälte på dessas sidor, blevo de snöbara och framträdde som långa, mörka streck och linjer mot den ljusare, underliggande grunden.

Så enkel var den invecklade Marsgåtan – så ohyggligt enkel.

Romanen är väl inte stor litteratur, men den är väl värd att läsa. Om inte annat för att det är roligt att läsa om hur svenskar i början av 1900-talet föreställde sig 1950-talet.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera till mig genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar