I boken ”Postmodernismens förklaring” beskriver den kanadensisk-amerikanske filosofen Stephen R.C. Hicks (bilden) hur en utbredd förnuftsskepsis i kombination med socialismens kris gav upphov till postmodernismen. (Boken finns i svensk översättning som e-bok hos Bokus.)

Upplysningen hade, skriver Hicks, förklarat att människan kan skaffa sig kunskap om världen och naturen genom att använda sina sinnen och sitt förnuft. Detta lade grunden till framväxten av empirisk vetenskap, liberal kapitalism och individuella rättigheter. Den industriella revolutionen och enorma tekniska framsteg ledde fram till dagens västerländska välstånd.

Men upplysningen möttes, fortsätter Hicks, av en motupplysning präglad av kunskapsteoretisk skepticism. Immanuel Kant (1724 – 1804) ifrågasatte upplysningens tes om empirisk kunskap. Den stipulerade att utifrån kommande sinnesintryck ger oss kunskap om verkligheten omkring oss. Nej, säger Kant. Endast ett helt tomt och genomskinligt förnuft kan ge en sann bild av verkligheten. Men förnuftet är inte tomt utan fullt av subjektiva föreställningar. Den bild som sinnesintrycken förmedlar är därför inte den ”verkliga” verkligheten, utan färgad av våra subjektiva (van-)föreställningar. Förnuftet kan inte nå kunskap om verkligheten via utifrån kommande sinnesintryck. Det är tvärtom vi själva och vårt förnuft som riktar medfödda åskådningsformer mot verkligheten. Det vi ser där ute är format av våra inre färdiga mallar som vi riktar mot omgivningen. Den slutsats Kant drog var att förnuftet inte kan nå objektiv kunskap om verkligheten.

Denna åtskillnad mellan förnuft och verklighet som Kant pekade på, blev, enligt Hicks, ett problem som var svårt att komma runt för efterföljande filosofer. Kant öppnade dörren för spekulativ metafysik och kunskapsteoretisk irrationalism. Hegel (1770 – 1831) kom fram till att verkligheten formas av människans eget medvetande och är en alltigenom subjektiv skapelse. Motsägelser finns inbyggda i förnuftet och i verkligheten. Sanningen är relativ. De så kallade irrationalisterna, representerade av bland andra Kierkegaard (1813 – 1855) Schopenhauer, (1788-1860), Schleiermacher (1768-1834) och Nietzsche (1844-1900) var visserligen sinsemellan olika, men ändå överens om att förnuftet, som är vår kognitiva förmåga, inte kan veta något om verkligheten, som är motsägelsefull och absurd. Förnuftet övertrumfas av påståenden grundade i det irrationella, i känsla och instinkt. Schopenhauer menar exempelvis att ”endast genom vår egen vilja, våra lidelsefulla känslor, särskilt de som musiken framkallar, kan vi få grepp om verklighetens innersta natur”.

Heidegger (1889 – 1976) sammanförde metafysik och irrationalism och byggde vidare på ovanstående slutsatser. Han adderade att förnuftets ord och begrepp måste skalas bort, destrueras och ”avslöjas”. Logiska motsägelser är inget tecken på felaktigheter och känslan är en bättre ledsagare än förnuftet. Postmodernismens förgrundsfigurer anger Heidegger som deras viktigaste läromästare.

Thomas Kuhn (1922 – 1996) sammanfattade föregående generationers filosofiska tankegångar. Om varseblivning, logik och språk inte kan ge upphov till logiska sanningar om verkligheten, så gäller detta även vetenskapen. Föreställningen att den hänför sig till sanning eller verkligheten är endast en illusion. Allt det vi ser omkring oss, inklusive alla moderna tekniska uppfinningar, är uppfattade genom våra sinnen, och kan aldrig uppfattas utanför sinnesförnimmelserna. Dessa är subjektiva och avskiljda från den ”verkliga” verkligheten, den verklighet som är objektiv och observationsoberoende. Kuhns slutsatser, menar Hicks, signalerade den vetenskapspositiva andans sammanbrott inom den amerikanska filosofin. Förnuftets och vetenskapens försvarare visade sig oförmögna att komma med relevanta motargument.

Postmodernismen, med de tongivande filosoferna Michel Foucault (1926 – 1984), Jaques Derrida (1930 – 2004) och Richard Rorty (1931 – 2007) utformade en syntes av de filosofiska trenderna. Sanning och objektivitet är myter, enligt dessa tänkare. Varseblivning och förnuft består endast av subjektiva intryck. Alla tolkningar har samma giltighet och empiriska belägg är aldrig bevis. Känslor och lidelser är bättre ledsagare än förnuftet.

Men postmodernismen är inte bara kunskapsteori, betonar Hicks, utan också – kanske i än större utsträckning – en politisk vänsterrörelse. Socialismen har visat sig vara historiens stora förlorare. I stort sett alla socialistiska experiment har slutat med diktatur, massmord på den egna befolkningen och, som i Sovjetunionens fall, totalt sammanbrott. Kvarvarande regimer såsom Kina, Venezuela, Kuba och Nordkorea visade sig vara dåliga förebilder. Allt förnuft och all logik talar därför, enligt Hicks, emot socialismen.

Hicks menar att postmodernismen kom som en räddande ängel för dem som trots alla bevis inte kunde tänka sig att överge socialismen. Mot bakgrund av filosofins nya lärdomar kunde nu hela upplysningsprojektet avfärdas. Det finns ingen sanning och förnuftet säger ingenting om verkligheten, stipulerade postmodernisterna. Om logiken talar emot socialismen så betyder det ingenting, eftersom logik är en illusion. Förnuft är den vite mannens eurocentriska konstruktion för att utöva förtryck. Kunskap, juridik, rättvisa och jämlikhet är endast olika uttryck för social maktutövning. Västerlandet är rasistiskt, sexistiskt och förtrycker de fattiga, enligt postmodernisterna. Hicks pekar på att när gemensamma referensramar som logik och förnuft saknas, hänvisas människor till att söka sig till sina etniska, sociala och könsbetingade grupper. Samhället kommer därför i en postmodernistisk värld att präglas av motsättningar mellan grupper och mellan förtryckare och de förtryckta. Språket är, i det postmoderna synsättet, inte ett redskap för att förmedla fakta och argument utan ett slutet system utan kontakt med någon yttre verklighet. Det ska användas som ett vapen i kampen mot kapitalismen och den vite förtryckande mannen. Postmodernismens språk, skriver Hicks, präglas av hård och hätsk retorik med tonvikt på personangrepp. Eftersom ingenting är sant kan nästan vad som helst sägas, huvudsaken är att det stödjer de underkuvade och drabbar förtryckaren.

Detta är en mycket koncentrerad sammanfattning av Hicks bok, som bör läsas av alla som vill veta mer om postmodernismen. Han ger ingen lösning men avslutar med följande ord: ”För att kunna stå emot postmodernismens strategier och upprätthålla upplysningsvisionens framåtskridande är det helt avgörande att man tillfullo artikulerar och utarbetar försvaret av dessa principer.

Sven Robach är pensionerad civilekonom.