ANDERS LEINON: Sjuttonde avsnittet av självbiografin – ”Den här gången hade jag tur”

Detta är avsnitt sjutton av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Ett par dagar senare träffade jag Alfred och hans familj från Nyköping. Det var långt före mobiltelefonernas tid. Jag satt en halv dag i en park och väntade på dem. Tillsammans for vi långsamt till La Gacilly. Det var hett och vi var fem personer i den lilla Opel Rekorden. Vi stannade ofta. Vistelsen nu i Frankrike var mitt tredje besök i landet.

Första gången var jag bara femton år. Två klasskamrater och jag hade varit på jordbruksläger i England. Vi åkte hem över Paris och stannade där ett par veckor, tills pengarna och sommarlovet tog slut. Då var vi så fattiga att jag aldrig lyckades upptäcka hur enkelt och gott man kan äta i Frankrike. Däremot upptäckte vi att man kunde stilla hungern med rött vin. Före den upptäckten beställde vi mjölk. Barägaren muttrade men stultade över gatan och köpte oss en flaska. Det var det år då Mèndes-france ville få fransmännen att dricka mindre. I tunnelbanan fanns nykterhetspropaganda: Jamais plus d´un litre de vin par jour! Aldrig mer än en liter vin per dag! Jag tyckte det var roligt att en liter vin skulle vara något slags mått på återhållsamhet och kommenterade saken för Alfred. Han berättade då att han började som målarlärling hos en mästare som var alkoholist. Mäster drack så mycket att han måste ha gylfen uppknäppt och organet liggande som ett avloppsrör för att kunna pinka i sömnen, under den tupplur han tog varje lunchrast.

Inte heller andra gången, två år efteråt, när jag gick en kort kurs i Paris, lärde jag känna den goda maten.

Bland studenterna fanns en finska. Hon var trevlig, men gick alltid i sandaler. Hon hade fula tår.

Men nu, när vi långsamt tog oss fram mot Bretagne, och sedan under de följande veckorna, gjorde jag det. Vi köpte oss baguetter och ost, ofta Camembert. Det var så underbart gott. Jag åt brödet tills gommen var skinnflådd av den hårda skorpan. (Sedan, hemma i Sverige, försökte jag få tag i lika gott bröd och lika god ost. Efter fruktlösa försök gav jag upp).

I La Gacilly bodde vi hos Alfreds mor. Varje dag stultade hon bort till några affärer på förmiddagen och köpte råvarorna till lunchen och middagen. Nästan alltid gick hon förbi slaktaren som höll till på samma gata, en bit bort. Det var ett vanligt bostadshus. Han hade sin affär och sin verksamhet på nedre botten. Där stod han vid ett stort bord framför det öppna fönstret. På bordet kunde ett djur ligga på rygg, med uppskuren mage.

Var det en obehaglig bild? Nej, det var en bild av lugn, av ett vardagligt, nästan ömsint sätt att ta hand om djuren och skaffa invånarna mat.

Alfreds mor stekte köttet på vedspisen. Också det var så gott.

Vi besökte fransmannens släktingar. En kusin hade gift sig och byggt ett nytt hus i byns utkant. Det var försett med jordstampat golv. Bebyggelsen inne i byn var också mycket traditionell, och vacker: Låga stenhus längs med trånga gator. Överallt fick Alfred, och i någon mån jag, vara tolk. Han var den ende i familjen som talade franska. Varje sommar besökte han och frun La Gacilly. Hon lärde sig aldrig tala franska. Inte heller lärde hon sig använda smör vid matlagningen, som hans mamma alltid använde. Hon, fiskardotter från skärgården utanför Nyköping, använde margarin.

Vi skildes. De tog bilen och jag tåget hem. Jag skaffade mig ett rum i Stockholm och började på Handelshögskolan.

Varför började jag på denna skola? Den var den enda privata högskolan, känd för att fostra ungdomar från välbeställda familjer, för att ungdomarna skulle kunna fortsätta att hävda familjernas ställning. Inte heller hade jag visat något intresse för ekonomi. Hade jag följt mina intressen skulle jag ha studerat språk eller historia, eller möjligen statskunskap.

Förklaringen var mycket enkel. Två av mina klasskamrater hade redan börjat där. De ansåg att skolan var bra och att det gick snabbt att få examen.

Jag började, med nollställda förväntningar. Ryktet stämde till stor del, men bland eleverna fanns också de som inte kom från överklass eller högre medelklass. Studierna var väl strukturerade. Jag visste hela tiden vad jag skulle göra, vad som var aktuellt för dagen och vad som skulle komma härnäst.

Snabbt kom jag in i ett gäng som bestod av Sixten B., en tio år äldre man, lång, lite böjd med tydlig norrbottenaccent. Han hade länge arbetat på posten. Tommy H., jämnårig med mig. Han var från Köping och vikarierade samtidigt som jag på skolan i Köping. Han var liten, rörlig, med en spretig lugg som han ofta strök åt sidan. Anders F., som arbetat på handelskammaren i Paris och studerade franska på samma kurs som jag; alla måste läsa ett språk, vi tillhörde den minoritet som valde franska. Han var den klart snyggaste av oss alla. Två norrmän, Kolbjörn H. och Harald K., som inte kommit in på handelshögskolan i Bergen. De var lite äldre och betydligt mindre barnsliga. Det här gänget studerade tillsammans. Det var en stor hjälp, främst därför att det upprätthöll studiedisciplinen. Den som inte hängde med sinkade de andra. Vi löste mycket av uppgifterna ihop.

Tiden gick mycket fort. När väl en tenta hade skrivits var man redan i färd med att förbereda sig för nästa, innan man hade resultaten från den första.

Nationalekonomin passade mig bäst. Den låg nära politiken och den var tillräckligt abstrakt för att tilltala mig. Jag hade svårare att känna någon entusiasm för företagsekonomin. Jag hade ingen praktisk erfarenhet av företagsvärlden.

Tommy och jag sitter tillsammans i biblioteket för att läsa till en tenta. Texten handlar om pallens revolutionerande betydelse för godshantering. Det är en så närsynt praktisk berättelse att vi skrattande måste rädda oss ut i korridoren. (Och jag påminns om en exakt likadan situation 10–12 år tidigare. Nanne och jag sitter i Nyköpings bibliotek. Vi läser i Albert Engströms samlade verk, hela tiden med undertryckta skratt. Ibland blir trycket så stort att vi måste rädda oss ut på gatan för att kunna skratta högt. På den tiden skulle det vara tyst i biblioteken).

Under studietiden skulle man helst skaffa sig praktik från något företag i utlandet. Jag och Sixten anmälde oss sent inför första sommarens studieavbrott och vi fick ta det som fanns kvar. Vi kom båda till Berlin: jag till ett varuhus, han till Försäkringskassans huvudkontor.

Någon månad för avresan till Berlin träffades alla i gänget i min lägenhet på Sveavägen. Jag hade ringt till två flickor som jag träffat i skolan i Rambouillet och fått dem att komma den 31 mars 1961, för att tillsammans med oss lyssna på radioreferatet från matchen mellan Ingo Johansson och Floyd Pattersson.

Jag hyrde en lägenhet på Sveavägen med ett rum och en sovalkov. Vi lyckades packa in oss och började grundligt förbereda oss för radioreferatet genom att timme för timme dricka öl och gin. Jag såg hur Anders och Bibi, den sötaste flickan från Rambouillet, hittade varandra med trevande men allt mer stadiga blickar.

Efter matchens slut och Ingos nederlag tog vi oss till Handels och dansen där. Anders och Bibi hade försvunnit. Jag ansågs vara för full och släpptes inte in. Jag var för full. Jag har inte kunnat dricka gin sedan dess.

Dagen därpå sparkades jag ut från lägenheten. Värdinnan påstod att det var förbjudet att ha flickor på rummet, oavsett omständigheterna i övrigt. Och att hon hade klargjort detta för mig. Det hade hon inte. När hon sagt upp mig frågade hon om jag kunde föreslå henne någon annan hyresgäst. Konstigt nog hjälpte jag henne. Hon fick telefonnumret till Totte, en av dem från Nyköping som jag varit i England och Paris tillsammans med.

Det kändes lite tungt. Jag tvangs att flytta så ofta. Jag ville inte bo inneboende och kontrakten på lägenheter i andra hand var alltid kortvariga. (Det visade sig dessutom att jag skulle komma att vräkas en andra gång av samma skäl. Jag lät en flicka sova över hos mig i den övervåning på en villa i Tureberg, som jag hade tänkt hyra en längre tid, och dessutom hade vi badat tillsammans i badkaret. Det hade värdinnan hört. När hon sedan höll förhör med mig märkte jag att det nog hade gått för sig om jag visat henne samma uppmärksamhet. Men det hade jag inte och jag fick dra).

Den här gången hade jag tur. Studentkårernas gemensamma bostadsförmedling hade just fått in ett rivningshus på Drottninggatan. Det låg mittemot Observatorielunden, bara några hundra meter från Handelshögskolan. I porten bredvid dödade en tid senare en jurist sin klient och brände upp kroppen i en kakelugn, för att dölja hur han försnillat klientens pengar.

Huset hade alltså kakelugnar, ingen centralvärme. Jag använde kakelugnarna, därför att det var trevligt. Ved köpte jag säckvis från en vedhandlare i ett grannhus. Men den mesta värmen kom från fotogenelement. Det var mer effektivt och bekvämare.

Lägenheten hade tre rum, vart och ett bebott av en student. Det var en psykologistudent, en student som studerade lite av varje för en fil.kand.-examen, och så jag.

Den ende som hade flickvän var den lite äldre, runde och lite tungsinte psykologen. Hon var hans motsats: liten, smal och gladlynt.

Efter bara en kort tid hamnade hon och jag i ett hotellrum som låg en trappa upp, i ett av de små, luggslitna hotell som fortfarande fanns kvar i Klara. Trappan upp var som en smal och brant stig. Rummet var litet, trångt och varmt.

När jag klädde av henne och hon såg min iver sa hon, glatt flämtande: ”Tänk om Björn kunde göra så där någon gång!”

På morgonen ville vi äta frukost i en liten, enkel restaurang intill hotellet. Vi blev inte insläppta: Det tog vi inte så hårt. Vi insåg ju att vi såg lite schaviga ut, mer än vanligt efter den genomvakade natten.

Det gick ju inte att dölja vad som skett. När vi kom till rivningslägenheten sa psykologen inget, men lägenhetens tredje hyresgäst skällde ut mig: ”Ja, ta för dig du bara, sådan är du. Det har ju märkts.”

Vaddå? Jag? med min eländiga flickhistoria?

Anders Leion