PATRIK ENGELLAU: En tredje väg

Den moderna välfärdsstatens filosofi bygger på två besläktade doktriner, dels att människan är svag och för det mesta i behov av någon sorts beskydd, dels att staten med sina magiska verktyg kan lösa människornas problem. Denna tankefigur inspirerar statens tänkande. Ett exempel är kriminalpolitiken.

Ett grundfaktum är att det i vårt samhälle liksom i alla andra hittills kända är att det existerar brottslingar som besvärar samhället i övrigt. Den stora frågan är vad staten i egenskap av huvudansvarig för ordningen ska göra åt brottsligheten. Hos oss har statens reaktioner utgått från den moderna välfärdsstatens filosofi enligt vilken brottslingar egentligen är oskyldiga eftersom de är så svaga att de inte kunnat motstå inflytandet av onda omständigheter i form av övermäktiga sociala faktorer som allihop på något vis hänger ihop med fattigdom. Till exempel föreställer man sig att fattigdom leder till trångboddhet och social misär som i sin tur hos de berörda människorna, särskilt de unga männen, skapar hat mot samhället, misströstan inför framtiden och en sorts revanschlystnad som hos den drabbade resulterar i en ofta eskalerande kriminalitet.

I enlighet med föreställningen om sina egna avancerade förmågor formar välfärdsstaten en kriminalpolitik vars mål är att bekämpa och utrota fattigdomen och vårda brottslingarna i syfte att avvänja dem från deras kriminella vanor. Denna kriminalpolitik har nu bedrivits i mer än ett halvt sekel. Den har på det hela taget misslyckats.

Den etablerade kriminalpolitikens återstående försvarare vill inte medge några brister i sitt synsätt utan insisterar fortsatt på att statliga ingrepp är rätt lösning fast det nu tycks behövas kraftigt ökade doser. Men ju tydligare misslyckandet blir desto mer väcks nya tankar. Den första alternativa tanken är att fängelsestraffen bör förlängas.

Politikerväldets anhängare gillar egentligen inte den tanken eftersom den representerar ett erkännande av att statens magi inte har de väldiga krafter man tidigare föreställt sig. Staten har varken lyckats utrota brottslighetens påstådda orsak – fattigdomen – eller vårda brottslingarna till laglydnad. Hela idén med att låsa in folk för att slippa se problemet blir något av ett filosofiskt nederlag.

Varför det blir bättre med fler inlåsta kriminella är inte alldeles klart. En del teoretiker menar att långa fängelsestraff verkar avskräckande så att brottsligheten sjunker. Andra säger att även om långa straff inte minskar brottsbenägenheten så håller de buset borta från gatorna och spärrar man in buset tillräckligt länge så är de kriminella för gamla för att ha lust att sälja knark när de muckar.

Själv har jag svårt att bli entusiastisk över hårdare och längre straff. Jo, det är klokt att i dagens situation skärpa straffen, men det är ingen lösning, bara ett annat sätt att administrera ett samhälleligt nederlag. Ett land som resolut beslutat att satsa på långa fängelsestraff även för relativt obetydliga förbrytelser är USA. Antalet intagna per capita är där tio gånger så stort som i Sverige. Om vi följde den amerikanska linjen skulle Sveriges omkring fem tusen fängelseintagna bli femtio tusen. Det vi tar igen på karusellen förlorar vi på gungorna.

Även om jag riskerar att förlora kontakterna med verkligheten tror jag att vi behöver gå tillbaka till grunderna och ifrågasätta den moderna välfärdsstatens filosofi. Det är nog sant att fattigdomen är en starkt bidragande orsak till brottsligheten men eftersom alla fattiga människor inte blir brottslingar så måste välfärdsstaten ha fått något om bakfoten. Jag tror det är svaghetspresumtionen som leder välfärdstänkandet in på fel spår. (Notera dock att det är just antagandet om människors svaghet som ger systemet dess berättigande vilket förklarar varför tanken försvaras med sådan ihärdighet. Se bara på Morgan Johansson.)

Den franske 1600-talsförfattaren Jean de La Bruyère (bilden) påpekade en viktig sak som vi bör uppmärksamma:

Om fattigdomen är brottets moder så är bristen på förstånd dess fader.

Brottet behöver liksom människan både en moder och en fader för att bli till, både fattigdom och oförstånd. Om nu själva utgångspunkten för välfärdsstatens insatser är att folk är svaga och därmed oförståndiga är det inte bara de kriminella som tillhör dramats bovar utan även välfärdsstatens tänkande.

Men om du frågar mig vad man i så fall gör åt saken blir det genast svårt. Om de fattiga vore ambitiösa, plikttrogna, flitiga, ansvarskännande, kort sagt behäftade med alla de dygder som leder till att folk på egen hand tar sig ur fattigdomen så skulle vi ha desto mindre brottslighet. Jag tror att vi borde ha en politik som utgick från att folk har sådana förmågor i stället för att utgå från motsatsen vilket troligen bara skadar saken.

Patrik Engellau