GUNNAR SANDELIN: En lång svensk tradition: Det är synd om brottslingen!

I veckotidningen Allers FamiljeJournal från 1959, när Folkhemmet var intakt och Sverige en förebild för övriga världen på riktigt, låter artikelförfattaren, skådespelaren och författarinnan Karin Juel, sin moderliga medkänsla med en kåkfarare strömma ur ett ymnighetshorn av mjölk och honung. I artikelserien En gång straffad, alltid straffad vill hon hjälpa en ung återfallsförbrytare som ska komma ut från ”kåken”, att byta livsbana. Men hon räcker inte till.

Omhändertagarivern och skuldkänslorna är hennes drivande element, och man förstår att den ungdomskriminelles öde ligger i hennes medkännande händer, knappast i hans egna livsval. Om hon bara kunde vandra vid hans sida när han kommer ut och ”passerar Långholmsbron på väg ut till friheten!”. Han är ju så ”svag och lättledd”:

Skam och skuld kände jag. Hur kan vi någonsin förvänta oss något av dessa människor, tänkte jag, när vi lämnar dem så ensamma, så utanför all gemenskap, hjälp och förståelse. Länge hade jag vetat att den som har straffats har ett av de svåraste handikapp en människa kan få i livet, men för första gången stod det nu brännande klart.

Hennes nästan religiösa uppvaknande till medkänsla och omhändertagande med samhällets olycksbarn genomsyrar varje textrad. Allt som denne unge lagbrytare råkar ut för beror på otur eller på omgivningens kallhamrade fördömande, vilket gör honom ”kallsvettig av ångest”.

En gång straffad, alltid straffad. Är inte detta ett bittert öde? Men så är det ofta. För att börja om igen när man allvarligt råkat på sned i livet räcker det inte bara med egen vilja. Ofta är den så försvagad av fängelsevistelsen att den inte är mycket att bygga på. Den frigivne behöver stöd. Men vad den frigivne får är misstro, öppet förakt. Ett hånfullt ord svider som piskrapp.

Och därför hamnar den frigivne åter i kriminalitet, eftersom ”gänget” är de enda som han (”hen” var inte aktuellt då) kan ty sig till.

Säkert kan detta öde ha drabbat vissa personer med olycklig bakgrund, men det intressanta är att Sverige oförtrutet fortsatt med samma psykosociala förklaringsmodell i över 60 år: Det är samhällets och allas vårt fel att vissa hamnar på andra sidan lagen!

Det svenska kulturetablissemanget sjunger gärna med i empatikören om den kriminelle som brottsoffer. Några axplock: Släpp fångarne loss, det är vår (text: Birger Sjöberg, film: Tage Danielsson 1975),

Riv alla fängelser, riv! sjöng kåkfararen Konvaljen, som var antihjälte i SVT:s samhällsprogram på sjuttiotalet och den dåvarande proggrörelsens autentiska frontfigur. Ett fynd för medelklassens radikaler som använde en äkta utslagen som kuttersmycke under mottot ”En riktig kriminell! Vad spännande och revolutionärt! Vad ska mamma och pappa säga?”. Björn Afzelius gjorde hjältar av de småkriminella under samma tid, när han sjöng: Jag har stulit och rövat och rymt och blitt fångad, därför sitter jag här, medan dom som har lurat sitt folk på miljoner, lever i Basel och Bern. Cornelis gick i samma fotspår, listan kan utvidgas.

Idag gullar PK-media med den somaliske gangsterrapparen Yasin från Rinkeby, medlem i det kriminella nätverket Shottaz, tidigare dömd för grovt vapenbrott och nu häktad för stämpling till människorov. I Aftonbladet kallas han för ”en av landets främsta samtidsskildrare”.

Jag minns hur rädd jag kunde vara när jag på sjuttiotalet arbetade som socialassistent (som det hette då) i en stockholmsförort, och fick ta emot kåkfarare som skulle anpassas till samhället. Förtur till bostad, javisst! Sedan var det bara att pytsa ut socialbidragen till våldsverkare (mördare, bland annat), även om de hade sumpat sitt sjunde ”70-kort” (månadsavgiften för resor på SL på den tiden). Det ansågs visserligen lite bekymmersamt att ta emot en oberäknelig klient som kunde dra kniv när han inte fick som han ville, men det fick man liksom ”hacka i sig”. Vi skulle ju stå på de svagas sida!

När det blev för tufft för de kvinnliga socialarbetarna kallades vi män (i minoritet, förstås) ibland in som förstärkning för att ”sätta gränser”, vilket ofta resulterade i hot om våld. Det kändes som att vara kanonmat för en låg lön, men många inom ”socialsvängen” (med borgerlig bakgrund) hade en vision. De såg sig själva som en förtrupp för radikala samhällsomdaningar, och inbillade sig att klienterna hade någon slags socialistisk potential. Kurslitteratur från Socialhögskolan 1975 talar sitt tydliga språk.

Individualiseringen av den enskilda brottslingens öde transformerades över tid till en ideologi som resulterat i att vi i dag har 40 beväpnade utländska klaner som styr den undre världen, shariapatruller i utanförskapsområden, bilbränder och gangsterrappare som ikoner och förebilder för unga. Bland annat.

Det naiva vänstertänkandet, som går ut på att alla innerst inne föds som goda oskrivna blad för att sedan präglas av ett cyniskt klassamhälle, har i det mångkulturella tidevarvet lett till att Sverige har blivit vad som vissa frispråkiga poliser kallar för ”ett smörgåsbord för kriminella”. Den senaste statistiken om invandrare och brottslighet, kan studeras här i DGS uppdaterade studie över 30 års data från Brå.

Gunnar Sandelin