RICHARD SÖRMAN: ”Institutet för forskning om stolthet, frihet och självständighet”

Vi behöver nya forskningsinstitut i Sverige. Vi behöver kunskap och insikter. Vi behöver förstå hur vi kan hitta tillbaka till vår stolthet, frihet och självständighet. Det finns akademiker som gör karriär på att lära oss att hantera vår förnedring: Mångfald och kulturmöten ska göras om till ”möjligheter” (för vem?). Men låt dem gärna hållas. Vi andra väljer att vända blicken uppåt: Uppåt mot stoltheten, mot friheten, mot självständigheten.

Tror du på ”oberoende forskning”? Gör inte det. Visst ska akademisk forskning stå fri från politisk påverkan, men det är ett misstag att tro att forskningen kan stå fri från forskarnas egna ideologiska böjelser. Det är till och med så att viljan att sätta ord på sina egna intuitioner, sina egna preferenser driver forskningen framåt. Det finns grundforskning där man mest sammanställer fakta utan att förklara dem; den kan vara motiverad av en neutral önskan efter objektiv kunskap. Men så snart dessa fakta ska förklaras är det svårt att undvika ideologiska perspektiv. Och det är inget problem; Det är bra med objektivitet och verifierbarhet, men det är också bra, och dessutom ganska ärligt, med ideologiska ställningstaganden.

Jag skulle vilja se ett nytt forskningsinstitut i Sverige som öppet förklarar sina ideologiska avsikter. Vi behöver nämligen bättre förstå hur vi västerlänningar ska få tillbaka vår integritet. Jordan Peterson har sagt att hans arbete drivs av en vilja att rädda den västerländska kulturen. Och för att göra det måste vi hitta tillbaka till grunderna, menar han, både när det gäller vår natur och vår kultur. Det är alltså ingen slump att Petersons självhjälpsbok med tolv livsregler inleds med rådet att vi ska sträcka på ryggen och skjuta tillbaka axlarna. Självkänslan är det mest grundläggande vi har. Utan en vilja att existera och försvara sin existens kan den västerländska kulturen lika gärna lägga sig ned och dö. Och när det gäller kulturen går Peterson tillbaka till Gamla Testamentet: Han visar hur vi redan i våra äldsta skrifter gestaltar hur vi skapar ordning i kaos och upprättar ett uthärdligt förhållande till en till synes omöjlig verklighet. Det motstånd som Peterson har mött säger mycket om den ideologiska laddning som finns i hans arbete: Det är inte att inta en neutral position idag att vilja stärka vår uppskattning av vår egen västerländska kultur. Petersons kunskap formas alltså inom ramen för en ideologisk tendens. Och det är det som gör den viktig och intressant.

Vi kunde nyligen läsa att ett nytt forskningsinstitut ska se dagens ljus på Södertörns högskola. Simon Sorgenfrei och David Thurfjell heter de båda forskare som ska ansvara för IMS: ”Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet”. Simon Sorgenfrei förklarar: Sedan 1800-talet har politiska och sociala förändringar medfört att Sverige utvecklats till ett av världens mest sekulariserade länder. Nästan ingen annanstans menar så få att religion spelar roll i deras liv. Men samtidigt har de senaste decenniernas demografiska förändringar också medfört att Sverige nu också kan beskrivas som ett av Europas mest mångreligiösa länder. Därför ska nu forskning bedrivas som ska hjälpa våra myndigheter att hantera detta spänningsförhållande – som vi själva har skapat – mellan invandrarnas religiositet och svenskarnas sekularitet. När islamkritiker brände Koranen i Malmö sommaren 2020 utlöste detta våldsamma protester på Malmös gator. Sorgenfrei och Thurfjell förklarar: Det är bara ett exempel på den komplexitet dessa frågor rymmer […]. Men genom utökad kunskap finns en möjlighet att vända sådana utmaningar till möjligheter. Här kan vi forskare göra stora insatser.

Eftersom jag själv har arbetat i många år på svenska universitetet vet jag att det är alla forskares våta dröm att få loss resurser till ett eget forskningsinstitut. Ett eget institut ger vanligtvis tid och pengar till forskning, det ger status inom universitetsvärlden och det blir ett erkännande av det egna arbetet. Men vad jag tillåter mig se som problematiskt är att skapandet av ”Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet” tycks illustrera hur svenska forskare kan göra karriär och tjäna pengar på att studera vårt eget samhälles sönderfall samtidigt som de själva med sin forskning medverkar till just detta sönderfall (jo: jag menar det på allvar). Visst beskriver Sorgenfrei och Thurfjell mötet mellan en primitiv religiositet och det moderna Sverige som ”problematiskt”, men dessa problem är inte större än att de också kan skapa nya ”möjligheter”. Det är visserligen rimligt att akademisk forskning ägnas åt att lösa problem och att visa vägen mot möjligheter, men det blir lite märkligt när det handlar om problem vi inte alls skulle behöva ha och som knappast låter sig lösas med hjälp av mer akademisk forskning. Hur många outbildade människor som helst i Sverige har sagt att det skulle bli problem om det kom för många människor till vårt land som inte lever ungefär som vi eller delar våra värderingar. Och när de sedan naturligtvis fick rätt så ska de problem som hade kunnat undvikas hur lätt som helst instrumentaliseras av den akademiska forskningen för att bli till material för studier och teorier.

Men vad jag vill komma åt är egentligen den helt öppna ideologisering vi redan har av svensk forskning. Det ska sägas att jag inte har läst något som Sorgenfrei eller Thurfjell har skrivit, men utifrån vad jag kan se av programförklaringen vågar jag anta att detta är en forskning som i sig själv kommer bidra till att legitimera de samhällsproblem som ska diskuteras. Jag tror knappast att Institutet för mångreligiositet och sekularitet kommer att skriva en rapport enligt vilken svenskarna inte ska behöva hantera någon mångreligiositet och att problemen faktiskt kan lösas med hjälp av en betydligt striktare hållning i förhållande till islam och ett påbörjat återvandringsprogram. Men visst: Den som lever få se; tiderna kan förändras. Och vad jag vill säga är också att svaret på den här ideologiseringen är inte att hålla fast vid någon förment ”objektivitet” utan att medvetet gå till öppen strid. Vi behöver skapa en egen produktion av ideologiskt vetande som på allvar utmanar vänsterns dominans över vad som anses vara rätt och legitimt.

Och om man ser till de stora historiska sammanhangen är det framför allt frågan om västerlandets identitet och livsvilja som måste upp på agendan. Vi behöver ett nytt intresse för vår egen kultur. Vi behöver skapa en ny känsla av självständighet, oberoende och stolthet. Vi ska inte ägna oss åt att studera vårt sönderfall. Vi ska lära oss hur vi kan hejda sönderfallet och resa oss upp ur vår förnedring.

Jag tvivlar på att detta ska kunna ske inom de strukturer som redan existerar för högre utbildning. När Renässansen bröt igenom under 1500-talet och våra ledande västerländska intellektuella befriade sig från Medeltidens sterila och självplågande skolastik skapade dessa intellektuella ofta nya akademier. På 1500- och 1600-talen är de stora universitetsinstitutionerna från Medeltiden i allmänhet ganska irrelevanta. Få framstående och nyskapande intellektuella från den här tiden var knutna till universiteten. Och vi är på väg att hamna där igen: Det som är nytt och revolutionerande kommer inte från universiteten utan från internet. Och kanske är det där som de nya akademierna ska komma. De kanske redan finns fast vi inte ens förstår vilka de är.

Hur som helst behöver alla vi som hoppas på en ny renässans för vår västerländska stolthet och identitet starta egna forskningsinstitut. Varför inte ett ”Institut för forskning om stolthet, frihet och självständighet”. Vi behöver veta hur vi ska bli stolta, fria och självständiga igen. Vuxna svenska män som ägnar sina energier åt att fundera över de ”möjligheter” som tydligen ska ligga i att Sverige tålmodigt hanterar en stor befolkning av strängt religiösa muslimer kan få fortsätta med sitt arbete i lugn och ro. Det enda som irriterar är väl att vi måste betala för det.

BILD: Villa Careggi i Florens. Under renässansen säte för den fria platonska akademin.

Richard Sörman