PATRIK ENGELLAU: Nya bevis

I en kommande krönika av Gunnar Sandelin beskriver han med förundran ett av det svenska välfärdssystemets märkvärdigaste drag, nämligen hur det sociala arbetet i sextio år bedrivits med oförändrad filosofi trots att metoderna aldrig fungerat. Välfärdsstatens grundföreställning, säger Gunnar som själv är utbildad och länge praktiserande socialassistent (som det hette då), är att kriminella och andra sociala problematiker aldrig egentligen anses skyldiga till de besvär de orsakar sig själv och andra eftersom skulden alltid ligger hos en uppsättning ”sociala faktorer”, exempelvis trångboddhet, fattigdom och olämpligt sällskap.

Ett sextioårigt överlevande misslyckande. Det är storslaget av det svenska samhället att kosta på sig att årtionde efter årtionde driva projekt som sammantaget drar tiotals BNP-procent trots att verksamheten oavbrutet skickar signaler om att den inte fungerar.

Den kanske tydligaste redogörelsen för den här ruljangsen finns i journalisten Lars Åbergs bok om Framtidsstaden Malmö som i pinsam detalj beskriver hur systemet hela tiden kommer till korta men ändå, som gubben ur lådan, beslutar att göra om samma sak igen, nu bara till högre kostnader.

Trots att de sociala myndigheternas nederlag regelbundet dokumenteras sker ingen mental förnyelse. Alla nya grepp som tas utgår från samma människosyn och samhällstänkande. Lika förutsägbara är reaktionerna från Dagens Nyheters ledarredaktion:

Gängkriminaliteten kostar inte bara i stort lidande för brottsoffren och otrygghet för allmänheten utan också i stora pengar för samhället. De offentliga utgifterna för hanteringen av en enda skjutnings följder har uppskattats till 75 miljoner kronor.

Formuleringarna tyder, som jag ser det, på en insikt att hittillsvarande politik inte duger. Något nytt måste till:

Det finns ett brett folkligt stöd för dagens blocköverskridande konsensus om skärpta påföljder. Men har man bara en hammare i verktygslådan tenderar som bekant alla problem att se ut som en spik; fler verktyg måste brukas.

Arbetssätt som genom ett regeringsbeslut härom veckan kommer att få höjt statligt stöd är exempelvis skolsociala team, samverkan skola-socialtjänst-polis-fritid (SSPF-modellen) och Brå:s koncept EST (Effektiv samordning för trygghet) som integrerar händelseinriktade åtgärder med det långsiktigt brottsförebyggande arbetet.

I år ska dessa nya projekt kosta 250 miljoner kronor och lika mycket nästa år. Den som vill kan lätt undersöka om exempelvis SSPF-modellen, utarbetad år 2015 av Göteborgsregionens Kommunalförbund, avviker på något märkbart sätt från tidigare sociala insatser.

Om du tror att sextio års fortsatt åsneaktig istadighet från de sociala myndigheternas sida är ett tecken på obegåvning eller socialistiska villfarelser har du emellertid fel. Så mycket obegåvning eller villfarelser finns inte. I stället måste vi söka efter andra förklaringar till den här till synes huvudlösa traditionen av sociala nollkamningar.

Fyra parter är inblandade när sociala myndigheter ska göra projekt: klienterna, vars beteende ska förändras vilket inte sker, välfärdsadministratörerna, till exempel socialsekreterarna, politikerna, vars roll är att hämta pengar hos den fjärde parten, nämligen skattebetalarna. Pengarna används i huvudsak till att försörja välfärdsadministratörerna så att de ska kunna jobba enligt, i det här fallet, SSPF-modellen. Modellen har utarbetats av dem själva så att deras uppgifter ska uppfylla deras förväntningar på yrkeslivet.

Vilken eller vilka av parterna kan ha något att vinna av att det sociala sisyfosarbetet drivs vidare utan framgång i några årtionden? Inte skattebetalarna och troligen inte klienterna som antagligen redan tröttnat på socialsekreterarna. Politikerna kan vinna röster så länge det fortfarande finns väljare som tror på upplägget. De kan också hösta in ära för sin upphöjda människosyn enligt vilken ingen förövare är skyldig. De stora vinnarna är dock välfärdsadministratörerna och deras väldiga apparater som härigenom får en samhällsroll, en lön och en dräglig tillvaro. De sociala problemen är deras födkrok. Samhället värnar därför om sina sociala problem.

Vilket skulle bevisas.

Patrik Engellau