ANDERS LEION: Fjortonde avsnittet av självbiografin – ”Jag hade ingen klar idé om vad jag skulle göra, vad jag skulle bli”

Detta är avsnitt fjorton av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

De somrar jag inte var i Norrland är mycket bleka, knappt skönjbara. De var långa, men dagarna så lika varandra att de suddar ut varandra. Några enstaka händelser är skönjbara, antagligen därför att de är så avvikande.

Plötsligt, en varm dag i en räcka av varma dagar säger mamma: ”Nu åker vi och badar i Strandstuviken”. Det är i slutet av sommarlovet och de av kommunen anordnade bussresorna för sommarlovslediga skolbarn går inte längre. Birgitta och jag ser väl lite frågande ut. Hon fortsätter: ”Jag skjutsar er på cykel. Vi tar matsäck med oss!”

Och hon lastar matsäck och oss barn på sin tunga, oväxlade gamla damcykel och trampar iväg på den backiga, en mil långa grusvägen till badviken. En enda gång får vi gå av därför att uppförsbacken är henne för brant.

Vi badar, ligger på en filt och läser, dricker upp saften och äter bullarna, hela dagen. Det finns förvildade krusbärsbuskar lite överallt. Jag åter ivrigt. Bären är kartiga, sura.

Mot kvällen återvänder vi. Det är svalare men vägen är lika lång och backarna lika branta.

Vi har bara klivit innanför dörren när jag överfalls av häftiga magsmärtor. Jag har så ont att mamma blir rädd. Hon ringer till lasarettet – så kallar vi sjukhuset – och hon och jag skall just springa ned till den väntande taxin när jag måste springa på toaletten. Jag lättar mig och smärtan försvinner. Men vi åker ändå till lasarettet. Jag har fortfarande bara badbyxorna – tarzanbyxor – på mig. På sjukhuset skrattar läkaren och skickar hem oss.

Mamma måste ha haft tråkigt hon också. Ledan exploderar i ett energiutbrott.

Till slut hade jag suttit av alla dagar och år i skolan. Skrivningarna var klara och det var bara muntan kvar. Kvällen innan min studentklass – R IV – i Nyköping skulle upp i muntan 1958 gick några av oss på bio. Vi såg Hets av Alf Sjöberg. Manus skrevs av Ingmar Bergman. Det är en mycket stark film.

Vi såg filmen som en trotshandling: ”Vi är inte rädda för er, era djävlar” betydde det ungefär. Vi tänkte på lärarna, censorerna och skoltiden, som strax skulle vara över. Och vi var förstås rädda för det okända som nu väntade.

Sedan dess har jag, som många, då och då sett en film av Ingmar Bergman. Ofta fångad, ibland road, men sällan så berörd som då.

Jag hade ingen klar idé om vad jag skulle göra, vad jag skulle bli. Jag såg inte framtiden som något erbjudande om något värt att erövra, som en väg framåt eller en bergstopp att bestiga. Redan i realskolan och sedan i gymnasiet hade jag visserligen börjat skriva, snickra ihop dikter efter förebild, främst Elmer Diktonius men också Edith Södergran, trots deras inbördes stora olikheter.

Av någon lycklig tillfällighet hade jag råkat skaffa mig en bok som betitlades Modern finlandssvensk poesi. Jag kommer ännu ihåg den blåvita pärmen. Den innehöll dikter av många poeter, men jag fastnade främst för Södergran och Diktonius. Och kanske var de inte så olika. De var båda ensamma särlingar, som bjöd samhället spetsen, därför att alternativet var att se fram emot och acceptera undergång. Den kom ju ändå, för henne tidigt och för honom lite senare.

Det är lätt att förstå min förtjusning i Diktonius. ansH Hans våldsamma utspel och uttryck, hans förkastande av den rådande ordningen och glorifierandet av upproret tilltalade förstås tonåringen. Men också Södergran uttrycker ett slags motstånd, ett krav på frigörelse. Jag var ytterligt främmande för flickor och allt kvinnligt, också rädd förd dem, men jag blev mycket förtjust i Södergrans dikter. Och vem kan motstå: ”Tag mina smala axlars längtan”?

Ännu idag är jag betagen av dem. Nu tycker jag förstås också om bondkatten Diktonius, inte bara jaguaren: Hans stillsammare, ofta ömsinta dikter från trettiotalet tilltalar mig väl så mycket.

(För ett femtontal år sedan såg jag Guds djärvaste ängel av Magnus Nilsson. _ Pjäsen skildrar mötet mellan Södergran och Diktonius i Raivola, Karelen, dit Diktonius rest just för att träffa henne. Jag såg den med min nuvarande fru, som jag träffat någon månad tidigare. Hon förundrades, berättade hon senare, över underliga ljud som kom från den man som fortfarande var ganska främmande för henne. Hon såg efter och fann att jag grät).

Jag hade också vunnit något pris i en tävling, som den litterära föreningen ordnat. Och jag hade alltid goda betyg på mina uppsatser, också den sista inför studentexamen. Jag fick stort A och uppsatsen, om Karin Boye, publicerades i ortstidningen. Men jag kände att det inte var allvarligt menat, mest en övning av samma slag som den när jag ville bli bra i någon idrott. Jag prövade på simning och sprinterlopp. Också det gjorde jag halvhjärtat, mest för att känna på, att få erfarenheten.

Anders Leion