PATRIK ENGELLAU: Från sekterism till folkfront

Ungefär två gånger i veckan hör bekymrade människor av sig till mig. De är för det mesta svenska, troligen vita, män 40 +. De oroar sig alla för ungefär samma saker och det är inte isbjörnarna och klimatet. I stället ängslas de för Sveriges framtid med särskilt uppmärksamhet på hotfulla inslag såsom mångfaldspolitiken, elbristen, skolresultaten, den explosiva privata och statliga skuldsättningen, känslan av att förlora sitt land och de allt tydligare tecknen på att vårt politiska system tycks anstränga sig för att vaska fram ledare som saknar ledarkompetens.

Vad gör vi? frågar den bekymrade människan i luren i hopp om att jag ska ha något svar. Det har jag inte. Men jag säger som jag alltid gör: Det finns miljontals personer i Sverige som tänker som du och jag. Det är alla vi som med våra skatter försörjer det politiska system vars misslyckanden för var dag tycks krypa närmare. Landets ledare drivs uppenbarligen drivs av andra motiv än att ordna tillvaron så bra som möjligt för oss nettoskattebetalare som finansierar den politiska ruljangsen och för våra okända allierade som visserligen får betalt av politikerna – läkare, lärare, universitetsprofessorer etc – men ändå tänker som vi.

Det är sant, brukar den bekymrade människan i telefonluren säga. Demokratin är som gjord för att vi skulle ha något att säga till om, men det har vi inte.

Det beror på att vi inte har några tidningar, inga radiokanaler, ingen tevekanal, inga forskningsinstitut, ingen utredningsverksamhet, inga ledare, brukar jag svara. Sveriges etablerade institutioner struntar i oss.

Men du, sa en bekymrad telefonmänniska till mig nyligen. Det där är ju inte riktigt sant. Det finns ju massor med alternativmedia och det verkar komma fler varje dag, om jag nämner Ledarsidorna, Kvartal, Det goda samhället, Fria Tider, SwebbTV, Nya Tider, Invandring och mörkläggning, Katerina Magasin, Nyheter idag, Bulletin så har jag antagligen missat dussintals. Borde inte alla dessa kraftsamla och göra någonting gemensamt?

Vid denna direkta konfrontation hajade jag till. Jag jobbar inom alternativmedia. Vad har jag tagit för initiativ för att åstadkomma ett bredare arbete inom detta opinionsbälte? Inga. Jag har inte gjort något sådant. Och vad beror det på? Och varför har inga andra heller, vad jag kunnat notera, tagit några sådana initiativ? Jag tror att det beror på en sekteristisk förbannelse, sa jag till mannen i telefonen.

Vad menar du? svarade han. Sekterism? Jag trodde det var som Knutbysekten med halvgalna profetiska och totalitära ledare?

Nej, jag menar den sortens sekterism som kan inträffa när ett stort antal grupperingar uppstår som egentligen vill samma sak men är rädda att bli brännmärkta – till exempel att bli kallade fascister eller rasistbrunråttor – av etablissemanget om de passerar åsiktsgränsen – det är ingen korridor utan mer ett snöre som man kan vara på rätt eller fel sida om – eller om de umgås med människor som blivit påkomna med en gränspassage. Till exempel blev professor Karl-Olof Arnstberg och journalisten Gunnar Sandelin för några år sedan bannlysta av etablissemanget för att de presenterade statistik om invandringen som etablissemanget inte önskade bleve bekantgjord. Bannlysningen fungerade. Den blev inte bara en effektiv signal till samhället i allmänhet att inte ta i KOA och Gunnar ens med tång utan så gott det gick beröva dem försörjningsmöjligheterna och samtidigt en lika tydlig varning till oss som sympatiserade med KOA och Gunnar att förneka bekantskapen.

Det är inte första gången i världshistorien som sådant sker. Så här beskriver Markusevangeliet 14:66 hur det gick till när lärjungen Petrus förnekade bekantskapen med Jesus:

Medan Petrus befann sig nere på gården, kom en av översteprästens tjänsteflickor dit. När hon fick se Petrus där han satt och värmde sig, såg hon på honom och sade: ”Du var också med den där Jesus från Nasaret.” Men han nekade: ”Jag vet inte vad du talar om och begriper det inte.” Sedan gick han ut på den yttre gården. Då gol tuppen. Tjänsteflickan såg honom, och hon sade också till dem som stod i närheten: ”Han är en av dem.” Men Petrus nekade igen. Efter en kort stund sade också de som stod där till Petrus: ”Visst är du en av dem. Du är ju galilé.” Men han förbannade och svor: ”Jag känner inte den där mannen som ni talar om.” Strax gol tuppen för andra gången. Då kom Petrus ihåg det som Jesus hade sagt till honom: ”Innan tuppen hinner gala två gånger, skall du tre gånger förneka mig.” Och han brast i gråt.

I en sektkultur gäller de att skydda sig för besmittelse från folk som tycker ungefär likadant som man själv. Ju mer likhet, desto större smittrisk.

Det har jag inte tänkt på, sa han i telefonluren. Då går det väl inte.

Det är svårt, svarade jag. Men alternativmedias uppfattningar börjar bli mer allmängiltiga. Det är inte längre så farligt att passera åsiktssnöret. För några år sedan var det farligt. Jag tänker ibland på invasionen av Normandie. De soldater som kom först i båtarna gick åt allihop. Men ju fler som vällde fram ur nya landstigningsbåtar, desto mer ökade överlevnadschanserna. (Hade KOA och Gunnar inte förstått att de frivilligt anmält sig till de första landstigningsbåtarna? Såg de inte att Dagens Nyheter hade monterat kulsprutor på höjderna bakom stranden?)

Så du tror att ett samarbete vore möjligt? sa den bekymrade med ett nytt hopp i tonfallet.

Till slut ska det väl gå, sa jag. Vi kan studera ett koncept från nittonhundratalets första hälft när sekterismen gripit tag i den oppositionella och av etablissemanget illa tålda socialistiska rörelsen. Precis som idag indelade de sig i smågrupper som värnade om sin självständighet. Så småningom insåg de att de hade mer att vinna på att samarbeta men ville ändå bevara sitt oberoende och lyckades därför bilda så kallade folkfronter som verkade för paroller som var tillräckligt allmänna för att ingen av deltagarna kunde ta illa upp (vilket de förstås gjorde i alla fall). Se exempelvis Front populaire som bildades i Frankrike år 1934 eller Frente popular som i någon mån enade vänstern under spanska inbördeskriget.

En ganska näraliggande parallell skapades i Sverige under Vietnamkriget genom bildandet av De förenade FNL-grupperna (DFFG), en framgångsrik samarbetsgrupp bestående av organisationer som ogillade USA:s militära engagemang i Sydostasien.

Patrik Engellau