Jag har länge misstänkt att Förintelsen blivit ett populärt debattämne under 2000-talet, inte så mycket för att vi bryr oss om judar, som för att den utgör en metafor för vår tids existensiella ångest. En civilisation som bara för några decennier sedan med liv och lust byggde den bästa av världar finner sig stå vid randen av ett stup, och man tvistar om vem eller vad som kommer att knuffa oss över kanten.

Blir det Covid-19 som sätter spiken i kistan? Eller blir det klimatet? Kommer Trumpismen eller Islam att hinna först med att iscensätta apokalypsen? Eller blir det den oansenliga koldioxidmolekylen, utsöndrad av allt levande, som kommer att utlösa massdöden. Allt oftare ser man löpsedlar av typen: “Du kan lida av en livsfarlig sjukdom, utan att veta om det”.

Vaccinförespråkare som Bill Gates, Anthony Fauci och Tedros Adhanom drar sitt strå till stacken genom att förklara för oss att miljoner människor kommer att dö, ifall vi inte skyndsamt vaccinerar oss mot Covid-19. Vaccinmotståndare som Judy Milkovits, Sherri Tenpenny eller Dolores Cahil är lika vältaligt övertygade om att miljoner riskerar att dö, just på grund av dessa vacciner.

När det gäller Corona väljer jag att sätta min lit till immunförsvaret. Kanske hade jag resonerat annorlunda om den grasserande epidemin varit kolera eller tuberkulos, men under utbrottet i våras var jag den på min arbetsplats som drabbades värst, och allt jag behövde för att bli frisk var lite syrgas och några veckors vila. Och då är jag ändå 60 plus. En kompis som är 77 behövde inte ens syrgas, utan blev frisk i alla fall. Det betyder förstås inte att Covid-19 är ofarligt, men kanske inte tillräckligt farligt för att stänga ner världsekonomin och tvinga medborgarna att delta i världshistoriens mest storskaliga medicinska experiment.

Att inte vaccinera sig uppfattas av många som lite rebelliskt. Kanske rent av samhällsfarligt. Man befarar att gruppen ovaccinerade i framtiden ska utgöra ett hot mot folkhälsan, och röster höjs för att genom vaccinationspass hindra oss från att resa, inneha vissa arbeten och röra oss fritt i offentligheten. Jag kan tänka mig att liknande restriktioner gällde för spetälska under medeltiden. Med reservation för att jag inte är virolog, försvarar jag mitt beslut så här: Den som är ovaccinerad och exponeras för virus (Covid eller något annat) har antingen ett tillräckligt starkt immunförsvar för att hålla viruset utanför kroppen. Eller också utvecklar symptom, som gör att man är högst motiverad att stanna hemma från jobbet och undvika att krama farmor. Den som är vaccinerad däremot utvecklar inga eller mycket lätta symptom, då de nya vaccinerna skyddar på cellnivå, men kan (om jag förstått saken rätt) ändå ha viruset kroppen. Vaccinerade borde alltså utgöra ett större hot mot ovaccinerade, än tvärtom.

Alternativet vore förstås att alla i hela världen vaccinerar sig (som Bill Gates rekommenderar). Eller att vaccinationskampanjen blir så framgångsrik att viruset med alla dess varianter raderas från världskartan. Det senare är dock inte så realistiskt, eftersom nya Coronavirus ständigt dyker upp i form av vanlig förkylning eller säsongsinfluensa. Covid går inte riktigt att jämföra med smittkoppor.

En sak som oroar många vaccinmotståndare – däribland en grupp oppositionella läkare som ligger bakom sajten World Doctors Alliance – är att de nya Covid-vaccinen visserligen skyddar mot det aktuella viruset, men riskerar att göra oss överkänsliga mot liknande virus i framtiden. Dolores Cahil jämför det (ungefär åtta minuter in i den här intervjun) med en allergisk överreaktion. En vanlig säsongsinfluensa skulle i så fall bli långt dödligare än den är idag, såvida vi inte får vaccinskyddet uppdaterat. Det låter som en god affärsidé för vaccinindustrin, men katastrofalt för resten av mänskligheten. Är man lite konspiratorisk kan man ana ett skäl till att läkemedelsbolagen tävlar om att vaccinera så många som möjligt, innan epidemin försvinner.

Såna här synpunkter censureras ofta på sociala plattformar och ges minimal prioritet i sökmotorn Google. Facebook lovade nyligen att utöka sina ansträngningar att rensa bort kontroversiellt material rörande Covid.

Lögner och överdrifter förkommer säkert i vaccinationsdebatten, även på alternativsidan. Men jag tvivlar på att faktagranskarna på Google och Facebook har större vetenskaplig insikt än läkarna på World Doctor Alliance. Det finns heller ingen naturlag som säger att Bill Gates har mindre anledning att ljuga, än till exempel Andrew Kaufman. Därför bör digitala plattformar vara neutrala, och låta var och en avgöra vem som är trovärdigast. Ska man inför sitt vaccinbeslutet lita på Anders Tegnell eller på Mikael Nordfors? Frågan är inte helt enkel, och den blir inte enklare av att ena sidan tystas.

Jag är faktiskt lite förvånad över att vaccinet blivit så populärt hos allmänheten. Även bland dem som är under 60, inte är särskilt överviktiga och löper minimal risk att bli allvarligt sjuka. Kanske är det så enkelt som att man hoppas kunna åka på skidsemester till Åre, utan att myndigheterna sätter käppar i hjulet, och att det ska bli roligare att gå på krogen när man inte längre måste sitta två meter ifrån varandra. Men kanske lindrar det också en del av den existentiella ångesten. En enkel spruta i armen och vi förflyttas lite längre bort från avgrunden. Sjukdom, död och mediciner gör oss illa till mods, medan vaccin kan upplevas som ett löfte att slippa allt detta. Ungefär som ett livselixir.

Men livselexir är också en lukrativ marknad för charlataner. Det känns onekligen som en varningsklocka att läkemedelsbranschen, som upplevde en allvarlig kris för några år sen, ser ut att gå en lysande framtid till mötes genom att satsa mindre på läkemedel som botar sjukdomar, och mer på att utveckla preparat för friska människor. Friska människor som är rädda för att bli sjuka.