Kylan håller i sig och under sådana här kalla kvällar, när temperaturen kryper ner under 10 grader, tänker jag ofta på min mormor och morfar. På deras uppväxt under det sena 1800-talet, på kärlekssagan mellan bonddottern och den fattige soldatsonen och på hur de tillsammans skapade ett liv åt sig själva och sina fyra barn utan annan hjälp än sitt eget arbete.

Anledningen till att jag tänker mer på dem just nu är väl helt enkelt den att deras liv var så mycket svårare just under kalla vinterperioder. Tidiga mornar blev ännu tidigare när stugan blev iskall framåt gryningen och krävde att man lade in i spisen innan man ens kunde klä på sig. Mjölkningen tog ännu längre tid när man måste bylsa på sig för att sedan ge sig ut i lagården och mjölka med stelfrusna fingrar. Bara en sådan sak som ett toalettbesök tog både tid och kraft i anspråk när man måste göra det på ett iskallt utedass.

Ändå avundas jag mina morföräldrar ibland. Jag avundas dem deras framtidstro, deras strävsamhet, deras självklara mål i livet – att skapa ett gott liv för sig själva och sina barn.

Särskilt mycket har jag tänkt på dem under det här året, när pandemin har skakat Sverige. Min mormor var ju en av alla de som drabbades av spanska sjukan hösten 1918. Hon var knappt 33 år då, höggravid med sitt tredje barn och så sjuk att läkaren gav upp hoppet, men min 32-årige morfar satt vid hennes sida varje ledig stund och vägrade ge upp.

När morfar själv pratade om den tiden gick det inte att missta sig på att det var en svår tid och att han var oändligt tacksam för att mormor tillfrisknade så att de kunde fortsätta att bygga sitt liv tillsammans. Men jag minns också att jag förundrades över den trygghet han förmedlade. Mitt i rädslan för att förlora en älskad hustru visste han hela tiden att hans liv ändå skulle fortsätta. Tillvaron skulle ha blivit svårare, tyngre, sorgligare och barnen skulle ha blivit moderlösa – det som låg i moderlivet skulle inte ha fått födas alls – men han skulle fortfarande ha kvar sitt hemman, sina djur, sina odlingar och sin livsuppgift. Han skulle fortfarande kunna försörja sig och sin familj, eftersom de levde av det jorden och djuren gav, oberoende av vad som skedde i resten av samhället.

Så var det förstås inte för alla. Industrialiseringen var i full gång och många var de arbetare som stretade i fabrikerna, bodde trångt i arbetarbostäderna, vars lön långtifrån alltid räckte till att mätta familjen. Men det fanns fortfarande många små och mellanstora lantbruk som kunde föda en hel familj, och där maten sällan saknades på bordet. Lantbruk där vardagen visserligen kunde vara nog så slitsam och hård, men där livet gick sin gilla gång på ett självklart sätt, i takt med naturen och årstiderna.

Idag finns inte många av de där små lantbruken kvar. De passade inte in i folkhemmet, som ju dels efterfrågade opersonlig stordrift mer än något annat, dels hade svårt att förlika sig med självständiga och egensinniga bönder. Morfar kunde ändå bo kvar i sitt hem till sin död 1979, och även om han med tiden gav upp djurhållningen och lät sina söner ta över det mesta av odlingarna, så hade han fortfarande tillräckligt med grönsaksland, frukt och bär för att slippa handla massproducerat.

Idag är morfars hus, mammas barndomshem och mitt smultronställe under hela uppväxten, jämnat med marken. Den vackra trädgården, som dignade av frukt och bär varje sommar, skövlad och omvandlad till en golfbana i miniatyr av människor som uppenbarligen inte förstår skillnaden mellan att skörda sina egna bär och handla masstillverkad gelé på Konsum. Men mormors och morfars strävsamma liv ger fortfarande eko i mitt och jag bevarar deras minne i ett tacksamt hjärta.