ANDERS LEION: Trettonde avsnittet av självbiografin – ”Dagarna därpå invigs jag i bypojkarnas värld”

Detta är avsnitt tretton av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

En höst sitter jag hos frisören för att klippa mig. Det är inte någon obehaglig upplevelse i sig, ändå är jag så spänd att jag har svårt att hålla huvudet stilla. Det vill rycka till. Då skulle frisörens arbete bli omöjligt och mitt konstiga tillstånd bli avslöjat. Just därför att det är omöjligt att röra sig, känns det där ryckandet mycket hotande och är alldeles nära gränsen för vad jag kan förhindra. Jag förstod inte då och jag förstår inte nu varifrån den där spänningen kom. Kanske hade det något att göra med en önskan att göra sig osynlig, att slippa vara med i något sällskap eller sammanhang. Jag vet inte. Det hände inte så ofta.

Då öppnas dörren och min biologilärare kommer in. Så fort jag ser honom rycker huvudet till. Frisören halkar inte med saxen. Han håller den redan stilla i luften medan han också vänder sig om och ser på den inträdande. Läraren är lång och mager. Hans händer är beniga och hårda. Han är också spänd och hård i rösten. Det plågar honom inte. Han är mycket nöjd med sig själv.

Av alla lärare jag hade under alla skolår var han den ende jag var rädd för. Han slogs. Det var han inte ensam om, men han använde våldet så okontrollerat. En bagatell kunde vara tillräcklig, trots att saken var så obetydlig att jag inte förstått att jag borde akta mig. Jag tror att han kände till min benägenhet att ifrågasätta, att vara uppkäftig, och bara hade våldet att skydda sig med. Han ville inte tappa masken, behöva rucka på det stela och hårda skal han skaffat sig. Honom fick jag dras med i hela gymnasiet. Jag vågade inte göra motstånd. Det enda möjliga motståndet hade varit ett fullständigt uppror, att slåss med honom. Det hade jag inte mod till. Jag var inte rädd för honom och hans fysiska styrka, trots att han förstås skulle ha vunnit. Jag var rädd för följderna. Jag ville ju fortsätta på gymnasiet.

Också i muntan satt han, färdig att explodera, irriterad över min oförmåga att skriva in tydliga bokstäver i den matris som skulle förklara hur ögonfärgen ärvdes om ena föräldern var brun- och den andra blåögd. Men då satt där också en censor.

Jag arbetade inte alla somrar i gymnasiet. En sommar hade pappa inte möjlighet att ordna jobb åt mig. Jag arbetade några veckor på S:t Anna, mentalsjukhuset. Det var en omtumlande upplevelse. Jag arbetade på en avdelning för alkoholister och ungdomsförbrytare. Jag var ett biträde som fick ta hand om de enklaste arbetsuppgifterna, beordrad av den barska avdelningssköterskan. Jag städade, hämtade maten, värmde den i köket och diskade efteråt. Som torkhjälp hade jag ett par vänliga, finska alkoholister. De lärde mig några fraser på finska. Det var den fösta bekantskapen med ett språk som jag senare ägnat mycket tid åt. Det är inte lätt.

På avdelningen fanns en man som vägrade äta. Han sondmatades. Det fick jag hjälpa till med. Han var alltid tyst, dyster och sluten. Jag lyckades muntra upp honom. Han kunde inte låta blir att skratta när jag skojade med honom. Och jag tror han tyckte det var roligt när jag följde honom på en promenad i parken, även om han molteg också då.

Några dagar fick jag arbeta på stormen, som avdelningen kallades. Det var lugnt, till dess en alkoholist försökte kasta sig ut från ett fönster. Just då var jag ensam på avdelningen. Som tur var – för mig – var hans ben förlamade. Jag kunde hålla honom kvar i salen.

En natt skulle jag vara passivvakt, dvs sova i ett angränsande rum och komma springande om den som var på avdelningen ville ha hjälp och därför ringde på mig.

Plötsligt ringer larmklockan. Jag är så sömndrucken att det tar ett tag innan jag förstår var jag är. Det ringer fortfarande. Jag ser på den flagga som fallit ner att det är på stormen. Jag rusar dit: ”Vill du ha kaffe”, frågar en vårdare.

På somrarna var jag inte helt bunden till Nyköping, också i realskolan och tidigare var jag ofta i Norrland, i föräldrarnas hemtrakter. Deras ursprung blev också en bakgrund för mig. Jag talade västerbottnisk dialekt ända in i november, utan att skämmas för det. Tvärtom, jag var stolt över det. Och det var roligt att kunna. När Okänd soldat kom ut i svensk översättning av Nils-Börje Storbom var den lätt att läsa för mig; De österbottniska dialekter Storbom använt kändes välbekanta och gav orden extra tyngd och mening.

En av de första resorna till Västerbotten står pappa och jag på morgonen vid nattågets fönster och ser ut.

– Ser du, ser du vad det är där borta?

– Är det getter?

– Nej, det är fjällraskor.

Jag tycker det är roligt att uttala som ett flertal av fjällraska.

Vi kommer fram, efter en anslutande bussresa, till Överklinten där mammas äldsta syster bor med make och tre barn, två pojkar och en flicka. Hos denna moster bodde Birgitta, kusinen som blev min syster, en tid innan mostern visade henne ifrån sig därför att hon väntade ett eget barn.

Vi får bo i en liten stuga i byns utkant. I den ljusa, ljusa norrländska sommarnatten får kvällskylan ett tunt dis att smyga fram. Stugan verkar flyta ovanpå marken. Den omges av staket och elstängsel.

Innanför detta staket hålls ett stort antal getter. På kvällen tycker jag det är olustigt att klä av mig. Jag ser helt tydligt hur getterna glor på mig. Mamma skrattar men drar ned en rullgardin.

Dagarna därpå invigs jag i bypojkarnas värld. Jag får vara med och palla rovor. De smakar fränt. Jag slipper pinka på elstängslet. Det luras en annan utböling att göra. Vi ställer oss i en lång rad från den som håller i stängslet till den som står längst ut och får stöten. Vi badar i den lilla sjön bortanför kyrkan.

Sista gången jag reser till Överklinten är sommaren efter realskolans fjärde klass. Jag har fått B? i alla tre språken och jag skall läsa tyska under den äldste kusinens överinseende. Han behöver inte hjälpa mig så mycket. Jag har en brevkurs som jag följer noggrant. Han är mest allmänt uppmuntrande.

Dagarna följer en bestämd rutin. Jag går upp tidigt, före frukosten. Jag smyger mig ut med en laddad luftpistol. Jag försöker skjuta de fåglar jag ser. Jag tror inte jag träffar någon gång. Jag ser i alla fall inte någon ihjälskjuten fågel.

Ofta, som idag, drar jag mig uppåt vattenkvarnen vid det lilla fallet i ån som rinner förbi byn. Kvarnen är en trevånings röd byggnad med en rymlig vind. Jag tävlar mot mig själv. Jag tar med mig en lagom stor gren och kliver uppför stegen till vinden. Taket på vinden är belamrat av stora och små getingbon. Jag väljer ut ett, slår ned det med grenen och springer ut. Nästan varje gång klarar jag mig utan att bli stucken.

Jag hör mjölnaren stöka på våningen ovanför kvarnen. Jag tittar in. Han står på ett egendomligt sätt framstupa, med den smala stjärten stickande rätt upp. Jag går in och närmar mig honom. Han ser upp på mig med ett litet generat leende. Han har tappat en fortfarande tillsluten säck med säd ner i tratten till kvarnhjulen. Han orkar inte få upp säcken. Jag ställer mig på knä bredvid honom och tillsammans får vi upp den. Han säger inget. Ler bara mot mig när jag vänder och går ut.

När jag har tröttnat på morgonutflykten, kanske efter en halvtimme, går jag hem och får frukost. Jag sätter ett beting för studierna, som tar en och en halv timme, ungefär, att avverka. Då går jag till kiosken vid vägen, som från byns lilla torg går inåt landet. Jag belönar mig med en glass.

Sedan går det tyngre att läsa. Jag håller i alla fall ut till lunchen. Efter lunch tar jag ledigt. Ofta går jag ensam till den lilla sjön för att bada.

En söndag, någon vecka innan jag skall återvända till Nyköping och skolstarten, går jag ensam till den vackra lilla badsjön. Jag går backen uppför, förbi Kyrkan, och fortsätter den långa nedförsbacken mot sjön. Jag passerar en bonde som är ute med sin häst och arbetar på fälten. När jag var liten fick jag åka i hölasset hans. Nu hälsar han inte.

Vid sjön klättrar jag upp på omklädningshyttens tak. Jag sitter i solen och väntar på att någon skall dyka upp. Ingen kommer. Jag behöver inte klä om. Jag har gått i badbyxor, tarzanbyxor, till sjön.

Jag klättrar ned, småspringer ut på bryggan, dyker – och försvinner. Jag blir för ett kort ögonblick medvetslös. Jag blir medveten om mig själv och omvärlden när jag finner mig, vacklande, stödd på bryggan, klivande in mot stranden.

Jag börjar vandra hemåt. Jag är mycket blodig. Det ser värre ut än det är, därför att blodet späds ut av vattnet på kroppen. När jag passerar bonden stannar han upp, står stilla bredvid hästen och stirrar. Han säger inget.

På kyrktrappan står nu en klunga. Alla stirrar. Ingen säger något. Ingen gör något. Jag går tydligen i en vindlande tunnel, byggd av glasväggar. Jag syns men är i övrigt onåbar.

Hos moster blir det fart. Hon sätter mig i en stol och ger mig ”nervdroppar”, något alkoholhaltigt. Äldsta kusin blir upplivad. Han tar fram en kamera och fotograferar. Morbror tar fram sin lilla bil och vi ger oss av till doktorn.

Doktorn skall till att ta sig an mig, då en skogsarbetare som, ensam i skogen, huggit sig i foten får gå före. Han har lyckats, svårt blödande, köra till doktorn.

Det hörs skrik från doktorns rum. När det blir min tur är jag skärrad. Doktorn syr, det är inte alls smärtsamt.

Dagen innan jag ska åka hem får jag ta bort stygnen. Doktorn glömmer ett. Kammen fastnar i det och jag får själv dra bort det.

Byalaget som sköter om badsjön hade, av lättja eller glömska, bara lagt ut två av bryggans tre sektioner. Jag dök rätt på den tredje sektionens ena förankringspåle. Ingen tänkte på att begära ersättning från något håll. Jag var tacksam att pålen inte hade tagit i ansiktet.

Moster berättar senare att en av kvinnorna som stått i hopen på trappan sagt till henne: ”Och så kom där en kär som blödd värre än Kristus!”

Den dagliga rutinen bröts ibland. Palle, kusinen, visade mig ett par gånger någon av sina omtyckta gubbar i byn. En av dem var berömd för sitt extrema vedsparande. Han hade ved överallt, till och med in till utedasset. Det fanns bara en smal gång in till hålet. På väg till hans ensligt belägna stuga gick vi förbi ett litet ödetorp. Palle berättade att det var bebott för bara ett par år sedan, av en ensam gammal man. Sedan han dött ville ingen ta över stugan. Dörren var olåst. Stugan var alldeles tom, förutom ett par runda, stålbågade glasögon som låg i ett fönster.

Jag hade ingen aning om vem som bott i stugan eller hurdan han var, men när jag såg glasögonen kände jag ett slags saknad.

Jag var i Överklinten större delen av sommaren. Jag åkte hem lagom till tentorna före terminsstarten. Jag fick bra betyg när jag tentade av tyskan före terminsstarten. Sedan flöt studierna i tyska på av sig själva. Jag behövde aldrig anstränga mig mer.

Anders Leion