Om ett år är det dags för nästa franska presidentval. Valet kommer antagligen stå mellan en kandidat för det vänsterliberala systemet och en nationalistisk och nykonservativ utmanare. 67 procent av fransmännen säger att de tror att det återigen blir Emmanuel Macron och Marine Le Pen som gör upp om makten. Men – och det är intressant – 70 procent av samma fransmän säger också att de hellre hade sett några andra kandidater. Fältet verkar med andra ord öppet för spännande outsiders. En första kanske är på väg att träda fram: Den nationalistiske och konservative journalisten Eric Zemmour.

I april 2022 är det dags för nästa franska presidentval. Frankrikes president väljs för en femårsperiod och utses vanligtvis i två valomgångar. Om ingen kandidat får mer än 50 procent av rösterna i en första omgång blir det ett val till, två veckor senare, där bara de två kandidater som fick flest röster i första omgången får ställa upp. I juni äger sedan valet till Nationalförsamlingen rum vid vilket den segrande presidenten vid de senaste tre valen också har fått en majoritet med samma politiska färg som han själv.

Sedan 1980-talet finns en tendens i fransk politik att väljarna röstar bort den sittande makten. Först gällde det valen till Nationalförsamlingen, men sedan 2007 gäller det även presidentvalen. 2007 vann högerkandidaten Nicolas Sarkozy. 2012 förlorade han mot socialisten François Hollande. Fem år senare, 2017, var Hollande så impopulär att han inte ens ställde upp för en andra period. Istället vann den tidigare socialisten Emmanuel Macron med ett eget nystartat vänsterliberalt mittenparti i ryggen.

Macrons motståndare i andra omgången 2017 var högernationalisten Marine Le Pen. Ingen av de båda slutkandidaterna kom från något av de traditionella maktpartierna. Fransmännen nöjde sig alltså inte med att byta politisk färg den här gången utan att valde bort hela det politiska etablissemanget. Ungefär som om vi i Sverige skulle ha haft ett presidentval mellan Jimmie Åkesson och en tidigare minister ur någon S-regering som startat ett helt nytt parti samtidigt som S och M stod bredvid och tittade på.

Anledningen till att den här rörligheten finns i den franska politiken är kanske att man röstar på presidenten som person och inte på dennes parti. Även i USA kunde Donald Trump bli Republikanernas presidentkandidat trots att hela partietablissemanget gjorde motstånd. Svenska politiker skulle säkert beskriva den här dynamiken som farlig och potentiellt populistisk: Vilken demagog som helst kan svepa in i politiken och tillskansa sig makten. Men om vi ser till de ledande politiker vi har fått i Sverige undrar man om det inte är vårt system som är farligt. Tänk om vilka socialdemokrater eller moderater som helst kunde kandidera till en presidentpost utan att partiorganisationerna kunde göra så mycket åt det? Skulle personer som Stefan Löfven och Ulf Kristersson ha en chans i ett sådant system?

I en uppmärksammad opinionsundersökning som tidningen Le Figaro presenterade 9 februari i år framkom det att en majoritet av fransmännen tror att det återigen blir Macron och Le Pen som gör upp i slutomgången. Men det intressanta var att en majoritet också förklarade att man helst skulle slippa se just dessa kandidater göra upp om presidentskapet. 67 procent tror att Macron och Le Pen kommer att få göra upp, men hela 70 procent säger att de hellre skulle se några andra. Och vi talar inte om partisympatier här utan just om personer.

Precis som sina två företrädare på posten har nämligen president Macron inte lyckats göra sig särskilt populär. Enligt en undersökning från januari i år är det endast 30 procent av fransmännen som tycker att Macron gör ett bra jobb. Vid motsvarande tidpunkt under Sarkozys presidentperiod tyckte 38 procent att han gjorde bra ifrån sig och då blev Sarkozy ändå inte omvald. Macron är nästan nere på samma nivå som Hollande var vid samma tidpunkt: 29 procent. Marine Le Pen har å sin sida varit med länge och väcker ingen större entusiasm. Marine Le Pen är en person som många har svårt att se i rollen som Frankrikes president vilket gör att många potentiella högerväljare har svårt att rösta på henne i den andra omgången.

70 procent av fransmännen skulle alltså vilja se en eller två andra kandidater. Men man har svårt att se vem som skulle kunna utmana. Ingen av de kandidater som hittills trätt fram eller som nämnts känns riktigt intressant.

Nu håller dock något på att hända. Det är journalisten och essäisten Eric Zemmour (vars bok ”Destin français” recenserades här på Det Goda Samhället i mars 2019) som nämns som möjlig presidentkandidat. Han har under tio år varit Frankrikes mest framträdande politiska kommentator. Han är inte rädd för kontroversiella åsikter och hans blixtrande intellekt fungerar väl som underhållning i både radio och på TV. I ett reportage som publicerades för en vecka sedan i den ansedda tidningen L’Express påstås det att Zemmour på allvar funderar på att ställa upp i presidentvalet. Han är omstridd men populär. Han är intellektuell men också folklig. Han står tveklöst på den nya högerns sida. Han talar öppet om hotet om ett civilisationskrig och är en övertygad invandringsmotståndare (trots att hans familj har ett judiskt-algeriskt ursprung).

Många verkar vänta på att fler oväntade kandidater ska kliva fram. Om 70 procent inte vill se ännu en duell Macron/Le Pen och om det inte finns några förväntade kandidater som väcker intresse borde det finnas plats för fler outsiders.

Först röstade fransmännen bort de traditionella partierna. Och nu kanske de röstar bort politikerna också. Vive la France!

BILD: Emmanuel Macron, Marine Le Pen och Eric Zemmour.